Vardagsutmaningen

Nej, det här är inte en rubrik till en hurtig “Så klarar du plankan i fem minuter efter en månad”-utmaning. Jag menar liksom själva utmaningen att hantera det faktum att det är vardag. Jag är inte så bra på det. Att gå till jobbet, komma hem trött och utan ork kvar till familjen, att försöka ta tag i tvätt och disk, hitta tid till lite pluggande…

Nej, det var bra mycket skönare att vara föräldraledig. Det är också galet intensivt att vara hemma på heltid med två småbarn, men man är så mycket mer i nuet. De är hungriga – de får mat – problem solved. Allt är med rakt på, hands on, vilket känns mindre uttröttande för hjärnan.

Jag tycker det jobbigaste med att lägga så mycket energi på jobbet är att jag får så dåligt tålamod med barnen när jag väl är hemma. Jag är väl för trött, helt enkelt. Och så pressen (från mig själv) att det måste bli mysigt de där timmarna på kvällen, för det är ju den enda tiden vi har tillsammans. Då blir det lätt tvärtom istället, gnäll och tjafs när alla är trötta.

Den här veckan är det extra mycket att göra på jobbet, men som tur var blev det en bra kväll just idag. Det behövde jag. Ett sista besök av morfar innan han åker hem till Australien, bra respons på en textinlämning och en musikstund med min man. Nu orkar jag lite mer vardag.

Kursträff

Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.

På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.

Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.

Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.

Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Strathalbyn

Åh, de här små ställena vi får se, långt ifrån turiststråken. Så himla fina. Idag Strathalbyn, säkert en extremt trist liten håla på bonnvischan, men i våra ögon en liten pärla. En fin park, en lekplats, en tjusig gammal kyrka, en ekologisk butik/café och en god lunch. Jag förälskade mig i ett gammalt övergivet hus och inbillade mig för en minut att jag skulle älska att renovera. Det är naturligtvis inte sant.

I ekobutiken hittade jag bees wax wrap, som man kan använda istället för plastfolie. Har sett det på Instagram många gånger men aldrig på riktigt. Bertil bröt ihop för att jag inte valde ett trepack med grävmaskinsmotiv istället. Man kan verkligen inte göra rätt med honom just nu… Allt vi gör är fel – för många flingor, för få melonbitar. Fel skor, för mycket solkräm, för lite tv, fel glass… Träning för tålamodet.

På kvällen kom svenska gäster till pappa. De lever billigt, jobbar lite på distans, reser runt i världen och älskar friheten som det ger dem. Så spännande och inspirerande.

Två veckor

Två veckor här redan. Det har gått fort, samtidigt som det känns som att vi har varit här länge. Dagarna innehåller så mycket mer än vanliga vardagar gör hemma. Inte så konstigt förstås, när allt är annorlunda och ingen behöver gå och jobba och det mesta känns nytt och spännande.

Samtidigt gör sig vardagen påmind ibland. Som med hundra mejl från skolan, en fråga om barnomsorg inför hösten och videosamtal med Sixten & Judith. Och så har vi till slut fått hyresgäster i vårt hus därhemma. Det känns riktigt bra att det inte står tomt, plus att det är ett välkommet tillskott i kassan. Roligt att det löste sig.

Idag var det molnigt, tack och lov, så det kändes inte lika hett som igår. Vi hängde på lekplatsen vid stranden ett par timmar på förmiddagen. Alltså den utsikten skulle jag gärna ha från Cirkusparken hemma – sanddyner, havet och en vidsträckt horisont. Fantastiskt. Sen åt vi lunch med morfar, Charlotta och födelsedagsbarnet Rebecka, som fyller 18 år och blir myndig idag. Bertil ville ha klänning precis som jag när det var kalas, så det fixade vi med ett uppknutet linne. Vi fick göra egen sushi och Bertil åt hur mycket som helst. Och så blev det glass efteråt. Lunchen fick ätas inomhus, för det var 39 grader ute trots molntäcket. På eftermiddagen tog vi en sväng till Salvos Secondhand. Där fanns en hörna med leksaker där ungarna lekte i en hel timme, och så köpte vi några dinosaurier och en fin Pippi Långstrump-bok på engelska.

Andas ut

Årets kanske mest intensiva vecka verkar äntligen vara slut. Energin räckte inte hela vägen, både igår och idag har jag varit nära-döden-trött. Men vi tog oss igenom i alla fall. Fredagen bestod av avslutning för öppna förskolan i kyrkan, plus födelsedagsfirande.

Det är Andreas som fyller år, och jag önskar verkligen att jag hade ordnat lite mer uppståndelse på hans dag. Det är han verkligen värd. Men i år fanns varken tiden eller orken. Ryktet säger att det blir en ny chans nästa år.

Nu ska jag, trots trötthet, försöka plugga några minuter medan Andreas nattar de små. Sen ska jag stänga av hjärnan och kolla på tv med de stora barnen.

Trevlig helg!

Nästa termin…

Den här veckan måste vara en av årets mest intensiva. Det är luciatåg, julspel, tomteverkstad, BVC, avslutning för öppna förskolan, läkarbesök och fikaförsäljning. Jag blir helt trött bara jag tittar i kalendern. Samtidigt har jag jättemycket att plugga, det är tidningsdesign och feedback och illustration och projektplaner och bilderbok i en salig blandning.

Mitt i allt detta kom antagningsbeskedet för vårterminen. Jag ska fortsätta med skrivarkursen förstås, den löper på halvfart över hela året. Men frågan är om jag ska läsa heltid även under våren. Det är som vanligt en massa om och men. Jag kanske får möjlighet att gå tillbaka till mitt jobb på 50% efter Australien, men det är några saker som behöver klaffa då. Om inte, så är det lite oklart vad som händer. 

Jag kom i alla fall in på alla kurser jag sökte. Det lutar mest åt att jag ska läsa 15 p vektorgrafik, eller så blir det 7,5 p musiklära + 7,5 typografi och digital publicering. Känns som den senare blir en del upprepning av grafisk form-kursen jag läser nu. Å andra sidan – då kanske det är lättförtjänta poäng. Men självklart ska jag lägga mest fokus på skrivarkursen och det stora skrivprojekt som vi precis håller på att komma igång med. 

Just idag känner jag mig måttligt motiverad att plugga så här intensivt en termin till. Jag ska tänka på saken tills imorgon. Men först ska jag få ta en paus från ALLT, och gå ut och äta med mina kompisar. Lyx mitt i all det stressiga!

Flyttfågel

Snart gör vi som flyttfåglarna. Vilken tur för oss. Idag längtar jag så otroligt mycket efter att fly till ett varmare land. Det känns ju som vi har varit nerbäddade under att den här gråa, blöta filten i flera månader redan. Fuktigt och ruggigt, nästan omöjligt klä sig bra. Vi kämpade oss tappert ut med barnen på eftermiddagen. När det blev mörkt ville Bertil gå in. Tittade på klockan. Halv fyra. Det är som att jag aldrig riktigt vänjer mig vid mörkret, jag kunde svurit på att klockan var halv sex, minst. 

Men snart byter vi ut detta. Byter bort långbyxor mot shorts, mössa mot solhatt, stövlar mot sandaler. Ljuvligt, ljuvligt! Jovisst, mängden tjat kommer säkert vara densamma, för det behövs solkräm istället för överdragskläder. Men belöningen när man lyckas ta sig ut genom ytterdörren är ju oändligt mycket större när det är 30 grader och sol och man är på väg mot stranden, istället för 2 grader och duggregn och man är på väg till en tom och blåsig lekplats. 

Samtidigt PANIKEN som drabbar mig när jag inser att vi reser om tre och en halv vecka. Jag har så mycket jag måste hinna innan dess. Stackars Andreas, det känns som att jag har släppt allt och lämnat över hela ansvaret för både barn och hushåll till honom. Jag sätter mig med mina studieuppgifter så fort jag får en liten lucka. Fokus på målbilden – första doppet i havet och blicken ut mot horisonten – så orkar jag kämpa de sista veckorna.

Dear Diary

Jag håller på att börja mitt skrivprojekt för vårterminen. Det har inte varit helt självklart vad jag ska skriva om, men jag har haft två-tre olika idéer i huvudet som jag har utforskat. Nu börjar jag landa i någon sorts ungdomsbok. I ett svagt ögonblick letade jag fram en gammal dagbok, för jag ville komma åt känslan av tonåren.

Det är nästan overkligt att läsa sin egen dagbok när det har gått så många år. Att kastas tillbaka i tiden, rakt in i de känslor som jag hade då. Många stora ord. Många småsaker som man som vuxen skulle kunna vifta bort, men som var på blodigt allvar då. Massor av musik, sida efter sida om band och låtar, och om sena kvällar med kompisar med te och skivor. Och så kärlek – att titta på avstånd, en kyss, ett sårat hjärta, att vänta vid telefonen, den första pojkvännen. Ett inklistrat citat ur Douglas Couplands Microserfs, läst på ett tåg. Fasen vad fint ändå.

Att hitta en anteckning gjord på dagen 20 år sedan idag. Då svindlar det i huvudet. 

En klump i magen

Jag var på bibblan med barnen och lånade böcker. Vi är ju där minst en gång i veckan, ofta mer. Vi har två bra bibliotek här i Nacka, både Nacka Forum och Dieselverkstaden i Sickla. Så lyxigt med dessa barnvänliga, lek- och läs-inbjudande miljöer. Vi hittar alltid en massa roligt att låna hem.

Men idag fick jag ont i magen av en bok. Den hette Boken om att gå på förskolan och är skriven av Josefine Sundström (Obs! det är inte författaren det är fel på, det är verkligheten hon beskriver som gör mig ledsen.) Den är tydligt riktad till barn som ska skolas in. Jag bläddrade igenom och läste lite snabbt, och den går i princip ut på att beskriva hur en dag på förskolan ser ut. Inget ont i det, det är ju bra att det finns böcker som speglar det som är vardag för majoriteten av svenska småbarn.

Men inledningen. Första uppslaget. Hjälp! Av språket att döma har den tänkta läsaren knappt börjat prata själv. Så mellan 1-2 år, vilket är ju då de flesta också börjar förskolan.

“Titta. Dam-Dam är stor. Kan stå. Kan gå. Kan nå. 
Dam-Dam kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga nej.
Dam-Dam ska till förskolan. Bråttom. Skynda. Snabba. Snabb.”

Nej, Dam-Dam är INTE stor. Men detta är alltså så normaliserat att man kan inleda en bok med dessa ord. Ja du, det räcker att du kan stå på benen och gå, och att du kan säga tre ord. Då SPRINGER vi till förskolan, för bråttom har vi alltid, mamma och pappa MÅSTE jobba. Fy fasen vilken tragisk bild av vardagen som väntar ett litet barn!

Återigen, det är inget fel att ha sina barn på förskolan. Det går bra för de allra flesta. Men att ambitionsnivån är så ofattbart låg – stå, gå, säga tre ord, skynda iväg till jobbet – gör mig riktigt ledsen.