Kängurur och eld

Nu har värmeböljan kommit, och temperaturen på eftermiddagen var strax över 35 grader. Varmt, varmt, varmt. Det ska hålla sig så i en hel vecka och snarast bli varmare, uppemot 38-39 grader nästa helg. Det är ett måste att hålla sig inomhus de varmaste timmarna på eftermiddagen.

På kvällen kunde vi däremot åka ner till Aldinga Scrub och titta på vilda kängurur i fantastiskt kvällsljus. Gunnar ropade “Hej hopp!” och vinkade till dem. Bertil sprang efter dem och ville klappa. Sixten och Judith var smartare, och smög närmare för att kunna ta bilder. Ronnie och Lena var också med, med sin värstingkamera i högsta hugg. Deras foton blir rätt mycket bättre än mina mobilbilder, där det ser ut som att vi står en kilometer ifrån djuren.

När vi kom hem var det sovdags, och Sixten och Judith satte sig på altanen för att läsa. Efter ett par minuter ropade Judith “Det brinner!”, och när jag kom ut var det rök och eld på andra sidan grusvägen bara ett par hundra meter bort. Det blev en dramatisk halvtimme. Jag sprang och sa till pappa och Ronnie och Lena, de ringde brandkåren och vi rafsade ihop pass, barnvagn, dator, mobiler och insulin och ställde upp bilarna på rad, redo att evakuera om det skulle behövas. Men vi hade tur, vinden höll sig lugn och låg snarare åt motsatt håll, och när brandbilarna väl kom så tog det bara tio minuter innan elden var under kontroll. Judith var riktigt skärrad och grät, och det var skönt att kunna säga att vi såg att brandmännen tog det lugnt och att det snart skulle vara säkert igen. Nu ska vi sova, och det känns skönt att veta att det är minst fem brandbilar kvar på platsen och att de kommer jobba med eftersläckningen hela natten.

Julhetsen

Nu börjar hetsen. Julhandeln spås slå rekord i år igen. Vilket år har den inte gjort det? Jag har länge känt att det är helt galet med denna köphysteri, och det vet jag att många andra också tycker. Men nu känns det inte bara galet utan… omodernt. Att köpa grejer bara för sakens skull. Det är ju orimligt. Och berget av presentpapper och plast och kartonger som blir över efter julklappsutdelningen är absurt.

Nej, i år kommer jag att tänka till ännu mer och ge bort sånt som mottagaren verkligen behöver, fundera på om det går att köpa secondhand, om det verkligen behöver slås in i en massa papper, eller om jag kan ge bort en upplevelse istället. Hoppas ni andra redan är inne på samma linje!

Skolstarts-fail

Äntligen är alla fyra barnen hemma igen. Sixten och Judith kom hit igår och då är allt som det ska! Fast ändå inte. Judith kom hem nöjd och glad efter första skoldagen i trean, medan Sixten hade legat hemma med 39 graders feber. Inte alls den skolstarten som han behövde. Han är fortfarande rejält hängig och febern har inte gett med sig, så han är hemma idag också.

Dessutom hade han nattskräck inatt (igen). Vi har börjat se ett mönster att han får det just när han blir sjuk. Det är ju ofarligt men väldigt obehagligt, mest för oss som försöker hjälpa. Sixten själv kommer ju inte ihåg någonting när han väl vaknar på riktigt. Han kommer upp ur sängen, irrar runt och ser panikslagen ut, beter sig konstigt och svamlar. Framförallt är det hemskt att han gråter eller skriker till av skräck. Hela ansiktet förvrids och han tittar på mig som om han såg ett monster. Sen kan han plötsligt kramas och vilja bli tröstad för att ett par sekunder senare puttra undan mig och inte vilja bli nuddad. Det enda vi kan göra är att prata lugnande och vänta tills han vaknar upp.

Så idag blir det bara vila för Sixtens del. Han orkar just ingenting. Tveksamt om han kan gå till skolan imorgon heller, vi får väl se om han piggnar till under dagen. Han hade verkligen haft nytta av att börja tillsammans med resten av klassen av många anledningar, så det här var riktigt snopet.

And speaking of snopet… Jag kom inte in på den där kursen i litteraturvetenskap som jag först tackade nej till med sen återanmälde mig till. Jag fattar nog inte grejen med kurser som är öppna för sen anmälan. Jag trodde det betydde att de hade tomma platser att fylla, men jag har alltså reservnummer 147. Va?? Det kan väl omöjligt ha varit 150 sena anmälningar? Jaja, det var väl tur att jag inte slet ihjäl mig med att plugga igår då, jag som tjuvstartade och allt. Så nu återstår några kurser i grafisk form som jag inte känner mig så väldigt motiverad inför. Varsågoda – en gratis lektion i hur man slarvar bort en termin!

Njöt i alla fall av lite pyjamasmys med barnen i soffan på morgonen. Härligt!

På bättringsvägen

Puh, nu verkar det äntligen ha vänt och Gunnar är piggare igen! Fy vad jobbigt när de blir så där sjuka. Gav Alvedon igår kväll i förhoppning om att få sova, men på minuten fyra timmar efter att han somnade, vaknade han och var på väg att kräkas när febern började stiga igen. Så det blev ännu en vaknatt med knappt någon sömn efter kl 02.

Imorse var han helt sänkt, hängde som en liten trasa på min axel och somnade ifrån flera gånger. Inte ett spår av den livliga, nyfikna Gunnar som vi är vana vid. Eftersom han vägrade dricka och bara blev sämre så åkte vi till akuten i Trollhättan, där vi blev slussade vidare till en jourcentral. Krångligt när man är i ett annat landsting och inte ens vet vart man ska vända sig. Efter en dryg timmes väntan fick vi träffa läkare och kolla sänka, ta halsprov och lämna urinprov. (10 poäng för rutinerad mamma som samlade upp ett prov när han gick på pottan imorse!) Proverna visade inget, så det är bara ett vanligt förkylningsvirus – fast tydligen utan hosta, snor eller annat som jag brukar förknippa med förkylning.

Trots att han var feberfri tack vare Alvedon plus Ipren så var han ändå helt sänkt, både på jourcentralen och efter vi kom hem. Det var några oroliga timmar innan han äntligen började kvickna till och började leka lite. På kvällen har han varit mycket mer som vanligt igen och har både ätit och druckit lite, men han är fortfarande ovanligt trött. Nu håller vi tummarna för att det är över och att vi får SOVA inatt.

Sixten, Judith och Bertil hade det toppen med mormor och Nisse medan vi var borta. Lyx att ha barnvakt och slippa släpa med allihop på läkarbesöket. De var på stranden och badade, åt lunch och köpte glass på Lottas lada. En toppendag. Vi lyckades också ta oss till stranden på sena eftermiddagen, och även om jag inte hann doppa mig innan Gunnar blev ledsen och trött, så fick jag åtminstone svalka fötterna i saltvattnet.

Nu ser vi fram emot att äntligen få njuta av varma sommardagar, salta bad och att vara lediga tillsammans.

Liten sjukling och minimalt med sömn

Vi fick inte precis den starten på semestern som vi hade tänkt oss. Eftersom Gunnar ändå piggnade till lite efter bilresan igår tänkte jag att han nog var på bättringsvägen. Men då var det Judith som avslutade kvällen med att kräkas istället. Som tur var blev det inget mer av det, utan hon sov gott hela natten och har varit precis som vanligt idag.

Gunnar däremot blev inte bättre. Febern steg under kvällen och inatt var den uppe och vände på 40 grader. Jag sov i princip ingenting utan höll mig vaken för att ha koll på honom. Han sov, ammade massor och flämtade av febern. Jag hade bara Alvedon-suppar för högre vikt, så jag valde att avvakta med dem. Jag gillar inte alls heller de där snabba ner- och uppgångarna som det lätt blir om man börjar ge febernedsättande. Så jag baddade honom med en våt trasa på huvudet och ryggen, och så länge jag fortsatte med det så gick febern ner till omkring 39,2-39,5. Men tog jag bort trasan och tänkte somna till själv en stund så stack febern upp till 39,9 igen. Mellan kl 03-04.30 och kl 06-07 sov jag ändå lite. Man hinner å andra sidan med många poddar under en vaknatt, så lite lärde jag mig ändå.

Av förklarliga skäl var jag nära döden när vi gick upp. Som tur var fick jag sova nästan två timmar på förmiddagen, och sen slumrade jag i soffan med Gunnar på eftermiddagen. Så dagen har ändå gått okej. Men Gunnar är fortfarande febrig och inte riktigt sig själv. Han är pigg och glad mellan varven, men är ovanligt trött och har ingen aptit. Tur att jag har amningen att ta till fortfarande!

Idag har kusinerna kommit hit till Skaftö. Solen kom fram på eftermiddagen, lagom till att Sverige blev utslagna ur fotbolls-VM. Imorgon hoppas vi på en frisk familj så vi kan komma iväg en sväng till stranden.

Stora, skrämmande tankar

Sixten är en känslig själ på många sätt, och igår kväll drabbades han (igen) av den stora ångesten för döden. Att vi andra i familjen ska dö, att vi ska försvinna och han bli ensam kvar. Åh, dessa stora skrämmande tankar! Svårt att trösta när hela hans värld skakar. Så det är bara att lirka, lyssna och krama som gäller, och efter en stund hjälper det lite. Han somnade alldeles för sent och helt utmattad.

Imorse var han väldigt nedstämd, tyst och trött. Vi gjorde ett försök att få iväg honom till skolan, för ibland kan han ju komma igång efter en stund. Vi pratade lite på vägen dit och jag försökte känna av läget. Men när jag stannade bilen utanför skolan satt han bara kvar och så kom tårarna igen. Då fick han åka med hem och ta en vilodag. Jag har tät kontakt med hans lärare, och det känns skönt att kunna höra av sig och berätta om situationen och få ett “Det var klokt!” tillbaka. Jag är så glad att han har en sån stöttande och engagerad lärare, som sätter hans mående främst.

Det har varit mycket kring Sixten och skolan den här terminen. Vi är på väg framåt och får steg för steg större förståelse för hans styrkor och utmaningar. Nu har vi också tagit hjälp utifrån och hoppas få lite mer stöd. Just nu fungerar det riktigt bra i skolan, men det hänger mycket på vilken lärare han har. Så för att det ska fortsätta funka bra även när han hamnar i nya sammanhang så behöver vi hitta sätt att stötta honom, både i skolan och hemma.

Jag kan bara konstatera igen att det är svårare att ha stora barn än små barn. Ett utbrott när 2,5-åringen inte får köpa glass kan jag hantera. Men en 11-åring som gråter och hulkar av ångest så han inte kan få fram ett ord… det är utmanade på ett helt annat sätt. Ibland vill jag bara göra honom liten igen så jag kan skydda honom från alla stora, jobbiga tankar. Men de hör ju livet till.

Dagens dos av utmaningar

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Många barn, många problem. Suck.

Det värsta som förälder är ju när barnen inte har det bra. Just nu är det tufft för Sixten. Det går väldigt upp och ner med hur han trivs i skolan, och även om det är mycket bättre nu än det var i höstas så krävs det väldigt lite för att han ska tappa lusten. Så har det tyvärr blivit nu. Han är så himla smart och kreativ och begåvad, men hans förmågor kommer inte alltid till sin rätt i skolans ganska fyrkantiga ramar. Då blir det jobbigt. Nu har vi en jättefin dialog med läraren och skolan och börjar även ta hjälp på andra sätt, men det är ju en process och det viktiga är att Sixten mår bra på vägen.

Nu har det varit några riktigt jobbiga dagar och han har varit hemma från skolan. Många långa samtal, där jag får lirka, fråga, fråga igen, formulera om, gissa, tolka, fråga ännu mer… Det tar tid och energi, men jag vill göra allt för att hjälpa honom förstås. Nu har vi en lösning för morgondagen och genast är han mycket lättare till mods och gladare i hela sitt sätt. Det skär i hjärtat att se honom ledsen och orolig. Men jag har gott hopp om att vi är på väg framåt!

Samtidigt som jag försöker bära Sixtens bekymmer, och min egen oro och ängslan, ska jag förstås hantera de tre andra barnen också. Judith var också hemma för att hon var helt knockad av pollen, men har mått betydligt bättre idag. Och så har vi Bertil, som har haft ett humör som en aktiv vulkan. Det ena utbrottet efter det andra, gap och skrik, arga ord och miner och rymningsförsök. Plus att han väckte Gunnar och Andreas och mig vid kl 05.30 i morse, så han låg lite på minus kan man säga. Sen Gunnar, som är mer eller mindre galen, och framförallt är helt sinnessjukt snabb på att stoppa grejer i munnen. Så jag kan inte släppa honom med blicken för en sekund. Han är också bra på att gnälla och krypa efter mig, vilket tär lite på mitt tålamod. Små problem i jämförelse, men de kräver också hantering.

Summan av små barn, små problem, etc, är att det är ganska utmattande att ha både de små och de stora barnen och problemen på samma gång. Det kunde förstås vara mycket värre och mycket större problem. Men man utgår ju som bekant från sina egna referenser och där man är just nu. Och enligt mig är det här lite mer än jag har ork och kraft till. Men jag kämpar på! Vi kämpar på tillsammans. Och jag gör det hellre i den här underbara sommarvärmen än i snöslask. Så klart.

Inga glada miner idag.

Allergi-gissningslek

För att försöka klura ut vad Gunnar reagerar på så började jag skriva matdagbok för en vecka sedan. Den första slutsatsen var att det inte verkar vara jordnötter. Sen verkade det inte heller bero på choklad eller kakao. När jag åt ägg kom däremot de röda prickarna tillbaka, även om det inte var några kraftiga reaktioner. Men det kändes ändå ganska tydligt att det hörde ihop med det.

Jaha, det känns ju trist med ytterligare ett allergiskt barn. Men bättre att veta vad han utslag beror på än att behöva gissa.

Så hann jag tänka i tre dagar. Imorse åt han frukost med helt vanliga saker som han har ätit många gånger förut, havregrynsgröt med aprikos plus bröd med ärtpastej. Den enda skillnaden var att jag hade lite mjölk till gröten (men även mjölk har han ätit flera gånger tidigare), och att han inte hade någon tröja på sig. När jag tvättade av honom när han var klar såg jag direkt en massa små röda nässelutslag på magen, mest på vänster sida. Suck.

Så nu vill jag inte gissa mer. Jag ringde vårdcentralen och fick läkartid redan efter lunch. Hon tittade på utslagen, som fortfarande syns en del, och sa direkt att det såg ut som allergi snarare än eksem. Så nu har vi fått remiss till barnläkarmottagningen på Nacka sjukhus och hoppas att vi får komma dit inom några veckor. Tills dess ska jag fortsätta undvika ägg och vara uppmärksam på om det är något annat som han reagerar på.

Jaja, är det inte det ena så är det det andra… Jag funderar så klart på varför det kom utslag på magen och inte runt munnen, om det spelade roll att Andreas åt ägg till frukost, vilka korsreaktioner som kan finnas, och så vidare. Men nu försöker jag släppa det och hoppas på svar när vi får träffa läkare och ta prover.

Och så tackar jag alla skattebetalare för gratis vård för barn, annars hade vi gått i konkurs efter den här veckans 6 st (!!!!) besök på olika vårdinrättningar. (Judith var på sin sista koll av örat idag och allt såg bra ut, fick jag rapport om.)

Nä, nu tar vi helg. En frisk sådan, hoppas jag på.

Att vilja men inte kunna vara avslappnad

Lördag. Snö, sol, kallt. Vi har varit och köpt en begagnad barnstol till Gunnar, storhandlat, ätit lunch och tagit en promenad. En helt okej helg, men vi är trötta. Det känns att månader av störd sömn, intensiva småbarn, vardagar, vintermörker och få vilostunder tar ut sin rätt.

För mig märks tröttheten oftast som ökad ångest. Jag känner inte alltid igen det som ångest först, men efter ett tag brukar jag uppfatta signalerna och fatta varför allt känns så jobbigt. Dels blir jag lättare irriterad och har sämre tålamod, dels oroar jag mig mer. Jag får också svårare att bestämma mig för saker och kan ofta känna att inget alternativ känns bra. Det kan gälla allt från att lägga upp planer om framtiden till att välja om vi ska gå en promenad nu eller om en timme.

Ibland kämpar jag emot lite för mycket, har en bild om hur avslappnad och oneurotisk jag vill vara. En sån sak som har blivit tydlig den här senaste månaden är hur jag har introducerat mat till Gunnar. Istället för att ge puréer så vill jag gärna låta honom äta själv enligt BLW-metoden, där bebisen håller i stora bitar och utforskar maten med händer och mun. Han klarar det jättefint! Han greppar bitarna, gnager och suger loss små bitar, flyttar runt maten i munnen med tungan, lär sig svälja och hostar till om maten hamnar för långt bak i munnen innan han är redo att svälja. Jag däremot, jag lär mig inte. Jag kan omöjligt slappna av. Det gick lite bättre för varje dag de första två veckorna, men sen har jag bara blivit mer och mer orolig. Jag kan inte ta ögonen från honom ens för en sekund när han äter, och jag är ofta där och tar bort bitar ur händerna på honom för att jag tycker de är fel konsistens eller fel storlek. Konsekvensen är att jag inte erbjuder mat lika ofta som jag borde eller vill, och att jag tycker det känns jobbigt varje gång han ska äta. Några gånger har det varit så jobbigt att jag nästan har fått panikångestkänsla. Att det börjar kännas trångt i halsen, blir svårt att svälja och att jag känner mig lite yr. Ändå ville jag inte ge upp, jag vill ju vara den där coola mamman som låter mitt barn lära sig äta på ett bra och pedagogiskt sätt.

Men nu fattar jag att det inte bara handlar om hur Gunnar äter. Jag är helt enkelt lite för utmattad för att hålla ångesten i schack, och då är det dags att revidera. Jag får backa och inse att just nu är jag inte precis så där härligt avslappnad som jag önskar att jag var. Nu blir det mos med sked som han själv stoppar i munnen, små bitar som jag ger honom och större bitar som jag håller i som han får gnaga på. Jag ser också att han övar på att plocka upp småbitar med pekfingret, och så snart han får koll på pincettgreppet så kan han själva pilla i sig matbitar av olika storlekar.

Det känns skönt att slappa taget om sånt där som stressar och ger ångest. Andreas är ju lite mer klartänkt än jag och har flera gånger frågat vad det var för fel på Bertils sätt att lära sig äta. Inget, naturligtvis, men ibland är det idealbilden som ställer till det. Gunnar kommer naturligtvis att lära sig äta oavsett metod, precis som mina andra barn har gjort. Så nu kan jag lägga den oron åt sidan och nöjt titta på när Gunnar slafsar i sig potatismos med god aptit. (Och sen tvätta bebis, kläder och matplats…)

Och all ångesten kan jag helhjärtat kanalisera i andra områden som framtiden, naturen, åldrande, fobier och annat som hör till i mitt neurotiska liv.

Det finns alltid mörka moln som hopar sig vid horisonten.

Träd, sten och ångest

Tant? Bakåtsträvare? Trädkramare? Jag vet inte vilket av dessa epitet som passar bäst på mig just nu, men något är det som har hänt.

Här i Nacka byggs det massor. Här hörs ofta fräsiga ord som expansiv, hög inflyttningstakt, attraktivt, lyxboende, modernt med industrikänsla och annat som talar om hur många som gärna vill bo just här. För att möta efterfrågan så ska Nacka bygga stad minsann. Skalenliga modeller har visats upp i centrum, Slussen byggs om och tunnelbanan förlängs hit. Drygt 200 nya lägenheter produceras i vårt gamla område Järla sjö. Nu ska 600 nya bostäder byggas mellan kommunhuset och Nacka Forum.

Själv är jag inte så imponerad. Jag vill inte bo i stan. Jag vill inte trängas med ännu mer folk i Forum. Jag vill inte ha ännu mer köer i trafiken. Ännu dyrare bostäder, ännu fler barn i skolorna, ännu mer av allt.

Idag när jag gick en annan väg till Öppna förskolan så passerade jag nyuppsatta byggstängsel. “Här bygger vi Nacka stad” informerades jag om. Bakom stängslet hade massor av träd redan fällts. En liten skogsmaskin höll på att lasta trädstammar på flaket. På en skylt stod det att trädstammarna tas till vara och blir lekredskap i Nacka förskolor. En klen tröst.

Här drabbades jag av existensiell ångest. Igen. Det har hänt flera gånger den senaste tiden. Det bara svindlar i huvudet när jag tänker på hur länge de där träden har fått växa på den platsen. Hur det snart kommer att gjutas betongplattor och byggas hus. Några nya träd kommer inte att kunna växa upp där. Men visst, träd kan man plantera nya på andra ställen. Då är det ännu värre när jag ser hur de spränger i bergen. Jag får på riktigt en klump i halsen. Börja tänka saker som att de där bergsknallarna fanns när dinosaurierna levde på jorden. Och nu sprängs de bort. Oåterkalleligt.

Vid Ektorps centrum kryssar jag fram med barnvagnen i snömodden. Bussen stannar inte på sin vanliga plats på grund av ett bygge. Här uppförs Oak House. Flashigt va? På engelska och allt. Det är uppkallat efter den flera hundra år gamla eken som står kvar bredvid den nya huskroppen. Skvallereken kallas den tydligen. Här har människor mötts, pratat, handlat. Nu står eken plötsligt mitt i en enorm rondell, bredvid ett nybyggt hus. Jag undrar bara hur länge den blir kvar, där den står ett par meter ifrån huset. Hur länge accepterar de nya lägenhetsägarna med sina miljonlån att det står ett stort träd utanför fönstret och stjäl allt dagsjus i deras moderna våningar med vackra ytskikt och smart förvaring?

Jag vill bara flytta ut på landet, odla mina egna grönsaker, lära barnen att vara snälla mot varandra och naturen, kliva utanför konsumtionshetsen och ta det lugnt. Skaffa några katter, skriva böcker och aldrig vara stressad. Såna slutsatser drar man lätt när den existensiella ångesten slår till.