Posted on

En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Posted on

Pod-tips och reflektion

Idag kom jag mig äntligen för att lyssna på ett pod-avsnitt som jag längtat efter länge. Posten Bortom Ekorrhjulet (@bortomekorrhjulet) har många intressanta samtal om att göra förändringar i livet för att få mer frihet, och det här avsnittet (nr 21) handlar om Åsa som slutade jobba genom att dra ner riktigt ordentligt på sina utgifter. Det var peppande på många sätt, men jag kände mig först lite besviken för att jag inte fick några mirakeltips.

Men sedan funderade jag en stund, och insåg att vi faktiskt har gjort väldigt många av de där förändringarna redan. Bara genom att avstå förskola för Bertil och Gunnar så har vi klivit utanför normen, och det har inneburit att vi steg för steg har dragit ner på kostnader för att ha råd att vara hemma. Till hösten kommer vi att klara oss på en heltidslön (då vi ska jobba 50% var) plus barnbidrag, och det tycker jag är ganska bra jobbat. Det allra bästa är att det oftast inte känns som att vi snålar på saker, utan att vi lever väldigt gott. Det är en skönt känsla att inte vara så beroende av en hög inkomst. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna göra oss ännu mer fria – men hur det ska gå till får jag fortsätta fundera på.

Posted on

ESC & Kalas

Igår var det Eurovision och det här året har Sixten ett nyvunnet intresse för tävlingen. Han har laddat i flera veckor, lyssnat igenom alla bidrag och frågat oss om våra favoriter flera gånger om dagen. Så vi hade röstningsblad, snacks och initierade diskussioner om varje bidrag. Vi höll oss vakna ända till den rafflande upplösningen. Och det bästa var att rätt låt vann! Sixten har hållit på Nederländerna ända sedan han lyssnade på låtarna första gången. Hans musiköra är det inget fel på.

Idag var det dags för ett försenat kalas för Judith. Vi hade tema Bäst i test – och ni som inte har sett detta genialiska SVT-program måste skynda, för det är sista dagen att kolla på tredje säsongen idag. Skrattkramp för hela familjen! Vi fixade sju tester av lite enklare slag, och det blev riktigt lyckat. Bygg högsta tornet av flingor på 30 sekunder låter fånigt simpelt, men det är svårare än man kan tro. Eller fyll en flaska med vatten från en hink med hjälp av en disktrasa, en tesked och ett sugrör. Det kräver en del påhittighet, och kalasdeltagarna var väldigt engagerade och ambitiösa. Vi avslutade med att göra den högsta muffinsdekorationen. Det blev massor av skratt, och det var precis det vi hade hoppats på. Judith var nöjd och mätt och utsåg kalaset till ett av hennes roligaste.

Nu skulle jag behöva lite helg efter helgen…

Posted on

Vardagsutmaningen

Nej, det här är inte en rubrik till en hurtig “Så klarar du plankan i fem minuter efter en månad”-utmaning. Jag menar liksom själva utmaningen att hantera det faktum att det är vardag. Jag är inte så bra på det. Att gå till jobbet, komma hem trött och utan ork kvar till familjen, att försöka ta tag i tvätt och disk, hitta tid till lite pluggande…

Nej, det var bra mycket skönare att vara föräldraledig. Det är också galet intensivt att vara hemma på heltid med två småbarn, men man är så mycket mer i nuet. De är hungriga – de får mat – problem solved. Allt är med rakt på, hands on, vilket känns mindre uttröttande för hjärnan.

Jag tycker det jobbigaste med att lägga så mycket energi på jobbet är att jag får så dåligt tålamod med barnen när jag väl är hemma. Jag är väl för trött, helt enkelt. Och så pressen (från mig själv) att det måste bli mysigt de där timmarna på kvällen, för det är ju den enda tiden vi har tillsammans. Då blir det lätt tvärtom istället, gnäll och tjafs när alla är trötta.

Den här veckan är det extra mycket att göra på jobbet, men som tur var blev det en bra kväll just idag. Det behövde jag. Ett sista besök av morfar innan han åker hem till Australien, bra respons på en textinlämning och en musikstund med min man. Nu orkar jag lite mer vardag.

Posted on

Stolt. Punkt slut.

Jag är omåttligt och orimligt stolt just nu. För idag har jag skrivit färdigt första utkastet till mitt manus. Det är en utvecklings- och kärleksroman för ungdomar mellan ungefär 12-15 år med arbetsnamnet Genom en stjärnkikare. Jag började precis före jul, och idag kunde jag sätta punkt för epilogen. 209 sidor och ca 79500 ord senare är jag både lättad och lite vemodig. Det återstår massor av jobb och många timmars arbete innan det är redo att skickas till något förlag, men jag är så stolt och glad över att jag har kommit så här långt. Vilken milstolpe!

Posted on

Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Posted on

Kursträff

Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.

På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.

Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.

Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.

Posted on

Plastfasta

Just nu är det fasteperiod i kyrkan, från askonsdagen (alltså dagen efter man moffat i sig semlor) fram till påskdagen. Vi gör ingen stor grej av det, men några år har vi passat på att lägga till en bra vana eller göra någon förändring under den tiden. När Andreas nämnde fastan i år (då vi missade fettisdagen pga Australien är ett bra land på många sätt men semlor har de tyvärr inte), så sa jag direkt “Plastfasta!” Jag har försökt lite halvhjärtat att minska ner vår användning av plast, särskilt engångsgrejer, och tänkte att det här är ett perfekt tillfälle att gå in för det ordentligt.

Att skippa vatten i plastflaska är inte svårt (när man är i Sverige…) eller att skippa lock på en take away-mugg eller strunta i sugrör. Men när det kommer till förpackningar känns det nästan hopplöst. Vi var och veckohandlade på Willys idag, och vi gjorde ett aktivt val vid varje vara. Det gick inte fort i affären idag, kan jag meddela. Mitt mål med plastfasta är inte att välja bort ALL plast, utan att bli uppmärksam på hur ofantligt mycket onödig plast vi använder och välja bort så mycket jag kan. Vi skulle t.ex. köpa pasta, och då fick det bli idealmakaroner, för all formpasta var i plastförpackningar eller i en kartong men med ett plastfönster. Helt galet. Men heja Garant som gör så snygga pappersförpackningar, jag vill se fler såna!

Frukt och grönt känns som ett eget kapitel. Vi struntade i plastpåsar och la helt enkelt ner allt i en papperspåse. Jag ska nog ändå skaffa återanvändningsbara påsar, för det var lite meckigt att väga och bära. Det som känns konstigt är att nästan alla eko-varor är inplastade. Jag undrar verkligen varför. Någon som vet? Ekobananer finns bara i plastpåse men besprutade finns plastfria. Hur ska man då välja rätt? Värsta varan var småtomater – inplastat plasttråg eller plastlåda med lock. Men en stor eloge till Willys som har färska kryddor i lösvikt! Helt underbart att ta en stor knippe av koriander, bladpersilja och mynta utan att behöva köpa med plastkruka och plastomslag. Frysdisken däremot var ju katastrof, där ligger allt i plastpåsar. Och köper man en papperskartong så kan man ge sig tusan på att det är en genomskinlig påse inuti.

Jag hoppas att ni som läser blir peppade att vara mer uppmärksamma på vilka förpackningar ni väljer i affären. Plastfasta – visst är det ett catchy uttryck?!

Posted on

Tålamod

När man är tre år, eller nästan tre och ett halvt, då kan man vara världens härligaste och världens jobbigaste inom loppet av en minut. Bertil testar verkligen hela känsloregistret just nu. Han blir jätteglad om vi ska göra något kul, är påhittig och rolig, sjunger låtar från Mello, pratar svengelska och skrattat högt. Men han blir också besviken så att hela världen rämnar när han inte får som han vill. När han måste stänga av teven fast han inte har sett tre program eller när han måste gå och kissa. (Jag är inte kissnödig! Jag bara dansar! är hans standardsvar.)

Mest konflikter har vi tyvärr kring maten. Han ratar precis ALLT som vi serverar. “Jag vill ha något annat” säger han varenda gång, oavsett vad som står på bordet. Det betyder att han gnäller från att vi ska äta frukost tills läggdags – för om man inte äter någon ordentlig mat på hela dagen så blir energin därefter. Det här eviga tjatet om “något annat” har fått mig att ledsna rejält. Han verkar tro att vi bedriver hotell med room service dygnet runt, och att vi har en magiskt kylskåp som fyller sig självt med olika frukter. Och även om vi serverar det han beställer så är det ändå fel. Smoothien är äcklig, det är fel bröd till smörgåsen, eller en för liten bit äpple. Vi måste verkligen bryta den här onda cirkeln av gnäll, för just nu gör den mig helt galen.

Jag föredrar ju när han kryper upp i knät och lägger huvudet på mig axel och säger “Jag älskar dig”. Det kompenserar för många utbrott.

Posted on

Hahndorf

Dagens utflykt gick till byn Hahndorf, som ligger uppe i Adelaide Hills. Som namnet avslöjar så har byn tyska anor, vilket märks på att man ser tyska flaggor, tyska namn och att vart och vartannat ställe serverar tysk korv och sauterkaut. Så lättlurade var inte vi. Barnen åt belgiska våfflor, Andreas åt indiska samosas och jag åt en vegansk smoothie bowl till lunch. Vi gick upp och ner längs byns enda stora gata, spanande i små souvernirbutiker, provsmakade choklad hos en liten chokladtillverkare och lekte en stund i en park. Sen blev det alldeles för varmt vid 13-tiden så då åkte vi hemåt igen. Det här är en riktig turisthåla av någon anledning, men den har sin charm. Jag var mest imponerad av ett litet art gallery med aboriginsk konst. Helt fantastiska mönster och vackra detaljer, som man tyvärr inte fick fotografera.

Jag sov inget vidare igår natt, och Gunnar vägrade sova middag mitt på dagen. Humöret har varit därefter. Jag känner hur ångesten börjar bli riktigt jobbig att hantera nu. Jag vill INTE INTE INTE åka härifrån. Orkar inte med tanken på att det fortfarande är vinter hemma. Önskar att vi hade hunnit mycket längre i våra funderingar om vad som är nästa steg för oss, att vi hade några konkreta tankar på hur vi ska kunna vistas utomlands i längre perioder. Som vanligt när jag inte känner att något alternativ är riktigt rätt, så får jag ångest istället. När flera saker hopar sig som jag önskar att jag visste vad jag ville och vilket beslut som var rätt, så blir det bara jobbigt istället. Jag hoppas på bättre sömn inatt så att jag kan tänka klarare imorgon, men att jag framförallt ska kunna släppa tankarna och bara njuta av att vara right here, right now.