Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Lockdown mode

Ni vet när man är sex personer i en familj, och en börjar kräkas? Då är det katastrofläge. Särskilt när det är en vecka till julafton, Andreas ska jobba sin sista vecka innan långledighet, barnen har julavslutning och jag har massor att plugga.

Det är Sixten som är dålig, och det gör det i alla fall lite lättare att försöka hålla smittan isolerad. Stackars Andreas har kräkvakten, och jag är med de friska barnen. Orkar inte ens snudda vid tanken på hur det blir om någon mer blir sjuk, särskilt inte någon av de små… Kan bara be och hoppas att vi slipper!

Flyttfågel

Snart gör vi som flyttfåglarna. Vilken tur för oss. Idag längtar jag så otroligt mycket efter att fly till ett varmare land. Det känns ju som vi har varit nerbäddade under att den här gråa, blöta filten i flera månader redan. Fuktigt och ruggigt, nästan omöjligt klä sig bra. Vi kämpade oss tappert ut med barnen på eftermiddagen. När det blev mörkt ville Bertil gå in. Tittade på klockan. Halv fyra. Det är som att jag aldrig riktigt vänjer mig vid mörkret, jag kunde svurit på att klockan var halv sex, minst. 

Men snart byter vi ut detta. Byter bort långbyxor mot shorts, mössa mot solhatt, stövlar mot sandaler. Ljuvligt, ljuvligt! Jovisst, mängden tjat kommer säkert vara densamma, för det behövs solkräm istället för överdragskläder. Men belöningen när man lyckas ta sig ut genom ytterdörren är ju oändligt mycket större när det är 30 grader och sol och man är på väg mot stranden, istället för 2 grader och duggregn och man är på väg till en tom och blåsig lekplats. 

Samtidigt PANIKEN som drabbar mig när jag inser att vi reser om tre och en halv vecka. Jag har så mycket jag måste hinna innan dess. Stackars Andreas, det känns som att jag har släppt allt och lämnat över hela ansvaret för både barn och hushåll till honom. Jag sätter mig med mina studieuppgifter så fort jag får en liten lucka. Fokus på målbilden – första doppet i havet och blicken ut mot horisonten – så orkar jag kämpa de sista veckorna.

Australien

Ni vet när man hamnar i den där lever-bara-en-gång, vi-måste-passa-på, carpe-diem-tanken? Det är då man bara gör’t. Slår till liksom. Bara bokar den där…

…resan till AUSTRALIEN!

Efter alla turer och besvikelser och allt fram-och-tillbaka-tjat, så kände jag till slut att vi bara kör. När han vi ett sånt här tillfälle igen??? Så nu blir det tio (tio!!!!) veckor hos min familj i Adelaide, med avresa 1 januari. Såååååå underbart! Som vi har drömt om detta!

Först åker lilla familjen, medan Sixten och Judith är kvar hemma hos sin pappa. Det blir länge att längta, men de kommer till oss de sista tre veckorna. Så vi får avsluta med en härlig semester tillsammans. Det är en kompromiss som vi behöver göra för att det ska vara möjligt att resa.

Jippi, nu kan vi börja räkna ner!

Vintertid

Jag kan faktiskt inte fatta hur smidigt det gick med övergången till vintertid, åtminstone första dagen. Den där extra timmen (som jag tyvärr upplevde live eftersom jag hade svårt att somna om inatt) sov de två små sig igenom. Och sen sov de vidare på morgonen. Ganska exakt en timme längre än vanligt, båda två. För bra för att vara sant ju! Gunnar sov till 06.40 och Bertil till 07.15 (enligt vintertiden alltså). Så Gunnar fick kämpa på fram till lunch och sov middag vid kl 12 som han brukar, och sen la jag dem vid kl 19.30. En helt vanlig dag med andra ord. Ja, förutom att det var svinkallt ute, att de första snöflingorna kom idag och att det blev mörkt vid kvart över fyra.

En annan sak som var ny idag, var hur Bertil och Gunnar lekte tillsammans. Bertil var doktor och Gunnar ställde snällt upp som patient. Sen satt de och härmade varandra vid matbordet, och sprang omkring med likadana röda bunkar på huvudet. Det var verkligen som ett nytt samspel mellan dem. Fantastiskt att följa, och hoppfullt inför de kommande åren. Bertil säger ju då och då att Gunnar är hans bästa kompis, och vi hoppas ju innerligt att det håller i sig, och att Gunnar kommer känna samma sak. Syskon när det är som bäst.

Bye bye

Igår vinkade vi hejdå till morfar för den här gången. Dags för honom att åka hem till Australien igen. Det var härligt att vi hann ses så mycket de här veckorna. Även om vi har vant oss vid dessa avsked så var det lite jobbigare än vanligt att säga hejdå nu. Han kommer hem till våren igen, men jag hade ju hoppats att vi skulle säga “Vi ses snart i Australien!”.

Men någon långresa dit blir det knappast i vinter. Det har vi väl vetat ganska länge redan, men nu känns det så definitivt. Och deppigt. Istället för att se fram emot ett par månaders sommar, så väntar en oändlig radda mörka, kalla dagar med ungefär en miljon tillfällen att klä på barnen vinterkläder. Idag känns det hopplöst tråkigt.

Beslutsångest Deluxe

Gaaah, jag blir snart galen! På riktigt. Jag har sån grav beslutsångest på alla fronter i livet just nu. Det låser sig och jag kan omöjligt bestämma mig om något alls. Sommaren är definitivt och obarmhärtigt över för i år, och idag var jag tvungen att ha jeans på mig. Hela kroppen protesterar. Jag vill inte! Jag vill bara ha mer sommar! Mest för att jag älskar sommaren och hatar vintern, men också för att när det fortfarande var sommar så hade jag fortfarande tid på mig.

Men nu är det höst. Jag måste bestämma mig om och vad jag ska plugga. Jag har i alla fall registrerat mig på en kurs i illustration som jag kommit in på. Och så har jag hastigt och lustigt slängt iväg en sen anmälan till “Bruksgitarr I”, för det vore ju festligt om jag kunde lära mig att spela gitarr lite skapligt sådär. Eller så struntar jag bara i att plugga, för att jag egentligen inte är så motiverad. Det handlar ju bara om trygghetsknarkande i form av skyddad SGI, som jag var inne på häromdagen.

Jobbet då? Hur blir det med det? När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Jag gissar att min chef skulle vilja ha svar på det när vi ses på måndag. Vore fint om jag själv visste tills dess. Men jag vill ju å andra sidan veta hur min tjänst ser ut nu, efter så lång tid borta. Vad förväntar de sig av mig? Vad är på gång? Måste jag jobba heltid (alltså 75% i mitt fall)? Vill de ens att jag kommer tillbaka, eller vill de hellre behålla min vikarie? Många svåra frågor att reda ut.

Resan då? Blir det något med Australien-planerna? Just nu ser det mörkt ut. På ett sätt vill jag super-super-super-gärna åka, men å andra sidan blir det inte alls den resa vi hade hoppats på när vi började drömma. Vi önskade ett halvår, för att riktigt få känna på att bo utomlands för en längre period. Och så skulle vi slippa hela vintern. Nu är vi nere på 9-10 veckor, på sin höjd. Och då får stora barnen bara vara med tre av dem. Förbannade skolplikt! Och alla veckorna de är hemma utan oss, hos sin pappa, hur kommer det att kännas? Kommer jag kunna njuta? Men också en aspekt som säkert låter bortskämd och konstig, men som för mig är helt relevant – rädslan för att komma hem innan vintern är över. Jag kommer ihåg den brutala ångesten som drabbade mig efter förra resan. Som att jag hade fått en aning om hur livet kan vara, men så rycktes jag hem till vinter, snö, kyla, mörker och MISÄR. När vi pratade om detta vid middagen började jag nästan gråta. Ja, det är helt sant. Så mycket avskyr jag tanken på att komma hem till vintern. På ett sätt är det alltså lättare att vara kvar hemma, och traggla sig igenom vinterhelvetet utan avbrott. För då vet man inget annat.

Ja men det här blev ju inte vidare muntert på fredagskvällen. Just nu skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden och vara mitt i sommaren igen, i värmen, solen och med gott om tid att fatta vettiga beslut.

Osynkade nyheter

En av årets sämre nyheter:

Nu är jag ju gråtfärdig. En hel jäkla månad till med den här iskylan??!! Jag säger upp mig. Meteorologen förklarar fenomenet “Grönlandsblockad” och jag har nog aldrig hatat vintern mer. Det måste bli vår snart. Jag orkar inte mer! Löftet längst ner om att bli frisk och smal genom att frysa har inte heller infriats på hela vintern. Vad är det här för bluffnyheter?! Jag kan däremot identifiera mig med reaktionen “What the fuck bror?” även om jag själv svär med annat ordval.

Men så kommer en annan rubrik. Den som bara känns som ett hån:

Jag förstår att klimat och väder är två olika saker. Men en nyhet med rubriken “Sverige har blivit mer än en grad varmare” har jag lite svårt att ta till mig just nu. En ynka grad! Det hjälper ju ingenting när det är minusgrader för jämnan. Visst, jag fattar att det är klimatet som avses. Men ändå – som ett hån!

Ge mig tio plusgrader, takdropp, vårblommor och sol. Nu!

Vinter-Tourettes

Idag har jag gett upp. Mitt tålamod och humör når rekordlåga bottennivåer. Det räcker med vinter nu, och när jag ser att det snöar mer och att prognosen visar att det ska bli ännu en köldknäpp om en vecka, så vill jag bara dö.

Följden är att jag har drabbats av vinter-Tourettes. Jag hade kunnat skriva hela det här inlägget med arga versaler, men ska bespara er det. Så här kommer det i gemener istället. Men jag har chans att vinna VM i utropstecken.

Det räcker nu! Jag orkar inte en enda dag till med vinter! Jag dör om det inte blir barmark snart! Jag vill inte ha vinterkläder mer! Jag orkar inte släpa runt barnvagnen i snömodden! Jag vill se solen! Sluta snöa! Det har varit vinter tillräckligt länge! Ingen, ingen, ingen normalt funtad människa vill ha mer snö i mitten av mars! De som älskar snö har fått sin beskärda del vid det här laget!

Det måste bli vår nu! Det är orimligt att genomlida detta helvete varje år! Jag har kämpat länge nog! Det räcker, räcker, räcker! Jävla skitväder! Försvinn! FÖRSVINN JÄVLA SNÖ!

Okej, lite versaler blev det. Som en Tourettes Grand Finale. Nu ska jag försöka mitt yttersta att rycka upp mig ur det här slask-depp-träsket och göra detta till en dräglig lördag.

Slask-modd-vall-snö / Optimist Deluxe