Victor Harbour

Dagens utflykt gick till den lilla kuststaden Victor Harbour. Det är en riktig sommarstad, och eftersom skolorna började i tisdags så var det sömnigt och stängt i stan. Men vi åt lunch och lekte jättelänge på en toppenbra lekplats.

Efter lunchen gick vi ut till Granite Island, en ö som man når via en lång gångbro. Vi var här tillsammans med min brors familj för sju år sedan, och den utflykten har verkligen etsat sig fast i minnet. Inte för att det var fantastiskt, utan för att det var raka motsatsen. Vi var där på kvällen för att titta på pingviner. Barnen, som då var små, tyckte det urtrist, vi såg knappt några pingviner, och kusinen utnämnde det till “det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv”. Dessutom blev min bror magsjuk på vägen hem. Åh, ett kärt minne i familjen!

Idag var det betydligt bättre. Inga pingviner, men en promenad runt ön med oslagbara vyer över hav, vågor, klippor och horisont. Ibland suckar jag bara och orkar knappt med hur vackert det är. Ännu värre är att det inte går att fånga på bild, inte på riktigt. Alla färger, den obrutna horisontlinjen, luften, ljuden, storheten. Då får jag påminna mig om att jag ju här nu och det det på riktigt. Det räknas också.

My happy place

Den här platsen har verkligen fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta. När vi var här för sju år sedan var det första gången som Andreas och jag verkligen fick prova på att vara tillsammans på riktigt. Tre veckor ihop, vi två och mina två barn. Vi hade varit träffats i några månader, men eftersom han bodde i Onsala och jag i Stockholm så blev det ju bara några helger här och där som vi kunde ses. Efter Australien bestämde han sig snabbt för att flytta upp till oss i Stockholm.

Nästa gång vi var här så förlovade vi oss. Just på Port Willunga Beach, på klippan ovanför den obeskrivligt vackra stranden. Den dagen, 20 december 2013, blåste det halv storm och vi fick en ofrivillig sandpeeling på vår strandpromenad, och när vi skålade i vårt medhavda bubbel knastrade det av sand mellan tänderna.

Gången därpå var Bertil drygt ett år gammal och vi hade nyss fått veta att det var en liten bebis till på gång. Trots att jag mådde illa och var preggo-trött, så njöt vi av ledighet, vår växande familj och sol och värme i överflöd. Vi har längtat tillbaka sedan dess, och älskar att kunna vara här ännu längre denna gång.

Nu pratar vi redan om hur vi ska kunna fortsätta. Vi trivs så utomordentligt bra här, alldeles för bra kanske. Jag har inte ett uns av hemlängtan. Jag längtar massor efter de stora barnen förstås, massor massor massor, och önskar att de var här med oss redan nu. Men längtar hem gör jag inte. Hur ska vi kunna få mer av detta? Är det möjligt för oss att bo utomlands, för en period, inte just nu men längre fram? Hur försörjer vi oss i så fall? Hur ordnar man livet då? Samtidigt som det är härligt att drömma, så ser vi i första hand till att njuta av att vi är här nu. Att vi är på vårt happy place.

Best Nine 2018

Här kommer min tolkning av Best Nine. Jag har valt ut nio favoriter som får sammanfatta 2018. Håll till godo!

Sixten fyllde 11 år i februari och hade en riktigt tuff period i skolan ungefär samtidigt. Som tur är så har mycket vänt till det bättre sedan dess, tack vare ny lärare, nya insikter och Sixtens egna framsteg. Under hösten har han gjort en utredning på BUP, som landade i slutsatsen att han inte har någon diagnos. Däremot har vi lärt oss massor – och även fått bekräftat att Sixten har ett intellekt som få kan matcha. Det kan vara lite trassligt att försöka passa in i skolans snäva mall då. Men framförallt är det enorm tillgång! De senaste månaderna har han verkligen blommat ut och blivit så stor. Han skojar, läser böcker, spelar, hänger med kompisar och jublar när det snöar. Ibland faller äpplet långt från trädet.

Judith fyllde 9 år i mars och glider som vanligt fram genom livet utan större bekymmer. Hon gillar sin mobil ungefär tretusen gånger mer än hon gillar att plocka undan efter sig. Hon suckar åt sin pinsamma mamma men gillar fortfarande att hålla handen när vi är ute, och hon är världens bästa kompis till sina småsyskon. Youtube, TicToc och lyssna på musik är hennes bästa sysselsättningar, men nu börjar vi också märka ett större intresse av kläder, naglar, smink, m.m. I höstas klippte hon av sitt långa hår men hon växte nog 10 cm på längden istället. Modig, glad och rolig!

Bertil har också vuxit massor. Han blev 3 år i oktober, och visar alla de stora, intensiva, stormande känslor som man kan förvänta sig. Han avgudar sina storasyskon men älskar också sin lillebror. Det är rollekar, pyssel och påhitt varvat med tjat om att få titta på tv eller spela tv-spel. Han tar för sig med sån självklarhet i alla sammanhang och pratar, får nya kompisar, skrattar och sjunger. Böcker, Octonauterna, Super Mario och storasyskonens smålego är några av hans favoriter.

Gunnar har genomgått den största förändringen förstås. Tänk att för ett år sedan kunde han inte ens krypa – och nu kan han istället inte vara stilla. Han är verkligen ett yrväder av en sort som vi inte haft tidigare. Aktiv, glad, busig, gosig och knasig. Han är ett typiskt småsyskon som hänger med på allt utan att tveka och kan i princip allt själv. Han börjar prata och göra sig förstådd, och fattar vi inte första gången så gallskriker han NEJ! Hans ettårsdag i juli firade vi på landet med frukttårta, familj, faddrar och fint väder.

Med fyra barn är man ofrånkomligen i första hand förälder. Det är alltid någon som behöver en, vilket är både underbart och krävande. Sixten och Judith har skola, kompisar, varannan vecka hos sin pappa, frågor, utmaningar, oro, egna intressen och annat som hör till i den åldern. Det märks att de börjar bli stora. Samtidigt är vi mitt i småbarnsåren med sömnbrist, konflikter, starka viljor, bus, tjat och ständig passning. Ibland blir det högljutt, kaos och panik, men oftast älskar jag att vi är en stor familj.

Så kom sommaren som jag väntat på i flera år. Jag vet, ur ett klimatperspektiv var det katastrof, men jag kan inte hjälpa att jag njöt varje dag. Det var som min högsta dröm hade gått i uppfyllelse – att få bo i ett varmt, soligt, underbart land. Jag bara älskade och gav mig hän och tänkte knappt på hösten på hela tiden. Badade, hade picknick, var flera veckor på Västkusten, grillade, träffade vänner, gjorde utflykter. Never enough summer!

När hösten till slut gjorde entré, skruvade vi upp tempot till max och drygt det. Jag kom in på min drömkurs Att skriva barnlitteratur. Samtidigt har jag läst grafisk design och illustration, så totalt 100% studier samtidigt som jag fortsatt vara hemma på heltid med Bertil och Gunnar. Balanserade på gränsen till vad jag och vi mäktar med ett par gånger, men jag är ändå glad att jag har genomfört det. Till våren fortsätter skrivarkursen med ett stort bokprojekt och det ser jag verkligen fram emot.

Samtidigt som det har varit ett oerhört intensivt år, så har allt det yttre varit detsamma. Inget bröllop, ingen flytt, ingen graviditet, inget nytt jobb, inget nytt barn – sånt som de senaste fem åren har innehållit. För mig som är en rastlös själ låter det nästan tråkigt. Men det har det ju inte varit, långt ifrån. Vi har fyllt det vi redan har med en massa positivt och det känns verkligen inte som att vi har stått stilla. Knappt suttit ner, när man tänker efter. Så nu ska vi fortsätta att vårda allt det fantastiska vi har och låta det växa och blomstra.

I allt detta står vi tillsammans, Andreas och jag. Han är min klippa! Utan varandra hade det inte blivit något roligt alls. Jag är så tacksam att vi båda väljer tid tillsammans i alla lägen – med varandra och med våra barn – och att petitesser som pengar, nöjen, kläder och prylar är mindre viktigt. Att vi stöttar varandra och rycker in när det behövs, att vi håller inne med gnäll och istället underlättar för varandra. Jag är så glad att få dela vardagen med denna underbara människa. Nu förbereder vi det sista för att få njuta av tio veckor ihop i ett land som lovar sommar och sol, det ska bli MAGISKT!

Envisa farmor

Idag var vi hos gammelfarmor och hälsade på. Alltså min farmor Sara, som fyllde 102 år för en månad sedan. Hon var så pigg idag, glad och pratsam och hörde nästan allt vi sa. Hon kunde till och med höra Bertils röst. Ibland hör hon ju knappt ett ord av vad vi säger. Och så klagar hon på att hon ser så dåligt. En bidragande orsak kunde ju vara de mörka tapeterna och de svaga glödlamporna… Vi fikade, barnen härjade runt och körde rullatorsrace och efter två timmar åkte vi hemåt igen. Jag vet att farmor är helt slut efter vårt besök, men att det betyder så mycket för henne. Det lever hon på i flera veckor framöver. 

Imorgon ska jag kan ringa och försöka få lite hjälp till henne. Spisen var nämligen trasig. Har den varit trasig länge? frågade jag, och oroade mig lite för hur hon ska kunna ordna något att äta. Minst en vecka, svarade hon. Då har hon klarat sig på att värma saker i micron ibland och kokat vatten till kaffet i vattenkokaren. Vi försökte byta säkringar för att få igång spisen, men det hjälpte inte. Strunt i det, tyckte farmor. Jag ska ändå inte göra några långkok.

Jag vet ju att på somrarna när hon fortfarande kunde åka till landet, så levde hon flera veckor på lite potatis, knäckebröd med honung, plus några paket mjölk i frysen som hon plockade fram ett efter ett. Där fanns ju också gott om bär att äta, så hon tyckte inte det gick någon nöd på henne. Man kan ju ana att den där envisheten att klara sig har bidragit till att hon nu är hundra plus. 

Dear Diary

Jag håller på att börja mitt skrivprojekt för vårterminen. Det har inte varit helt självklart vad jag ska skriva om, men jag har haft två-tre olika idéer i huvudet som jag har utforskat. Nu börjar jag landa i någon sorts ungdomsbok. I ett svagt ögonblick letade jag fram en gammal dagbok, för jag ville komma åt känslan av tonåren.

Det är nästan overkligt att läsa sin egen dagbok när det har gått så många år. Att kastas tillbaka i tiden, rakt in i de känslor som jag hade då. Många stora ord. Många småsaker som man som vuxen skulle kunna vifta bort, men som var på blodigt allvar då. Massor av musik, sida efter sida om band och låtar, och om sena kvällar med kompisar med te och skivor. Och så kärlek – att titta på avstånd, en kyss, ett sårat hjärta, att vänta vid telefonen, den första pojkvännen. Ett inklistrat citat ur Douglas Couplands Microserfs, läst på ett tåg. Fasen vad fint ändå.

Att hitta en anteckning gjord på dagen 20 år sedan idag. Då svindlar det i huvudet. 

Förkläde – då och nu

Det händer ibland när jag tar en bild av Bertil eller Gunnar att den redan känns tagen. Så dyker ett minne upp av ett gammalt foto från när Sixten och Judith var små. Det kan vara en min eller något klädesplagg eller leksak som gör att det ser så bekant ut. 

Idag hittade Gunnar ett Pippi-förkläde. Det fick Judith i 2-årspresent. När Gunnar fick på sig det och sprang iväg när jag försökte ta ett kort så kom precis den där känslan. Och jag hittade den gamla bilden från 2-årsdagen. Snart åtta år sedan. Man ser ju inte så mycket av själva barnen egentligen, men man kan ana att de är av samma snabbfotade sort. 

Extra fint var det när Gunnar senare på dagen gick och visade upp förklädet för Judith. Tidens gång och allt det där. 

Babykyrka med en vän

Idag har vi varit på utflykt in till stan, minsann. Det händer inte varje dag. Men vi ville gärna åka till Gustaf Vasa kyrka och vara med på Babykyrka med min vän och f.d. kollega Sandra. Det var hemskt längesen vi sågs, men det var så härligt att ses nu! Och att vi dessutom fick vara med på en välbesökt och mysig sångstund i kyrkan var ju ett stort plus.

Bertil var väldigt fascinerad av den stora och pampiga kyrkan. Men när det kom mycket folk blev han lite blyg. Dessutom var det nästan bara bebisar, så han satt mest i Andreas eller mitt knä. Den vanliga musikern var förresten sjuk, så Andreas ryckte in och kompade på gitarr. Han är så sjukt grym på att hänga på, t.o.m. om han inte ens har hört låten innan. Jag blir alltid lika imponerad och stolt. Sen råkar ju Sandra vara en av de duktigaste sångerskor jag träffat, så det var en fröjd att lyssna och sjunga tillsammans.

Efter samlingen var det fika, och då hann vi prata ikapp lite grann också. Vi har ju hunnit dela mycket, även om vi egentligen inte känt varandra så länge. Sandra gjorde praktik på mitt jobb precis i slutet av sin prästutbildning, och vi fann varandra direkt. Sen var vi med på hennes prästvigning, och några månader senare vigde hon oss som sitt första brudpar. Hon har döpt Bertil och Judith också, och planen var förstås att hon skulle döpa Gunnar och Sixten också men det gick inte att lösa rent praktiskt. Vi vaggade runt gravida på jobbet båda två under 2015, och hennes dotter är bara två månader äldre än Bertil. Så även om vi inte lyckats träffas så ofta efter att hon bytte jobb och jag är hemma, så har hon en särskild plats i vår familj och i mitt hjärta. Fint med såna vänner!

1 & 400. Hurra!

Idag firar bloggen ett år! Och som av en lycklig slump sammanfaller det med mitt 400:e inlägg. Jag började för att jag hade en sån uppdämd längtan efter att skriva igen, och när jag väl började kunde jag visst inte sluta.

Nu har jag alltså bloggat mer eller mindre varje dag i ett helt år. Ibland två inlägg samma dag, och någon gång har jag inte hunnit med. WordPress påstår att jag har postat 214 dagar i följd i alla fall. Om vardag, barn, skrivande, ångest, plugg, drömmar, sommarlängtan, värmebölja, mat, utmaningar, sömn och solsken.

Skrivarglädjen är det inte något fel på, det kan jag lova. Dessutom är det ju så härligt att ha denna dagbok att bläddra i, särskilt för mig som är så svag för nostalgi och tillbakablickar. Och för mig är skrivandet också världens bästa terapi. Ja, det vet ju ni som har läst om min beslutsångest i tid och otid.

Tack alla ni som har läst och kommit med pepp och glada tillrop! Jag kommer fortsätta blogga förstås. Men kanske att jag tillåter mig själv en dags paus ibland, när annat i livet är mer brådskande.

Kramar! /Mimmi

Vardagslunk

Det är verkligen rakt igenom vardag nu. Det märks både på rutiner, aktiviteter och påhittighet, men också på att jag tar mycket färre bilder. Kom ihåg att plocka upp mobilen när vi var i lekparken på eftermiddagen, men det var oskarpt, blinkande ögon och konstiga miner på varenda bild. Lite så som vardagen är just nu.

Jag scrollar bakåt på Instagram och tittar trånande på sommarbilderna. Längtar intensivt tillbaka! Saknar utflykterna, baden, värmen, tiden och energin att hitta på saker. Tänk om det gick att hitta en bättre balans mellan sommar och vinter, mellan ledighet och vardag? Det drömmer jag om denna mörka, regniga tisdagskväll i början av oktober.

Nu …

Då…

Bröllopsdag

Fyra år sedan vi gifte oss, Andreas och jag. Vilken fin dag det var! Det blev precis så som vi hade hoppats – mycket fokus på själva vigseln i kyrkan, och sedan ett härligt, avspänt mingelkalas efteråt. Buffé, musikquiz, massor av vänner och familj – allt det bästa som vi hade önskat oss!

Vi har det så bra tillsammans. Livet är inte rosaskimrande och enkelt, men vi trivs verkligen med varandra. Vi väljer allra helst att göra saker ihop, allt från att åka bort över helgen till att storhandla, vika tvätt eller ta en promenad för att få barnen att somna. Det är jag tacksam för. Och visst är det motigt och jobbigt ibland, men aldrig någonsin tvivlar jag på oss. Innan vi gifte oss var det stormigt emellanåt, av många olika anledningar som i 99 procent av fallen berodde på mig. Men när vi väl hade gift oss var det som att jag vågade slappna och verkligen vågade lita på att det var vi, för alltid.

Idag firar vi alltså fyra år som gifta. Fruktbröllop är det tydligen, vilket ju bara är knasigt. Men vi omfamnar detta och firar med äppelkaka till efterrätt, en lagom nivå av firande en hektisk torsdag. Bakad av Judith och Bertil smakade den extra bra. Och tre fina rosor kom Andreas hem med till mig.

Nu åter till vardagen med läggning, disk och packning. Tur att vi har varandra!