Mormor och Nisse på besök

I helgen har mormor och Nisse varit här. Vi har firat både Sixtens och Judiths födelsedagar. Judith bakade chokladtårtan helt på egen hand. Är man tio år så är man. Sen var de och handlade för presentpengarna innan de gick hem till sin pappa igen.

Vi har också fått hjälp att laga en trasig planka i golvet, inte helt lätt när man har stavparkett från mitten av 60-talet. Och så har mormor planterat krokus och pärlhyacint med hjälp av barnbarnen och vi har ställt fram utemöblerna på altanen. När mormor och Nisse hade åkt hem började det snöa, som bara för att retas.

Idag börjar sommartiden. Klockan är 19.30 och det är fortfarande ljust. Så härligt! Det finns hopp om både vår och sommar, trots att snön nyss yrde utanför fönstret.

Kängurur och eld

Nu har värmeböljan kommit, och temperaturen på eftermiddagen var strax över 35 grader. Varmt, varmt, varmt. Det ska hålla sig så i en hel vecka och snarast bli varmare, uppemot 38-39 grader nästa helg. Det är ett måste att hålla sig inomhus de varmaste timmarna på eftermiddagen.

På kvällen kunde vi däremot åka ner till Aldinga Scrub och titta på vilda kängurur i fantastiskt kvällsljus. Gunnar ropade “Hej hopp!” och vinkade till dem. Bertil sprang efter dem och ville klappa. Sixten och Judith var smartare, och smög närmare för att kunna ta bilder. Ronnie och Lena var också med, med sin värstingkamera i högsta hugg. Deras foton blir rätt mycket bättre än mina mobilbilder, där det ser ut som att vi står en kilometer ifrån djuren.

När vi kom hem var det sovdags, och Sixten och Judith satte sig på altanen för att läsa. Efter ett par minuter ropade Judith “Det brinner!”, och när jag kom ut var det rök och eld på andra sidan grusvägen bara ett par hundra meter bort. Det blev en dramatisk halvtimme. Jag sprang och sa till pappa och Ronnie och Lena, de ringde brandkåren och vi rafsade ihop pass, barnvagn, dator, mobiler och insulin och ställde upp bilarna på rad, redo att evakuera om det skulle behövas. Men vi hade tur, vinden höll sig lugn och låg snarare åt motsatt håll, och när brandbilarna väl kom så tog det bara tio minuter innan elden var under kontroll. Judith var riktigt skärrad och grät, och det var skönt att kunna säga att vi såg att brandmännen tog det lugnt och att det snart skulle vara säkert igen. Nu ska vi sova, och det känns skönt att veta att det är minst fem brandbilar kvar på platsen och att de kommer jobba med eftersläckningen hela natten.

Envisa farmor

Idag var vi hos gammelfarmor och hälsade på. Alltså min farmor Sara, som fyllde 102 år för en månad sedan. Hon var så pigg idag, glad och pratsam och hörde nästan allt vi sa. Hon kunde till och med höra Bertils röst. Ibland hör hon ju knappt ett ord av vad vi säger. Och så klagar hon på att hon ser så dåligt. En bidragande orsak kunde ju vara de mörka tapeterna och de svaga glödlamporna… Vi fikade, barnen härjade runt och körde rullatorsrace och efter två timmar åkte vi hemåt igen. Jag vet att farmor är helt slut efter vårt besök, men att det betyder så mycket för henne. Det lever hon på i flera veckor framöver. 

Imorgon ska jag kan ringa och försöka få lite hjälp till henne. Spisen var nämligen trasig. Har den varit trasig länge? frågade jag, och oroade mig lite för hur hon ska kunna ordna något att äta. Minst en vecka, svarade hon. Då har hon klarat sig på att värma saker i micron ibland och kokat vatten till kaffet i vattenkokaren. Vi försökte byta säkringar för att få igång spisen, men det hjälpte inte. Strunt i det, tyckte farmor. Jag ska ändå inte göra några långkok.

Jag vet ju att på somrarna när hon fortfarande kunde åka till landet, så levde hon flera veckor på lite potatis, knäckebröd med honung, plus några paket mjölk i frysen som hon plockade fram ett efter ett. Där fanns ju också gott om bär att äta, så hon tyckte inte det gick någon nöd på henne. Man kan ju ana att den där envisheten att klara sig har bidragit till att hon nu är hundra plus. 

Samma visa…

Äsch, det blir ju bara samma sak varenda gång – vi försöker göra ett ryck för att möblera om och snygga till här hemma, och så slutar det alltid med tjafs och att det blir liiite bättre i ett rum, men bara sämre i de andra. Andreas och jag bråkar faktiskt väldigt sällan, men just på den här punkten har vi svårt att komma överens. Jag vet att jag har skrivit om det i bloggen tidigare. Vi tänker liksom helt olika, och det är ALLTID så att om vi testar en ny möblering så tycker den ena att det blev bättre och den andra tycker det blev sämre. Så tröttsamt.

Jag är liksom lite kluven. På ett sätt är jag ju helt ointresserad av inredning och vi har varken tid eller pengar att köpa en massa och styla och sånt. Dessutom är det ju alltid stökigt pga två marodörer, även kallade barn. Jag har inga ambitioner att det ska se ut som ett inredningsmagasin. Jag vill bara ha det hemtrevligare. Mer ombonat, mer genomtänkt. Gärna mer second hand och gamla prylar istället för en massa Ikea. Så som jag tycker det ser ut hemma hos kompisar och på folk “vanliga” hemma-hos-mig-bilder på Insta. 

Men det här är tydligen vår svagaste sida. Det blir… ok. Inte mer. Allt känns provisoriskt. Som den vita hyllan som tv:n plötsligt står på, för att den blev över när vi fixade ett skrivbord i lekhörnan. Suck. Och jag velar fram och tillbaka: Flytta stora bokhyllan till sovrummet? Byta till en mysigare tv-soffa? Trängas med alla barnen i en mindre säng pga snyggare? 

Omöjligt ju! Någon som har idéer och förslag? Alla tips mottages tacksammast i den här hopplösa inredningsåtervändsgränden. 

Lyxhustru

Nej, inga diamanter, spa-behandlingar eller dyra handväskor. Så jobbar vi inte här hemma. Men idag har jag känt mig som en lyxhustru på mitt sätt.

Efter ännu en usel, usel natt – inte på grund av barnen utan för att jag helt enkelt inte kunde sova – så var jag som en urvriden disktrasa imorse. Men tack vare min fina familj, och särskilt min alltid lika generösa och omtänksamma man, så blev det en bra dag ändå.

Först gjorde vi en gemensam städning på förmiddagen, så det såg rent och trevligt ut här hemma. Sen åkte vi till Sickla, och jag fick gå på egen hand med Sixten och Judith för att handla vinterkläder till dem. Så skönt att kunna koncentrera sig helt och hållet på dem och inte samtidigt jaga efter de små i affären, eller behöva be storasyskonen turas om att passa dem. Vi passade också på att köpa några presenter till den blivande 3-åringen. Andreas var samtidigt på öppet hus på brandstationen med Bertil och Gunnar. Alla nöjda och glada.

Vi åkte hem och åt lunch och sen fick jag sova middag en stund. Välbehövligt. Framåt eftermiddagen fick jag ett par timmars pluggtid, och när jag kom ut hade Andreas och Sixten fixat middagen. Färgglad och god poké bowl som samtliga i familjen älskar. Och så fanns det en chokladbit till mig i skafferiet. Ni hör ju själva – höjden av lyx!

Trädgårdsfix och sovkaos

Full fart i trädgården idag igen. De är riktiga arbetsmyror, mormor och Nisse. Målat staket, sågat träd, kört bort skräp och börjat bygga på ytterligare ett litet staket. Fantastiskt att se alla framsteg! Själv har jag ägnat mig åt att laga mat, springa efter barn, diska, flytta syrénskott och diska.

Sovtiderna för de två små har spårat ur fullständigt. De somnade vid kl 22 igår och vaknade 06.30 imorse. Det var ändå bättre än 05.45 dagen innan… (Ja, vi är bortskämda med barn som sover till vettiga klockslag i vanliga fall. Tack och lov.) Förmiddagen var en orgie av gnäll och gråt, inte konstigt med tanke på sömnbristen. Trodde att vi var hyfsat i fas igen, men nu blev det skrik och vägra-sova-kaos ikväll igen. Nu har de äntligen gett upp, strax efter kl 21.30. Men – hör här då – Gunnar kunde inte somna med mig utan somnade på Andreas axel. Både kvällarna! Första gången! Inget ont som inte har något gott med sig.

Idag gick jag förresten ut och plockade några äpplen på vårt ena träd och kokade ihop en snabb kompott med kardemumma. Den var fortfarande ljummen när vi åt den med vaniljglass och smulade kex till efterrätt. Vilken lyx!

Bullar, blåst och dåligt tålamod

Idag blåser sommaren bort. Storm på Västkusten och rejält blåsigt här också. Sen visar prognosen betydligt svalare och mer ostadigt väder. Nu kunde jag ju vara nöjd, kan man tycka. Men tyvärr inte. Jag vill alltid ha mer sommar. Och mitt goda humör blåste visst bort tillsammans med sommaren.

Andreas har bara en helg kvar innan semestern är över. Sen börjar vardagen igen. Och jag är så trött. Just nu fattar jag inte hur jag ska orka med dagarna med de två små. Gunnar är ett yrväder och behöver passas exakt hela tiden. Bertil klarar sig något mer själv, men börjar gå in i en rejäl utvecklingsperiod med allt vad det innebär i form av protester, gnäll, utbrott, bråk och känsloyttringar. Idag har mitt tålamod varit på absoluta botten och jag har varit arg på honom säkert femton gånger. Han springer iväg, lyssnar inte, gnäller konstant, och värst av allt är att han är dum mot Gunnar. Det gör mig galen.

Och mitt i allt det här så känns det som att jag måste vara tacksam och inte klaga, för jag har ju valt att vara hemma med barnen. Dessutom vet jag att Andreas längtar jättemycket efter att han ska få vara hemma med dem, och då känns det extra jobbigt att vara trött och less. Det är förstås inte ett permanent tillstånd, men just nu är jag lite matt och uppgiven inför den stundande vardagen.

Fast ändå – trots gnäll och dåligt tålamod – så gjorde vi en utflykt till ytterligare en strand idag. Det blev Älgöbadet, som var litet och mysigt men väldigt blåsigt. Bertil hittade två systrar som han genast blev kompis med. Han är så social och gick oblyg fram och började leka med dem. På förmiddagen bakade han förresten kanelbullar tillsammans med Andreas. När han åt dem testade han och doppade bullbitar i sin mjölk. Han tittade upp och sa med stora ögon: “Det var verkligen väldigt gott!” Skönt att hans glada och soliga sida kommer fram mellan gnället.

Hjältedåd!

Det är helt otroligt – mormor & Nisse har redan hunnit klart med planket. De är såna flitiga arbetsmyror. Jobbade före frukost idag igen, tog en kaffepaus på förmiddagen och en på eftermiddagen, och så lunch förstås. Men annars har de bara kämpat på, bräda för bräda tills alla var målade och satt på plats. Sedan en andra strykning målarfärg och så var det klart.

Vi är så tacksamma för hjälpen! Hade vi gjort det själva hade det tagit… nej, det går inte att räkna i timmar eller dagar, för det hade inte gått. Både för att vi inte har tid och för att vi inte kan. Ohändiga är bara förnamnet. Så att få två proffs som gör det på en helg är ovärderligt.

När de rev gamla planket såg vi hur fint och öppet det blev. Jag önskar att vi hade kunnat sätta upp ett lågt staket istället, men finns det strikta regler kring höjd på plank, fasadmaterial, färgkoder och annat som rör utsidan av husen. Så när vi nu ska ha ett plank så är det ju härligt att det är nytt och fint istället för gammal, murket och mörkt. Resten av planket runt trädgården är i mycket bättre skick. Fast nu ser det ju slitet ut i jämförelse med det nya. Jag börjar fatta grejen med att alltid se nya saker som behöver åtgärdas i ett hus.

Nu skålar vi för väl uträttat värv! Och tackar för att sommaren kom på så lägligt besök över helgen.

Helgens hjältar tar lagstadgad kaffepaus

Riva ner och bygga nytt

Vilket dagsverke! Mormor & Nisse gick ut redan före frukost och började måla de första bräderna till nya planket. Sen har arbetet gått i ett. Sågat brädor, målat, monterat ner gamla planket, borrat och skruvat upp hela första sektionen.

Ja, inte jag då förstås. Jag har varken målat, skruvat eller rivit. Jag har varit med barnen och skött markservice i form av mat, fika och disk. Det ska ju också göras. Men nu är alla trötta och behöver ladda om för fortsatt arbete imorgon. Vi överväger just om det är ok att gå och lägga sig redan före kl 21.

Tvättmaskinen lever!

Den havererade tvättmaskinen är återuppstånden! Hurra! Vi fick kalla in det tunga artilleriet, våra vänner Susanne & Johan, och tillsammans löste vi problemet.

Vi började med lunch för hela gänget – fyra vuxna och sex barn – för det är ju bäst att se till att arbetskraften är mätt och nöjd innan jobbet påbörjas. Sedan lyckades Johan och Andreas tippa maskinen på sidan, trots korta el- och vattenslangar. Därefter tog Susanne och jag över, och likt två erfarna kirurger gav vi oss på undersidan med skruvmejslar och polygrip. Det var svårare än vi trodde att ta sig in, men vi såg ju så retligt precis var den lilla slangen skulle fästas, alldeles innanför kanten på plastskyddet.

Efter lirkande, skruvande och fingrande fick vi fatta ett snabbt beslut i operationssalen – det fanns inget annat att göra än att lägga ett snitt i plasten. Medelst en sekatör öppnade vi upp några centimeter i plasten och böjde den åt sidan. Slangen återfördes och anslöts till tappen, och förslöts med en ny slangklämma för att förhindra nya läckage. Plasten tejpades sedan ihop och maskinen kunde ställas på rätt köl igen.

Maskinen väcktes ut sin narkos med ett kort 14-minutersprogram. Det var med stor spänning vi inväntade den första vattentömningen. Den gick till vår lättnad bra. Inget vatten läckte ut. Operationen avslutades med gott resultat och maskinen anses vara återställd. Ärren på undersidan är endast kosmetiska och tack vare sin placering kan de inte anses störande.

Så skönt! Nu ska vi okynnestvätta resten av helgen bara för att vi kan. Efter det lyckade ingreppet tog vi med oss alla barnen ut i skogen och vi gick och tittade på utsikten. Vårsolen värmde till och med. De fyra stora kom igång med någon filminspelning och stannade kvar ute, härligt när de kommer igång och leker tillsammans. Och när de kan använda mobilerna till något kul och kreativt!

Operationssal / Utsiktsplats