Stress och sjukskrivningar

Läser på SVT Nyheter om stressade lärare. Hur allt fler blir utbrända och sjukskrivna. Men när de har varit sjuka för länge måste de byta jobb, eftersom Försäkringskassans regler säger att efter 180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. I nästa artikel står det om hur många som blivit utbrända stressar tillbaka till jobbet för fort, och att utmattning tar mycket lång tid att läka. I allvarliga fall är man inte återställd efter tio år. Detta gäller förstås inte bara lärare. Nej, överallt, i alla yrkesgrupper sprider det sig.

Hallå?! Vad är det FK inte fattar? Det är ju naturligtvis inte bara jag som ser det sjuka i den här motsatsen. Villkoren i arbetslivet är sinnessjuka. Stress överallt. Och lägg på familj, fritidsaktiviteter och stora bostadslån så fattar man ju att folk kraschar med huvudet före. Och när man väl har landat så hänger Försäkringskassan där över en. Genast ska man tillbaka till arbetet. Läkarna är blixtsnabba med att skriva ut antidepressiv medicin, även om det egentligen är vila man behöver. Jag , och många jag känner, har varit med om det. Det är symptomlindring som gäller, istället för att man ska bli frisk på riktigt genom återhämtning, nedvarvning och omvärdering om vad som är rimligt för att orka med.

“Det finns ingen sjukskrivningskod för ångest.” “Jag överlevde första dagen tillbaka på jobbet, fullproppad med ångestdämpande.” “Läkaren sa att jag skulle prova anti-depp i några veckor. Om det hjälper, så vet vi vad det var för fel.” “När jag hade varit inne på akuten flera gånger, och gjort magnetröntgen av hjärnan och allt, så frågade en sköterska – Hur mår du egentligen? Det var första gången någon fattade att de fysiska symptomen berodde på något annat.” Några exempel från min bekantskapskrets. Jag blir helt förkrossad när jag hör detta. Och arg.

Efter att jag var sjukskriven på grund av depression och utmattning för drygt fyra år sedan, så har jag “bara” jobbat 50% eller 75%. Resterande tid av de 40 timmar i veckan som ALLA förväntas orka arbeta, får jag ingen kompensation för från FK. Den kostnaden får jag själv stå för, likaså lägre föräldrapenning, lägre SGI och lägre pension. För mig är det mer värt att hålla mig frisk, men det är ju inte så munter läsning när man får det orange kuvertet i brevlådan. (Oklart här vem som blir positivt överraskad när kuvertet öppnas, faktiskt.)

Samtidigt som jag accepterar att jag får nöja mig med att orka jobba deltid, så skriker det inom mig. Vad är det som har gått snett? Hur blev det så här? Hur kan så många ställa upp på de här orimliga villkoren, tills de till slut inte klarar en dag till och blir ytterligare en siffra i statistiken? Och framförallt – när, när, när ska det vända?

Jag har inga svar på hur det ska lösas på ett större plan. Men ju fler som drar ner på tempot och väljer att göra på ett annat sätt, desto bättre kommer i alla fall de att må. Och som vanligt landar jag i slutsatsen att vi borde flytta ut till en stuga på landet och odla våra egna grönsaker och hemskola barnen. Då var det bestämt, eller?

Omodernt förslag

Igår kom en utredning som innebär ett förslag om förändringar i föräldraförsäkringen. Jag brukar inte bli nämnvärt upprörd över politiska utredningar, men nu blev jag det. Eller snarare ledsen, faktiskt.

Tre centrala punkter är:

  • Fem månader vikta åt varje förälder (i nuläget tre)
  • All föräldrapenning ska tas ut innan barnets treårsdag, därefter finns endast 10 dagar per år (nu kan man spara tills barnet går ut 1:a klass)
  • 30 dagar går att överlåta till annan närstående (Bra!)

Jag blir nog mest provocerad av att det säljs in som en modernisering, när det känns högst omodernt att helt glömma bort barnens perspektiv. Jag tror nämligen inte alls att det här innebär att jämställdheten ökar på arbetsmarknaden, eller att pappor kommer att ta ut så mycket fler föräldradagar. Jag tror snarare att det innebär att ännu fler barn kommer att behöva börja tidigare på förskolan. De pappor och partners som vill och kan vara hemma med sina barn väljer redan det. Jag är övertygad om att taket i försäkringen måste höjas rejält för att få de föräldrarna att välja att vara hemma mer.

Däremot tror jag att ännu fler mammor kommer att känna sig ännu mer stressade över att de måste lämna ifrån sig sina barn för tidigt. Att det blir ännu mer negativt på arbetsmarknaden för de kvinnor som ändå väljer att vara hemma längre. För nu kommer ju arbetsgivaren förutsätta att man kommer tillbaka efter tio månader.

I kölvattnet kom både sågningar och motförslag, det ena galnare än det andra. Liberalerna tycker att problemet är att mammorna drar ut på föräldraledigheten för länge, och därför släpar efter i lön och pension. Deras förslag är att man ska få högre FP om man tar ut den snabbare. Inget barnperspektiv här heller. Tankesmedjan Timbro tycker att föräldraförsäkringen ska kortas till en tredjedel, för i andra länder med kortare föräldraledighet är det minsann fler kvinnliga entreprenörer och höga chefer. Intresserade av barnens mående? Knappast.

En punkt som jag inte sett någon diskussion kring är att ”snabbhetspremien” slopas, dvs att man får samma FP om man får barn med mindre än 2,5 år emellan, även om man inte jobbat hel- eller deltid. Alltså ännu ett sätt att få mammor att skynda tillbaka till jobbet, eller ta ut sin FP för att skydda SGI:n.

Och varför blir jag så himla upprörd då? Vi har ju fått våra barn redan, vi drabbas inte av det här om förslaget går igenom. Nej, men det innebär att ännu färre barn får möjlighet att vänta med förskolestarten, att fler bebisar behöver separeras från sin mamma för tidigt, att många mammor kommer att sluta amma i förtid för att de måste tillbaka till jobbet, att anknytningen blir lidande på grund av stress. Det känns hemskt sorgligt. Att politikerna ger så tydliga signaler om att vuxna är till för att jobba, och barn ska gå på förskola.

Men också för att jag inte begriper hur utredningen och många politiker kan blunda för sambandet med psykisk ohälsa. Javisst är småbarnsföräldrar effektiva på jobbet – för att de ska hämta sina barn på förskolan och sedan orka med allt som också måste orkas med hemma. Och med dåligt samvete som krydda.

Jag vet – för jag har ju tyvärr provat med mina stora barn. Gråtit efter hemska lämningar på förskolan, sprungit från jobbet för att hinna till tåget för att hämta barnen i tid, stått i lekparken och pratat jobbsamtal i mobilen, haft ångest för att jag inte orkar vara en bra mamma. Bränt ut mig. Jag är ju långt ifrån ensam om det.

Vi diskuterade detta vid middagen, Andreas och jag. Tänk om vi kan titta tillbaka på den här tiden och säga – Det var den bästa tiden i livet! – istället för att säga att vi överlevde småbarnsåren. För så säger ju många. Jag tror att det blir ännu fler som bara överlever och genomlider småbarnsåren med det nya förslaget. Jag tänker inte vara en av dem.

Två små tomtar som jag gärna vill vara tillsammans med om dagarna.

“…samt en försäkring som sätter barnets bästa i centrum.” Ett skämt, anser jag.