Pod-tips och reflektion

Idag kom jag mig äntligen för att lyssna på ett pod-avsnitt som jag längtat efter länge. Posten Bortom Ekorrhjulet (@bortomekorrhjulet) har många intressanta samtal om att göra förändringar i livet för att få mer frihet, och det här avsnittet (nr 21) handlar om Åsa som slutade jobba genom att dra ner riktigt ordentligt på sina utgifter. Det var peppande på många sätt, men jag kände mig först lite besviken för att jag inte fick några mirakeltips.

Men sedan funderade jag en stund, och insåg att vi faktiskt har gjort väldigt många av de där förändringarna redan. Bara genom att avstå förskola för Bertil och Gunnar så har vi klivit utanför normen, och det har inneburit att vi steg för steg har dragit ner på kostnader för att ha råd att vara hemma. Till hösten kommer vi att klara oss på en heltidslön (då vi ska jobba 50% var) plus barnbidrag, och det tycker jag är ganska bra jobbat. Det allra bästa är att det oftast inte känns som att vi snålar på saker, utan att vi lever väldigt gott. Det är en skönt känsla att inte vara så beroende av en hög inkomst. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna göra oss ännu mer fria – men hur det ska gå till får jag fortsätta fundera på.

Morfar och gammelfarmor

Idag fick vi besök av morfar, som är hemma i Sverige. Alltid lika mysigt att träffas. Gunnar passade på att lära sig säga morfar precis igår, så det kunde han imponera med. Pussel, lunch, promenad och tid att prata var dagens aktiviteter.

Sen åkte jag med morfar hem till gammelfarmor en stund. Nu orkar hon inte längre komma och hälsa på hos oss. Men å andra sidan hade hon promenerat fram och tillbaka till centrum igår med sin rullator, så hon kämpar onekligen på. “Man ska ju inte bli så här gammal, men det rår jag ju inte för att jag är.”

Det var första gången på många år som jag är där utan barnen, vilket betydde att vi faktiskt kunde sitta och prata ordentligt. Med sina hörlurar och förstärkare hörde hon mig riktigt bra. Det är imponerande hur hon hänger med, vi pratade om hur det ser ut i skolorna, om klimatet och vilka förändringar vi måste göra för att rädda världen. 102 år är hon, och med hennes perspektiv blir det ju galet hur utvecklingen har sett ut. Hon berättade att hon minns när hon i tidiga tonåren åkte bil och att det var en stor händelse som de pratade länge om. Hon berättade om hur man sydde om kläder och aldrig slängde något. Hon konstaterade: “Det är mycket som har blivit bättre, men priset har varit för högt.”

När jag gick därifrån stod hon som alltid i köksfönstret och vinkade. Det var fint att ses idag och jag vet att hon kommer glädjas åt det länge.

Redan less

Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.

På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.

Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.

10-åring på distans

Idag fyller Judith 10 år. Hurra för henne! Det är ju så klart bara en av alla dagar, men just på födelsedagar tycker jag alltid det känns lite extra jobbigt att inte träffa dem. Hon är hos sin pappa, men kommer hit imorgon. Så vi får förstås fira henne en dag i efterskott.

Men ändå. Jag blir ju så nostalgisk. Tänk att för tio år sedan var hon en liten nyfödd bebis i min famn, som efter en del hjälp på traven äntligen hade kommit ut. Rund och gosig och bara ett litet bylte. Och nu – tio år! Overkligt.

Hittade en bild från hennes tvåårsdag när hon fick våffeltårta. En sån goding! Söta lilla Våfflan har blivit så stor, och nu skulle jag helst vilja stoppa tiden. Det går inte, så istället får jag hänga med in i nästa del av livet, när hon närmar sig tonåren och kommer sucka åt sin töntiga mamma. Tills dess får jag passa på att pussa henne extra mycket!

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Jetlag

Barnen somnade huller om buller igår. I soffan, i knät, innan vi ens hann öppna boken… Vid 19.00 hade alla fyra somnat. Andreas och jag käääämpade oss vakna tills tvätten var klar, sen stupade vi i säng och somnade före klockan 20. Strax efter halv tre började folk vakna – Bertil och jag först, sedan Andreas och Gunnar, sedan Sixten vid halv sex och sist Judith vid kvart i sju. De stora kom tappert iväg till skolan på morgonen, medan vi andra har ägnat oss åt att packa upp, tvätta, handla mat och fixa med bilen. Nu har de små somnat strax efter klockan 19, och vi hoppas att de kan sova längre inatt. Själv har jag som mål att vara vaken till kl 21 – just nu bedömer jag chanserna som små.

Solen sken idag. Men fem minusgrader, hjälp så kallt! Vi kom ut på en långpromenad före lunch och det var ljust och härligt, och när vi väl hade fått upp värmen var det… okej. Inte skönt men i alla fall acceptabelt. Jag är så himla gl

ad att vi har sluppit en så stor del av den här vintern. Det kändes fint att gå vår vanliga runda och tänka på alla timmar vi gått där och dröm om och planerat för vår resa – och nu vet vi hur det blev. (Bättre än vi någonsin hade vågat hoppas!)

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista veckan

Om en vecka sitter vi på flyget på väg hem mot Sverige. Det är faktiskt helt omöjligt att inte tänka på det och räkna ner. Jag vill inte! Vi var i kyrkan för sista gången idag. Sa hejdå till folk vi träffat och tackade för att vi har fått vara en del av församlingen under ett par månader och för att vi har känt oss så välkomna. Vi hoppas att vi ses igen!

Efter lunch och Andra chansen på SVT Play så åkte vi till en vingård som heter d’Arenberg. Andreas och jag var där för flera år sedan, när vi hade förlovat oss. En riktigt lyxig tillställning med avsmakningsmeny och massor av vin. Livet var annorlunda då. Nu åkte vi bara dit och tittade, eftersom de har byggt en väldigt spektakulär restaurang och cellar door som liknar en Rubriks kub. När vi kom dit var det gråmulen himmel och vita nät över vinrankorna närmast kuben. Jag trodde för att jag hade råkat ställa in svartvitt filter på mobilen när jag tog kort. Man har ju blivit ganska bortskämd med blå himmel som bakgrund. Vi spanade i alla fall på kuben och tänkte att fyra barn nog inte passade så bra in på überlyxrestaurang/konstutställning/vinprovning. Så vi åkte och handlade istället. Det ska ju också göras.

Sixten 12 år

Idag har firat Sixten, som fyllt ofattbara 12 år. Fattar inte hur han har hunnit bli så stor. Det har varit en härlig dag med presenter på sängen, en vild koala som kom på besök just idag, och en utflykt till Glenelg med lunch, minigolf och glass. Sedan poolbad och middag med storfamiljen. Jag tror och hoppas att det är en nöjd nybliven tolvåring som kommer att somna gott ikväll.

Det är faktiskt inte första gången som Sixten har födelsedag här, för även treårsdagen firades här. Nio år sedan alltså. Behöver jag ens säga att tiden går för fort?

PS. Vi åt hamburgare till lunch, som vi köpte på den 100% vegansk snabbmatsrestaurangen Lord of the Fries. Riktigt gott, och framförallt coolt att det finns så många bra vego/vegan-alternativ här. Dessutom med fotovänlig väggmålning!

Regn, städning och utsikt

Imorse vaknade vi till ljudet av ösregn på stugans tak. Jaha, en innedag tänkte vi. Klockan 8 hade det slutat regna, vid kl 10 var det varmt nog att sitta ute i shorts och linne, och vid lunch var himlen klarblå igen. Ösregnet hjälpte inte den brunbrända marken förstås. Vi passade på att städa och sen åkte Andreas till biblioteket med barnen på förmiddagen och hamnade mitt i Toddler Tuesday med sångstund och sagor. Själv satt jag hemma och skrev flera sidor på mitt bokmanus, och det är så lyxigt att få tid att skriva och hinna få lite flow. Drygt 3000 ord idag – yeah!

På eftermiddagen tog vi oss till favoritstranden Port Willunga. Idag gick vi upp på berget där vi förlovade oss för fem år sedan. Lika fin utsikt som då, och lika trevligt sällskap. Bertil var mer intresserad av vattenmelonen än platsens speciella betydelse, och Gunnar gick balansgång och ropade “Hoppa!”. Ja, det är väl en väldigt sann ögonblicksbild av hur livet har blivit.