Husligheter

Nu när det var långhelg har vi passat på att fixa här hemma. Jag gjorde ett misslyckat försök med syrénsirap, men lyckades rädda den hyfsat till slut. Tyvärr har mitt luktsinne varit helt utslaget pga envis förkylning, så det var ju trist att stå med årets sista syréner och inte känna ett uns av doften. Men jag har förhoppningar om att sirapen ska hålla länge, så vi kan smaka försommar ända in på hösten.

Andreas har gått all in på husmorsfronten nu när han är hemma på heltid. Han har fått igång både råg- och vetesurdeg och vi är nu bortskämda med helt fantastiskt bröd bakat i gjutjärnsgryta. En sån lyx! Vet inte när vi köpte bröd senast faktiskt.

Och sen är det hans odlingar. Det står skott och krukor i vartenda fönster och nu har de fått börja flytta ut på altanen. Tomatplantor, gurkor, massor av chili, sallad, kryddväxter, lök och potatis. Det låter nästan som att vi blir självförsörjande framåt hösten, men jag är realistisk och är glad om vi får något från varje sort att smaka på i alla fall.

Mors dag

Äsch, jag bryr mig ju inte värst mycket om högtider. Men att bli uppvaktad på mors dag med teckningar, en bukett syréner och ett fikonträd är ändå något särskilt. Bertil hade bland annat ritat en teckning av familjen. Tyvärr var jag inte med på bild, för jag var på jobbet. Ärlighet varar längst osv… Vädret får däremot underkänt. Inte läge för fika i trädgården precis, när regnet stått som spön i backen hela dagen.

En annan höjdpunkt i helgen var att jag gjorde terminens sista inlämning på skrivarkursen. Så skönt! Samtidigt är kursen bland det roligaste jag har gjort på länge, så där bara för min egen skull, och jag är så tacksam att jag för att jag har hittat tillbaka till skrivandet igen. Nu har jag sökt fortsättningskursen till hösten och så får jag se om jag har tid och motivation att fortsätta plugga på deltid. Annars får jag skriva på egen hand – och med stöd av mina nya skrivarkompisar från kursen. Så kul att träffa likasinnade och både kunna ge och få respons även efter att kursen avslutas. Nu ska jag fortsätta bearbeta mitt manus och målet är att våga skicka det till några förlag efter sommaren.

Ett samtal om hjärtat

Bertil hoppar på studsmattan. Han ropar till mig:
“Mamma, hur låter hjärtat?”
“Dunk, dunk, dunk.” Jag går fram och hjälper honom att lägga handen på sin bröstkorg. “Här sitter hjärtat. Känner du hur det slår?”
Hans ögon glittrar till.
“Ja! Jag känner! Dunk dunk dunk!” Han tänker på något. “Doktorn kan höra det med en sån där…”
Han pekar på öronen.
“Ja, ett stetoskop”, säger jag. “Varför tror du läkaren vill lyssna på hjärtat då?”
“För att höra att man mår bra. Om hjärtat inte slår, då mår man inte bra.”
“Nej, då är man till och med död.”
Bertil studsar vidare.
“Död som gammelfarmor?”
“Nej, gammelfarmor är inte död. Hon lever ju fortfarande.”
“Men vem är död då?”
“Ja… min mormor och morfar. Och farfar Berth.”
“Jaha. Då slår inte deras hjärtan. Men gammelfarmors hjärta slår.”
“Precis.”
Bertil fortsätter studsa.
“Ska vi leva jättelänge, mamma?”
“Ja älskling, vi ska leva jättejättelänge.”

Gunnar just nu

Den här fasen är ju verkligen helt fantastisk att följa – när språket bara bubblar fram, när han använder nya ord varenda dag och kan förmedla mer och mer vad han vill, tänker och känner. Nästan ett år och nio månader, och alldeles ljuvlig! (Och envis…)

Nu heter han inte Gaga längre, utan “Gomma” och storebror heter “Battil”. Nya ord den senaste tiden är filt (pilt), täcke, buss, hatt (mössa), kokoko (skor), gömma, bomma (blomma), ti (en till), penna, bok, ost, majs, bit, mooo (more/mer) och många fler. Han sätter också ihop orden, t.ex. “Nej Battil tycka, Gomma tycka!” vilket betyder Nej, Bertil får inte trycka, Gunnar ska trycka! (på stoppknappen på bussen) När han ska gå ut vill han ha katthatt (kattmössan) och aa-kokoko (ugglestövlarna). Man måste hänga med för att fatta. Vatten heter fortfarande”Pippi-apan” efter muggen som han brukar dricka ur.

Igår sa vi till Bertil att man kan kissa utomhus för att vattna och gödsla blommorna. Då gick Gunnar ut, drog av sig blöjan och kissade på gräset. Jaha, det kunde han tydligen. Så idag har han varit blöjfri, och ett par gånger har kisset hamnat i pottan och ett par gånger i byxorna. Vore ju fantastiskt skönt om vi kunde slippa blöjor snart! Han är ju redan torr på nätterna och när han var liten använde han ofta pottan, så jag har en förhoppning om att det ska gå lätt. Jag hörde också hur han lekte förut och låtsades att leksaksdjuren kissade och bajsade, så det är tydligt att han fattar vad det är frågan om.

10-åring på distans

Idag fyller Judith 10 år. Hurra för henne! Det är ju så klart bara en av alla dagar, men just på födelsedagar tycker jag alltid det känns lite extra jobbigt att inte träffa dem. Hon är hos sin pappa, men kommer hit imorgon. Så vi får förstås fira henne en dag i efterskott.

Men ändå. Jag blir ju så nostalgisk. Tänk att för tio år sedan var hon en liten nyfödd bebis i min famn, som efter en del hjälp på traven äntligen hade kommit ut. Rund och gosig och bara ett litet bylte. Och nu – tio år! Overkligt.

Hittade en bild från hennes tvåårsdag när hon fick våffeltårta. En sån goding! Söta lilla Våfflan har blivit så stor, och nu skulle jag helst vilja stoppa tiden. Det går inte, så istället får jag hänga med in i nästa del av livet, när hon närmar sig tonåren och kommer sucka åt sin töntiga mamma. Tills dess får jag passa på att pussa henne extra mycket!

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Surf’s up

Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.

Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.

Shopping och sushi

Värmeböljan håller i sig. Idag låg temperaturen runt 38-39 grader från lunch och ända fram till efter kl 19. Nu är det bara 33,5 grader vid kl 21.30. Det är nästan overkligt. Vi har hållit oss inomhus. Tillbringade dagen på Marion Westfield köpcentrum, men vi handlade inte så mycket. Ville mest bara utnyttja AC:n. På sena eftermiddagen badade vi i poolen och sen åt vi hemrullad sushi till middag. Både Bertil och Gunnar ville ha makirullar, och sedan satt de och åt ur innehållet. Jaja, vad gör man inte?

Nu är jag trött av värme, huvudvärk och dålig sömn, så jag säger godnatt och hoppas på ny energi till imorgon.

Stranden på kvällen

Även om det är fantastiskt väder här med sol och sommarvärme mest hela tiden, så är det faktiskt inte så ofta som man får de där riktigt magiska varma kvällarna. Det blåser mycket här, vilket ofta gör det kyligt på kvällarna. Men ikväll, åh då var det precis så där magiskt.

Vi fixade enkel middagspicknick – och vi borde naturligtvis ha ätit hemma istället för det blir ju mest att springa efter Gunnar, och inte värst mycket mat som hamnar i magarna. Allt runtomkring var som vanligt med tjat, barn som vill olika saker och grejer som sprids ut överallt där vi drar fram. Men utsikten var svårslagen. Nästan vindstilla, drygt 30 grader varmt och solen på väg ner över himlen. Sedan gick vi ner på stranden och badade i det guldgula kvällsljuset och havet såg ut som sammet. En magisk kväll. Tänk att vi får vara här och uppleva detta.

Som grädde på moset stod en flock kängurur alldeles vid vägen när vi körde hem. Vi gick och ut tittade, och de stod och tittade tillbaka. Fortfarande exotiskt för oss!