Envisa farmor

Idag var vi hos gammelfarmor och hälsade på. Alltså min farmor Sara, som fyllde 102 år för en månad sedan. Hon var så pigg idag, glad och pratsam och hörde nästan allt vi sa. Hon kunde till och med höra Bertils röst. Ibland hör hon ju knappt ett ord av vad vi säger. Och så klagar hon på att hon ser så dåligt. En bidragande orsak kunde ju vara de mörka tapeterna och de svaga glödlamporna… Vi fikade, barnen härjade runt och körde rullatorsrace och efter två timmar åkte vi hemåt igen. Jag vet att farmor är helt slut efter vårt besök, men att det betyder så mycket för henne. Det lever hon på i flera veckor framöver. 

Imorgon ska jag kan ringa och försöka få lite hjälp till henne. Spisen var nämligen trasig. Har den varit trasig länge? frågade jag, och oroade mig lite för hur hon ska kunna ordna något att äta. Minst en vecka, svarade hon. Då har hon klarat sig på att värma saker i micron ibland och kokat vatten till kaffet i vattenkokaren. Vi försökte byta säkringar för att få igång spisen, men det hjälpte inte. Strunt i det, tyckte farmor. Jag ska ändå inte göra några långkok.

Jag vet ju att på somrarna när hon fortfarande kunde åka till landet, så levde hon flera veckor på lite potatis, knäckebröd med honung, plus några paket mjölk i frysen som hon plockade fram ett efter ett. Där fanns ju också gott om bär att äta, så hon tyckte inte det gick någon nöd på henne. Man kan ju ana att den där envisheten att klara sig har bidragit till att hon nu är hundra plus.