Soligt men tjatigt

En SOLIG fredag! Vet knappt när man ens såg en spricka i molntäcket senast, än mindre strålande sol från en nästan molnfri himmel? Underbart var det i alla fall. Jag konstaterade att det var som att få färg-tv och plötsligt se annat än nyanser av grått. Välbehövligt.

Idag har vi träffat hemmakompisar på lekplats och varit på öppna förskolan. Bra dag. Men nu är jag rejält trött. Just nu håller jag mig hemifrån så länge jag orkar på eftermiddagarna, för när vi kommer hem brukar det bli en orgie i gnäll. Det är så segt. Det är Bertil som tjatar sönder mina öron för att få titta på tv. Vi som tycker att vi har varit så restriktiva för att inte hamna i skärmfällan. Kanske är det bara nolltolerans som verkligen fungerar, att aldrig ens få upp ögonen för vad tv:n kan erbjuda? Ja, just nu är vi i alla fall duktigt less på hans tjat, tjat, tjat om att få titta på tv.

Äh, strunt i gnället. Det var ju SOL idag. Trevlig helg på er!

Krishantering

Idag konstaterar jag, med en trött och uppgiven suck, att om man har fyra barn, visserligen fina och härliga, så är det alltid någon som krisar. Alltid. Minst en om dagen, eller flera men vid olika tillfällen, eller en vid många tillfällen, eller alla samtidigt. Det sistnämnda sker inte så ofta, som tur är. Just nu känner jag mig så trött på att lirka, lugna, avvärja, förutse, leta knep, hitta strategier, trippa på tå, undvika fällor… Det tar på krafterna.

Kriserna fastnar aldrig på bild. Så det ser ut som den vänaste syskonskara som någonsin funnits. Skenet bedrar, bara så ni vet.

Förskolefrågan 2.0

Häromdagen fick jag den vanliga frågan på Öppna förskolan. “Går han på förskolan?” Nej, svarade jag så klart. “Nä, inte än? Var går storebror då?”

Jag blev helt ställd. Personen undrade alltså om GUNNAR hade börjat på förskolan ännu. Att jag får svara på frågan angående Bertil är jag van vid förstås, och jag vet att det avviker från normen att ha en treåring hemma. Men att folk redan förväntar sig att Gunnar ska börja förskolan? Han är ju bara strax över ett år.

När jag sa att Bertil inte heller gick på förskolan förstod personen inte vad jag menade. Han frågade om två gånger. “En TREÅRING som INTE går på förskolan?” Ja, har du hört något så konstigt, var jag tvungen att svara.

Den vanliga disclaimern – jag hatar inte förskolor. Det är fantastiskt att de finns, och de flesta barn har det bra där om dagarna. Men om man vill och kan vara hemma med sina barn så borde det kunna vara ett lika självklart val. Inget som folk håller på att ramla av stolen för.

Vardagsmåndag

Vardag igen efter en veckas höstlov. Bertil och Gunnar var iväg med Andreas större delen av dagen medan jag hade en pluggdag. Denna gången i sällskap av Judith, som har blivit förkyld igen. Så segt, vet inte vilken gång i ordningen som hon är hemma från skolan den här terminen. Så fort hon blir förkyld så får hon ju sån hemsk hosta, ofta med tendens till krupp. Med astmaspray går det att hålla hyfsat i schack, men hon blir så trött och hängig så hon måste ju ändå vara hemma.

Jag jobbar på med mina kurser, och just nu tycker jag att jag ligger hyfsat i fas och inte behöver vara så stressad. Idag hade jag lite skrivkramp, men det finns ju mycket att läsa istället. Det är också roligt att min kurslitteratur uppskattas av barnen. Fördelen med att läsa just barnlitteratur. På fredag är det dags att åka till Vimmerby för den andra träffen. Det ska bli så kul! Vi ska ha tre författarbesök och få jobba med bilderboksmanus, faktaböcker och synopsis. Allt låter så himla intressant, jag ser verkligen fram emot det. Andreas och de två små åker med, och det känns skönt.

Men först några dagar hemma tillsammans, med öppna förskolan och hemmakompisar. Det gillar vi också.

Godkända ungar

Igår var vi på BVC för Bertils 3-årskontroll. Jag var naturligtvis inte orolig för hur det skulle gå, och precis som jag misstänkte så blev han med beröm godkänd. På vägen in till sköterskans rum gömde han sig bakom mina ben, men så fort hon tog fram en överraskningspåse som han fick plocka pusselbitar ur så var isen bruten. Han kunde allt man skulle, som turtagning, rollekar, förklara vad olika föremål används till, m.m. Och det är klart att man blir lite stolt som mamma när sköterskan sa att han hade klarat 4-årskontrollen utan problem också. Särskilt när han är ett hemmabarn som inte har fått all den där “nödvändiga” stimulansen från förskolan. Vi vägde och mätte också, 12,4 kg och 91,5 cm. Lite mindre än genomsnittet, men alldeles lagom enligt hans egen kurva. Perfekt från topp till tå!

Gunnar ville gärna också vara med. Men han fick nöja sig med att stapla klossar och försöka klättra på stolar, tills det blev hans tur att vägas och mätas. Han hade ju tappat en del på sin kurva under sommaren, så vi tog en extra koll. Han fortsätter plana ut lite, men växer på längden som han ska så allt ser bra ut. Dessutom äter han massor och rör sig varenda vaken minut, så jag fattar ju att det går åt mycket energi. Även han är en liten nätt filur som mäter 77 cm och 9255 g.

Bertil är rolig som har börjat säga till Gunnar sånt som jag brukar säga. “Nej, mamma säger Inte leka med dörrar!” hörde jag igår. Och imorse blev han arg när Gunnar lekte vid spegeln: “Inte banka så! Den kan gå sönder så det blir MASSOR med glas och då kommer du få JÄTTEONT!” Bra med en extra vuxen som håller koll på den lilla vildingen.

Förberedelser

Det är stora saker på gång. Först av allt är det Bertils födelsedag om precis en vecka. Han hoppas på många presenter och chokladtårta.

Sen väntar Halloween, vilket bara blir mer och mer spännande för barnen för varje år. Sixten och Judith har pratat om det i flera veckor redan. Bertil har snappat upp att man ska klä ut sig. Sin vana trogen satsar han på tomtekläder. Idag tog han fram luvan och testade den framför spegeln. Han hade däremot lite svårt med namnet på den kommande högtiden – halloween byttes ut mot det mer bekanta “halloumi”. Så nu ser hela familjen fram emot att fira Halloumi-dagen om ett par veckor. Bertil förnyar traditionerna igen!

Bye bye

Igår vinkade vi hejdå till morfar för den här gången. Dags för honom att åka hem till Australien igen. Det var härligt att vi hann ses så mycket de här veckorna. Även om vi har vant oss vid dessa avsked så var det lite jobbigare än vanligt att säga hejdå nu. Han kommer hem till våren igen, men jag hade ju hoppats att vi skulle säga “Vi ses snart i Australien!”.

Men någon långresa dit blir det knappast i vinter. Det har vi väl vetat ganska länge redan, men nu känns det så definitivt. Och deppigt. Istället för att se fram emot ett par månaders sommar, så väntar en oändlig radda mörka, kalla dagar med ungefär en miljon tillfällen att klä på barnen vinterkläder. Idag känns det hopplöst tråkigt.

Bästa Bertil!

Bertil håller på att bli så stor! Tre år om knappt två veckor. Knappt att jag kan tro att det är sant. Han testar gränser och utmanar tålamodet varenda dag, men åh vad mycket roligt han bidrar med också.

Han har kommit in i perioden då han utforskar rollekar. Han heter Räven, Polisen och Frank, och vägrar svara när man tilltalar honom Bertil. Tills han tröttnar och bli sur om man inte säger just Bertil… Han låstas prata engelska, så att det låter som engelska fast med obegripliga ord. Han formar också egna svenska ord – om smör kan bli smöra så funkar även kniva och osta enligt samma logik. Han övar sje-ljud men behöver bli påmind om att skinka heter skinka och inte “finka”.

Han känner igen de flesta bokstäver och börjar visa intresse för att skriva och ljuda. Förra veckan “skrev” han några grejer (fil, ost, m.m.) på matlistan, och även om han inte har motoriken för att forma bokstäverna ännu så såg vi tydligt att han vet hur de ska se ut.

Idag ritade han världens finaste teckning fulla av huvudfotingar – jag var den stora i mitten som bar Bertil och Sixten på varsin arm, och brevid var Judith och “den lilla, lilla Gunnar”.

Vardagsspänning

I en småbarnsfamilj finns det en uppsjö av olika åkommor som man får prova på, fast man gärna skulle slippa. Den här gången testar vi springmask.

Jag upptäckte det på Gunnar precis innan sovdags igår kväll. High five! Svor en barnförbjuden ramsa och skållade händerna under vattenkranen när jag var klar. Imorse ringde jag vårdcentralen för att få recept på medicin, eftersom jag hört att den receptfria är slut i hela landet sen i somras. Efter några turer fram och tillbaka fick jag beskedet att även den receptbelagda varianten var slutsåld. Överallt. I det här läget önskade jag att jag inte hade upptäckt det alls. För värre än att hitta springmask är att hitta springmask och inte kunna göra något åt det.

På eftermiddagen kom samtalet från vårdcentralen. Några enstaka apotek hade fått in medicinen under dagen. Ring direkt och reservera, sa hon. Telefonkö, väntan… Skulle jag hinna innan den var slut igen? För det är definitivt fler än vi som väntar på den. Jodå, två paket fick jag boka. Det känns som om jag lyckats få tag på exklusiva konsertbiljetter, men det är alltså maskmedicin vi pratar om.

Nu har alla fått i sig de röda tabletterna och vi påbörjar projekt Tvätt. Oh the joy.

Fika med farmor

Idag tog morfar med sig gammelfarmor hit på fika. Hon hör inte värst mycket längre, men hon är imponerande pigg i övrigt. Särskilt med tanke på att hon fyller 102 år om precis en månad. Det är ju helt galet att hon är så gammal.

Även om hon har svårt att delta i samtal så tror jag hon njöt av att se barnen leka, och få sitta och fika tillsammans med oss. Hon skjutsade Bertil på sin rullator och busade med Gunnar. Så fint att se.

Hon berättade också att hon hade varit i Karlstad innan sommaren, där hon är född och uppvuxen. Hon hade bott över på hotellet som hennes mamma drev på den tiden, och hade till och med fått sova i just det rummet som hennes mamma hade som kontor. Farmor sa att allt såg nästan precis ut som när hon var liten. Tänk vilken tidsresa. Nästan overkligt att tänka sig. Jag blev sugen på att skriva om det. Ska lägga idéen på minnet.