Sommardag

Gårdagen i baklänges ordning, så som bilderna:

• Två fina små människor blickar ut över havet hos mormor.

• Premiärbad!

• Gunnar åt glass i baksätet… Femtio mil utan AC kräver desperata åtgärder.

• Lyxade med Magnum Vegan pga födelsedag.

• Studiebesök på brandstationen.

• Andreas åkte 23 meter upp med liften.

Påskafton

Om man bortser från svajigt humör, så måste ju påskaftonen få fem solar av fem möjliga i betyg. Det är sannerligen inte ofta man kan åka till stranden på påsk. Barnen gömde och letade (och tappade bort) ägg, åt en massa godis och grävde i sanden. Björkvik var lika fint som vanligt, och det var en hel del andra människor där idag men grillar, spel och fika.

På förmiddagen ritade barnen påskkort och klädde ut sig, och gick runt och önskade glad påsk hos grannarna. Korgen blev full av godis som tack. En påskkärring, Super Mario och en farlig dinosaurie var tydligen väldigt populära besökare.

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

Surf’s up

Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.

Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.

Sval tisdag

Vädret växlar fort, nyss hade vi 40 grader men idag frös vi på lekplatsen. Bara 20 grader och rätt så blåsigt gjorde att det var kyligt med lek och picknick. Bad i havet hoppade vi över idag. Bertil hittade en jämnårig kompis och han var så duktig och kämpade med engelskan. Efter ett tag blev det väl svårt för då pratade han låtsasengelska när han inte kunde rätt ord, vilket gjorde att jag inte kunde hjälpa till att översätta där det behövdes. Men alla sätt är bra, och han lär sig verkligen mer för varje dag som går. Vi måste försöka hålla igång språket när vi kommer hem igen.

Idag är det fettisdagen. I brist på semlor blev det donuts – Sixtens absoluta favorit. Själv åt jag en smoothie bowl från eko-caféet bredvid istället. Bertil åt av strösslet på sin donut och åt sedan från min bowl. Alla nöjda! Ja kanske Gunnar hade varit missnöjd om han visste vad han missade – han somnade med en bit majskolv i handen strax innan vi fikade. Samtidigt kom solen fram, och som vanligt gick det från svalt till stekhett direkt. Lagom finns visst inte här.

Varm lördag

Värmeböljan fortsätter, men är troligtvis inne på sista dagen. Igår natt gick temperaturen aldrig under 30 grader. Tacksam för AC i stugan! Idag peakade det på 39.2 grader vid 17-tiden. Middag fick vi äta inomhus vid vårt lilla bord, för det var alldeles för varmt att sitta ute på altanen. Compact living, minst sagt. Förmiddag på stranden, lunch och lördagsgodis i Aldinga. Plus att jag gjorde ett lyxinköp – ett linne från ett surfmärke, som jag har gått och längtat efter i en dryg månad. Så fort jag provade det så kändes det som att jag redan hade haft det i garderoben i evigheter. Då tänker jag att det är rätt! Eftermiddagen bestod av läxor, poolbad och att ställa ut vatten till koalan. Nu lite skrivtid i skymningen med syrsorna som bakgrundsljud. Vi har det bara för bra.

Stranden på kvällen

Även om det är fantastiskt väder här med sol och sommarvärme mest hela tiden, så är det faktiskt inte så ofta som man får de där riktigt magiska varma kvällarna. Det blåser mycket här, vilket ofta gör det kyligt på kvällarna. Men ikväll, åh då var det precis så där magiskt.

Vi fixade enkel middagspicknick – och vi borde naturligtvis ha ätit hemma istället för det blir ju mest att springa efter Gunnar, och inte värst mycket mat som hamnar i magarna. Allt runtomkring var som vanligt med tjat, barn som vill olika saker och grejer som sprids ut överallt där vi drar fram. Men utsikten var svårslagen. Nästan vindstilla, drygt 30 grader varmt och solen på väg ner över himlen. Sedan gick vi ner på stranden och badade i det guldgula kvällsljuset och havet såg ut som sammet. En magisk kväll. Tänk att vi får vara här och uppleva detta.

Som grädde på moset stod en flock kängurur alldeles vid vägen när vi körde hem. Vi gick och ut tittade, och de stod och tittade tillbaka. Fortfarande exotiskt för oss!