Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.
Just nu är årets allra vackraste dagar att bo i det här huset. Under en himmel av fluffigt ljusrosa blommor. Njuter och njuter och njuter – innan de vissnar och lägger sig som ett rosa snötäcke över hela vår altan. Äntligen har det varit två dagar med tillräckligt varmt för att kunna sitta där under det rosa molnet.
Vi har haft en ovanligt lugn helg, högst välbehövligt. Lunchbesök av en kär vän igår, och idag bara en liten utflykt till Lilla Kvarholmens lekplats. Plus att hela familjen sov till kvart i åtta imorse! Så ja, jag tror vi behövde lite extra vila och återhämtning.
Om man bortser från svajigt humör, så måste ju påskaftonen få fem solar av fem möjliga i betyg. Det är sannerligen inte ofta man kan åka till stranden på påsk. Barnen gömde och letade (och tappade bort) ägg, åt en massa godis och grävde i sanden. Björkvik var lika fint som vanligt, och det var en hel del andra människor där idag men grillar, spel och fika.
På förmiddagen ritade barnen påskkort och klädde ut sig, och gick runt och önskade glad påsk hos grannarna. Korgen blev full av godis som tack. En påskkärring, Super Mario och en farlig dinosaurie var tydligen väldigt populära besökare.
Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.
Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!
Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!
Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.
På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.
Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.
Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.
Konstig känsla att åka iväg hemifrån på egen hand. Vinkade av familjen mitt i frukosten. Nu sitter jag i solen på stationen i Linköping och väntar på anslutande tåg som ska ta mig till Vimmerby och läsårets sista träff. Det är lugnt och skönt att resa ensam. Jag har hunnit läsa ut en bok, äta frukost och skriva en timme sedan jag åkte från Nacka.
Jag var stressad igår. Hade massor i huvudet, behövde packa, och lite ångest för att vara borta i två hela dagar. Men nu när jag är på väg känns det helt okej. Jag är så glad att jag väntade med att åka på egen hand tills jag kan vara helt lugn med att allt går bra hemma. Då är det lättare att slappna av och faktiskt ha glädje av den här utflykten. Nu ser jag fram emot två dagar med inspiration, skrivande och responsrundor. Plus att det känns som VÅR!
En inte särskilt bra dag idag, trots att jag har varit ledig och solen skiner. Bertil har blivit ordentligt förkyld och jag har sovit dåligt en period. Plus homecoming blues som inte släpper. Så allt har känts segt och motigt idag.
Vi muntrade i alla fall upp den här måndagen med att åka till Bastard Burgers i Farsta centrum för att äta deras vegoburgare. De gör en special tillsammans med Jävligt gott (@javligtgott) varje månad och ny för april var Jävligt japanskt. Noristekt grönkål, friterade ramennudlar, sriracha och misomajo. Plus en burgare som var så förvillande lik kött att jag var orolig att jag hade fått fel. Den var riktigt god, även om den var i saltaste laget för min smak. Men jag kan verkligen rekommendera att testa – även om man råkar vara lite skeptisk till vegomat. Barnen hade fullt upp med krulliga pommes och ketchup och ville inte smaka på burgaren. Mer till oss då!
Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.
Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.
Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.
Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.
Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.
Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.
Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.
