Sommardag

Gårdagen i baklänges ordning, så som bilderna:

• Två fina små människor blickar ut över havet hos mormor.

• Premiärbad!

• Gunnar åt glass i baksätet… Femtio mil utan AC kräver desperata åtgärder.

• Lyxade med Magnum Vegan pga födelsedag.

• Studiebesök på brandstationen.

• Andreas åkte 23 meter upp med liften.

Hemma och borta

Idag har jag suttit instängd i min plugghörna hela dagen, läst facklitteratur och skrivit noggranna referenser. Utanför har det regnat och blåst. Kontrasten mot gårdagen kunde knappast varit större

Då gick vi på stranden i Onsala med mormor och Nisse, solen värmde och havet var spegelblankt. Sen hann vi med lunch hos farmor Yvonne och Samuel innan vi körde mot Stockholm igen. Jag ville verkligen inte åka hem. För det känns som hemma när vi är där. Särskilt när Västkusten visar sig från sin allra bästa sida.

Havet. Utsikten. Det går inte att tröttna. Kan inte se mig mätt.

Artonde upplagan

Jag är så glad att jag bestämde mig för att åka hit till Onsala för årets Släp-träff. Javisst, det är många mil för en kort helg på Västkusten. Men att få träffa mina äldsta och närmaste vänner väger upp.

I år kom alla nio, vi som gick i samma klass på gymnasiet i Kungsbacka och som har setts varje år sedan vi tog studenten. Det här var artonde gången. Rimligtvis är det då också 18 år sedan vi gick ut skolan, men så mycket äldre känner vi oss inte. Vi hade samma upplägg som vanligt – ett överdådigt fikabord, massor av prat, middag, ännu mera prat och så skriver alla några rader i Boken. Bara något om vad som hänt under det senaste året och var man befinner sig just nu. Det är ett fantastiskt tidsdokument, ett nedslag år för år, nio liv som formats. Sånt där blir jag nostalgisk av.

Det är så fint att ha de här vännerna, och även om vi inte ses så ofta så finns det plats att dela allt. Just i år var det flera som upplevde att livet kräver mycket och att det är tufft att orka och hinna med. Alla har sina utmaningar. Jag känner mig tacksam för att vi kan stötta varandra och att de här träffarna ger energi att ta med hem i vardagen.

Längtar redan till nästa år. Och nästa. Och nästa efter det. Fy vad fint!

Mot Västkusten!

Nu sitter vi i bilen, hela familjen, på väg mot Onsala. Först en vanlig skol- och jobbdag och sedan direkt in i bilen för att köra femtio mil till mormor. Nu är klockan 19.30 och vi passerar just Borås. En dryg timme kvar på mörka, regniga vägar. Ganska segt är det allt, även om det har gått rätt så bra hittills.

Anledningen till resan är min årliga träff med mina gymnasiekompisar, och den går under namnet Släp-träff. I år är vi däremot inte på Släp, utan i Onsala. Nära och bra för mig. Det kändes först för omständligt och svårt att åka i år, särskilt när jag behöver göra två resor till Vimmerby under hösten också. Men när allt kom till kritan så kunde jag inte missa detta, det är ändå en av höstens höjdpunkter, och i år ses vi för 18:e gången. Det ska bli så kul, som alltid!

Dessutom får vi träffa mormor och Nisse, de stora får chans att hänga med kusinerna några timmar, vi hinner svänga förbi hos farmor Yvonne och vi får ett litet avbrott hemifrån. Och så får vi se havet, men det blir imorgon när vi vaknar.

En vanlig fredag

Ja alltså, det var ju inte meningen att den här bloggen bara skulle handla om mig, min beslutsångest och mina studier. Men det har varit fokus under den här veckan. Bloggen kommer nog att behöva stå tillbaka till förmån för nyss nämnda studier, men jag ska försöka hålla igång och skriva en del om vår vardag och om barnen ändå. Jag älskar ju det, både skrivandet och att ha ord och bilder kvar.

Idag har vi i alla fall haft en fin dag. Först en natt med helt okej sömn – bara en sån sak! – och sedan en solig höstdag där vi var borta nästan hela dagen. Först stekte vi bananpannkakor att ta med som picknick, och sedan åkte vi till Luma-biblioteket i Hammarby sjöstad. Där fick sällskap av min kompis Caroline, alltid lika trevligt. Vi hängde på bibblan en stund och Gunnar hävde ut några kilo pekböcker på golvet medan Bertil balanserade på boklådorna. Då var det läge att gå ut. Picknick och lek i sandlådan på en av gårdarna i området och sedan promenad tillbaka till Sickla för att (äntligen!) få Gunnar att somna.

På eftermiddagen hann vi vara på öppna förskolan en stund, där Andreas jobbade idag. Bertil pysslade och Gunnar kastade bollar när han hade vaknat från middagsvilan. Alla nöjda. Dessutom var det bara vi och en familj till där, så det var ju lugnt och skönt när vi hade stället i princip för oss själva.

Här hemma blev det en lugn fredagskväll. Kvist-släkten på Västkusten träffades idag och hade andra upplagan av “Yvonnes årliga räkskiva”, och vi fick vara med på ett hörn via FaceTime och passade på att äta räksallad.

Skönt med en alldeles vanlig dag faktiskt. Trevlig helg på er!

Svettigt värre

Hemma i Nacka igen. Det var den varmaste bilresan jag har gjort. Så vidrigt klibbigt och svettigt. Omkring 30 grader ute hela vägen och trasig AC på det, så kan ni ju gissa själva hur härligt det var…

Bäst på resan var vårt lunchstopp på en camping vid sjön Skagern. Det var så vackert, en stor sjö med klart vatten, mjuk sandbotten och långgrunt. Vi åt matsäck och badade en lång stund. Välbehövlig paus på vägen. Sen tog vi oss till Arboga, där vi fick stanna och tanka, äta glass och köpa dricka. Också välbehövligt.

Efter det andra stoppet somnade Gunnar i bilen (för andra gången) och sov tills vi kom fram. Det betyder att han sov middag mellan kl 16-17.30. Skönt då. Outhärdligt nu. Klockan är 22.20 och båda de små är fortfarande vakna. Andreas och jag är helt slut och genomsvettiga. Nu vore det skönt att sova.

Det härliga med att komma hem var att mötas av ett nystädat hus och fina tack-för-lånet-presenter. Och att jag tycker att vårt hus är ganska fint. Sen tog det stopp. Det är kvavt och klibbigt, packningen svämmar över, Gunnar är som en duracell-kanin som har druckit RedBull, det nyss nystädade huset är redan stökigt, tjafs med stora barnens pappa, jag är ledsen över att Sixten inte vill vara här, för trött för att packa upp, för less för att orka laga mat… Jag längtar tillbaka till sommarstugan, havet och Västkusten.

Slutet gott

Sista dagen på Västkusten för den här sommaren. Imorgon kör vi hem till Stockholm. Det känns som innan hemresan från en chartervecka. Vi gick ner till stranden på eftermiddagen och tog ett sista bad. Promenerade hem i handduken och duschade av mig saltet. Skulle bara satt på mig långbyxor också, så hade jag varit redo för flyget hem. Samma vemodiga slut-på-semestern-känsla. Lika motvilligt känns det att åka härifrån. Tror nog aldrig jag varit mindre sugen på Stockholm än jag är just nu. Samtidigt vet jag att det ändå kommer vara ganska skönt att kliva in i vårt eget hus, sova i vår egen säng och slippa ha alla grejer i resväskor.

Vi fick i alla fall en extra härlig avslutning på våra dagar här eftersom vi fick besök av våra vänner Per och Sara och deras barn. De kom igår lagom till Gunnars kalas och stannade kvar över natten. Vi hälsade på dem förra veckan, men det var så kul att få mer tid tillsammans. Och roligt att få visa upp sommarstället för dem! Vi har hunnit bada, äta frukost, lunch och middag, dricka bubbel, prata, klättra i berg och fika, och barnen har lekt non stop.

Så även om det är med en stor portion vemod som jag sätter mig i bilen imorgon, så har vi verkligen haft underbara sommarveckor här i år. Fått allt det bästa av Västkusten och sommar-Sverige, av familj, vänner och bekanta, av sol och salta bad, av värme och åskväder, av hallon och björnbär, fika, middagar, lediga dagar och massor av tid tillsammans. Allt har inte varit kul och enkelt varje dag förstås, men det är det ju knappast hemma heller. Somnar tacksam ikväll för allt vi har här på den bästa sidan av Sverige.

Kalas med frukttårta och paket

Nu har Gunnar blivit riktigt firad på sin ettårsdag. Imorse fick han presenter av oss i familjen, och på eftermiddagen blev det kalas med släkten plus Gunnars faddrar som kom hit. En riktigt mysig dag!

Gunnar såg ganska undrade ut när vi började sjunga och gav honom paket, men med två hjälpsamma storasyskon gick det ju bra att öppna. Pussel, böcker kläder och leksaker fick han, men själva papperet var lika spännande.

Till kalaset bakade vi kladdkaka, men jag gjorde även en frukttårta. Jag skar vattenmelon i tårtbitar och byggde upp en tårta och sen dekorerade jag med jordgubbar, vindruvor, nektariner och nyplockade björnbär. Den blev fin och gjorde succé hos Gunnar. Och det är ju det som räknas när man är födelsedagsbarn!

07.36 Nyvaken och på minuten ett år gammal.

Regntung dag

Usch, det här har varit en tung och jobbig dag på många sätt. Trots att det var blåsigt så var det 28 grader varmt och klibbigt som i tropikerna. Huvudvärken från igår var minst lika illa idag. Jag fick i alla fall chansen att vila en stund på förmiddagen, så med två Alvedon och en halvtimmes sömn så mådde jag bättre.

På eftermiddagen lyckades vi efter mycket om och men ta oss iväg och handla för födelsedagskalas och kommande dagar. Det var en sällsynt stökig tillställning med två små barn som mest gnällde och skrek och två stora barn som försökte hjälpa till efter bästa förmåga.

Lagom till att vi kom hem så kom regnet. Det fullständigt hällde ner i nästan två timmar och åskan rullade fram och tillbaka över oss. Andreas, Sixten, Gunnar och jag hamnade i vårt hus, så vi passade på att spela kort och sjunga en stund. Dagens mysigaste stund.

Nu på kvällen blev Sixten hämtad av sin pappa. Han har längtat hem sen vi möttes i torsdags, och han var inte alls sugen på att åka hit till Skaftö igen. Han vill hem till Stockholm och sin egen säng, sina grejer och sin dator. Det kan jag förstå. Men det gör så ont i hjärtat att han väljer att åka härifrån istället för att vara med oss. Det har verkligen lagt sordin på hela dagen. Det värsta – men också väntade – var att han ändå blev jätteledsen och grät när han skulle åka iväg med Emil. Det här river upp många gamla jobbiga känslor hos mig, och jag önskar att jag kunde hantera dem bättre. Men det är svårt. Som en föraning om hur det kommer bli, att han kommer välja att vara hos sin pappa mer och mer. Jag förstår att det är enklare för honom att vara där, även om jag vet att han trivs hos oss också. Men just nu är jag bara ledsen.

Imorgon får bli en bättre dag. Då fyller ju Gunnar ett år och vi ska ha lite kalas. (Utan Sixten är det enda jag kan tänka på just nu…) Det blir bra.