Nattningen

Åh, denna ynnest att få avsluta dagen tillsammans med de ljuvliga små ungarna! Först den härliga vägra-borsta-tänderna-gå-på-toaletten-stunden, den är ju bara såååå mysig. Sen kommer springa-iväg-när-vi-ska-till-sovrummet-fasen, den är också rolig. Tätt följd av jag-vill-INTE-sova-med-DIG, eftersom bara pappa duger. Idag var det ändå min tur att ta läggningen, så Bertil fick stå ut. Gunnar protesterar ju inte lika verbalt, men bjöd på en ljudmatta av gråt/gnäll/skrik. Väl i sängen utspelade sig följande konversation med den ljuva 3-åringen:

– Jag vill INTE sova med dig. Bara med pappa. För du är så TRÅKIG.

– Okej, jag förstår. Men nu är det jag som lägger er ikväll.

(Glöm inte bort att Gunnar skriker under tiden vi pratar.)

– Men jag vill inte, för du är tråkig.

(Avledningsmanöver) – Är Gunnar också tråkig?

– Neeeej! (skratt)

– Pappa då, är han tråkig?

– Neeeeeej!!! (Mer skratt.)

– Sixten och Judith då, är de tråkiga?

– NEEEEEJ! (Hysteriskt skratt.)

– Så det är bara jag som är tråkiga mamman?

– Ja.

Bertil lägger fötterna på min mage.

– Åh, det är TRÅNGT!

(Ja, ursäkta att jag råkade ligga just precis här i den 240 cm breda sängen.)

Tystnad. (Ja, bortsett från Gunnar gnäll då.)

– Inte Gunnar och jag är tråkiga. Bara du är tråkig.

Tystnad igen. Även från Gunnars sida faktiskt. Bertil kryper upp på min kudde.

– Jag vill ligga nära, nära dig.

Tydligen dög jag till slut, fast jag är så erbarmligt TRÅKIG.

Vintertid

Jag kan faktiskt inte fatta hur smidigt det gick med övergången till vintertid, åtminstone första dagen. Den där extra timmen (som jag tyvärr upplevde live eftersom jag hade svårt att somna om inatt) sov de två små sig igenom. Och sen sov de vidare på morgonen. Ganska exakt en timme längre än vanligt, båda två. För bra för att vara sant ju! Gunnar sov till 06.40 och Bertil till 07.15 (enligt vintertiden alltså). Så Gunnar fick kämpa på fram till lunch och sov middag vid kl 12 som han brukar, och sen la jag dem vid kl 19.30. En helt vanlig dag med andra ord. Ja, förutom att det var svinkallt ute, att de första snöflingorna kom idag och att det blev mörkt vid kvart över fyra.

En annan sak som var ny idag, var hur Bertil och Gunnar lekte tillsammans. Bertil var doktor och Gunnar ställde snällt upp som patient. Sen satt de och härmade varandra vid matbordet, och sprang omkring med likadana röda bunkar på huvudet. Det var verkligen som ett nytt samspel mellan dem. Fantastiskt att följa, och hoppfullt inför de kommande åren. Bertil säger ju då och då att Gunnar är hans bästa kompis, och vi hoppas ju innerligt att det håller i sig, och att Gunnar kommer känna samma sak. Syskon när det är som bäst.

Sömnstatus

Ja, nu undrar ni förstås hur vi har det med SÖMNEN i det här huset? Jo då, om man ser till barnen så går det betydligt, betydligt bättre. Framförallt är det ju Gunnar som numera sover rätt så bra om nätterna. Han vaknar till några gånger och måste klättra lite på mig för att kunna somna om, men han är vanligtvis inte vaken någon längre stund. (Vanligtvis. Det kan alltså hända. Vilken natt som helst. Här jinxas ingenting.) Vi hade någon knasig natt i början av veckan när Gunnar trasslade lite framåt fem-tiden, och när han somnade bytte Bertil av, och han i sin tur väckte Sixten, som inte kunde somna om… Men annars går det på det hela taget bra.

Men tror ni att jag sover för det? Nej, för sjutton. Jag har ju så i grunden rubbad sömnrytm att jag inte kan sova ens när jag får chansen. Det inneburit några nätter med riktigt orolig sömn och långa vakna timmar mitt i natten. Det är sån ångest, för det betyder ju att jag kommer att vara dödstrött hela dagen och bara längta efter att få sova.

Igår fick jag nog. Jag har ju haft stora sömnsvårigheter tidigare, när jag var sjuk i depression och även under mina graviditeter. I medicinskåpet fanns det Atarax, och det räckte med en halv tablett igår kväll för att jag skulle sova mig igenom natten.Jag hade vaknat till av Gunnar som vanligt, men inte haft några problem att somna om. Men ffattar ni känslan av att vakna vid kvart över sju och tänka: “Är det så här det känns att SOVA?” Sen kom förmiddagshuvudvärken som ett brev på posten vid klockan tio, men det fick det vara värt.

Sömnrapporten

En vecka sedan jag inledde Projekt: Sömn. Nattamningen är borta sedan dess, inte en enda gång har jag behövt ge efter. För det har faktiskt inte varit så stora protester på nätterna den här gången. Kanske var han helt enkelt mer redo, eller så var jag mer övertygad.

Läggningarna går hyfsat smidigt nu, det tar kanske 15-20 minuter att få både honom och Bertil att somna. Väldigt skönt. Så strax efter kl 20 är det lugnt i huset. Sen sover Gunnar oftast (peppar, peppar) bra under kvällen och större delen av natten. Men framåt småtimmarna börjar han stöka runt. Då gnäller han, sätter sig upp och skriker till, klättrar på mig, lägger sig på min mage, rullar ner igen, upp igen, ner igen… Så där håller han på. När jag tror att han har somnat så börjar han gärna om igen. Det pågår lite olika länge och jag slumrar ofta till emellan. Det är ganska irriterande, men å andra sidan är sover jag på det hela taget BETYDLIGT bättre än för en vecka sedan. Väldigt skönt.

En morgon när Andreas som vanligt frågade hur jag hade sovit, så svarade jag: “Helt okej.” Det ni! Nu verkar han dock ha blivit lite förkyld under dagen, hoppas hoppas att det inte betyder katastrofsömn igen. Bara att hålla tummarna.

Projekt Sömn

Ja, det gick att få den där cowboyen att sova utan att amma. Men det var en kamp. Igår gav han väl upp efter kl 22.30, då hade han skrikit, dragit i mina kläder, kastat sig omkring i sängen och varit arg i en timme. Han toppade med att krypa ur sängen och ramla ner i golvet så han fick fläskläpp, blödde i munnen och troligtvis slog av en liten flisa på ena framtanden. Då känner man sig som en riktig toppenförälder minsann. Tur att vi inte har ben på sängen, så att det bara är 25 cm ner till golvet. Efter det debaclet somnade Gunnar, och då hade jag så dåligt samvete att jag knappt vågade somna själv. Men utmattning är ett bra sömnmedel, så jag däckade också efter en stund.

Nästa vakenattack kom vid kl 01.30, då levde han rövare och protesterade argt och högljutt i trekvart, innan han gav upp och somnade om. Framåt morgontimmarna vaknade han flera gånger, men då var protesterna mycket milda. Och när Bertil vaknade för dagen vid klockan sju, så la sig Gunnar bara på min arm och somnade om och tog sovmorgon till närmare halv nio. Stora framsteg alltså, men det finns en del att jobba på. Men halleluja – ikväll somnade han på tio minuter utan större invändningar!

Dagen har varit lugn för min del. När man har snuddat vid den bottenlösa tröttheten är den svår att ignorera. Andreas tog barnen till öppna förskolan och jag var hemma och vilade och sov. Trodde att jag hade slumrat till några minuter, men insåg när jag tittade på klockan att jag hade sovit i över en och en halv timme. Välbehövligt. Dessutom har jag haft lite smygande mjölkstockning i och med den hastigt avslutade nattamningen. Frossa och ont i kroppen, men ingen feber som tur är. Håller tummarna för att natten blir okej och att stockningen inte blir värre.

Sammanbrottet

Idag kom det, sammanbrottet. Jag är så förbannat trött på att vara trött. Så less på att gå runt i en ständig hjärndimma, alltid känna mig matt, ha konstant huvudvärk, äta Alvedon- och Ipren-cocktail till frukost, se dubbelt, vara oskärpt och ha dåligt tålamod. Efter ännu en natt med katastrofalt dålig sömn så kraschade jag imorse och grät och grät och grät.

Det är klart att det har blivit lite för mycket nu när jag började plugga också. Men jag tror verkligen att jag skulle klara av det om jag bara fick sova lite bättre. Så nu måste det bli en förändring. Bort med nattamningen redan idag, och sen så fort som möjligt trappa ut amningen även dagtid.

Det tar emot att behöva avsluta på det sättet. Jag vill vara en nära förälder som lyssnar in mina barns behov. Men det får inte bli på bekostnad av mitt eget mående. Så nu får jag säga stopp. Jag kan meddela att Gunnar är mer än missnöjd med beslutet. Han har just skrikit sig igenom 45 minuters läggning innan han helt sonika gick upp igen. Jag orkar inte ens bråka, vi får göra ett nytt försök om en stund. Och sen kämpa på genom natten, och genom nästa natt och nästa natt. Jag kommer ju bli ÄNNU tröttare innan det förhoppningsvis vänder. Wish me luck.

Sömnkampen

Gunnar, Gunnar, Gunnar… Söt som en sockerbit och envis som hundra åsnor. Det är bara att konstatera igen att varje barn har sin egen personlighet, och att inte ens med fjärde barnet finns det någon garanti för att gamla knep kommer att funka.

Vi tog bort nattamningen i början av augusti. Det tog tre nätter, sen sov han jättebra. I drygt två veckor. Sen dess har vansinnet bara eskalerat. Skrik och gråt på nätterna för att tvinga mig att gå upp och amma honom i soffan. Mycket värre än att bara amma i sängen. Poängen med att ta bort nattamningen var ju att sova bättre, inte sämre. Så till slut, efter några veckor med katastrofalt dålig sömn, gav jag upp och ammade honom i sängen på natten istället. Först var det bara någon enda gång under natten, vilket var helt okej. Men under veckan har han trappat upp och är nu tillbaka på sitt gamla 5-6-7-8 gånger per natt.

Nu verkar han ha tagit nästa steg. Nu kan han absolut inte somna med Andreas på kvällen, utan jag måste vara där. Och idag gav han sig inte ens när jag kom dit. Nej, upp skulle han, och amma skulle han. Nej tack till smörgås, banan eller annat ätbart. Bara tutte.

Det är väl bara att bestämma sig och säga nej? Då har ni inte hört honom skrika. Eller sett honom rymma ur sängen tio gånger i rad och springa med bestämda steg ut till soffan. Åh, hur blev det så här? Jag som bara ville sova lite gott om nätterna efter ett års upphackad sömn.

Valdag och slut på energi

Lite varannan-dag-känsla här för tillfället. Dålig dag i fredags, betydligt bättre igår, men idag känns det väldigt motigt igen. Då har jag ändå fått sova hyfsat två nätter i rad. Fast det är klart, två hyfsade nätter räcker knappast för att återhämta sig när man lider av kronisk sömnbrist.

Just nu kryper det av ångest i kroppen. Allt känns så jobbigt. Bertil har varit olidligt gnällig idag, jag har varit en usel mamma och skrikit på honom, jag håller på att bli galen av alla ljud runtomkring mig, Judith som hostar och ställer tusen ologiska frågor, Gunnar som måste stoppas från grejer hundra gånger i timmen, Sixten som ser så uttråkad ut och retas med sin syster, alla grejer som ligger utspridda i huset, all tvätt som jag inte hinner med… Och det är ju inte barnen som är jobbiga, det handlar ju bara om att min energi är slut. Och så alla dessa omöjliga beslut som jag aldrig kan fatta, om jobb, resa, föräldraledighet, framtid… Usch, bara depp och gnäll från mig idag.

Vi var i alla fall och röstade på morgonen. Promenerade i höstsolen hela familjen och gjorde vår medborgerliga plikt. Högtidligt och fint. Jag tog en bild av oss på skolgården och insåg att vi hade blått på oss allihop. Det var kanske smart att kamouflera sig här i det väldigt blåa Nacka, men i valkuverten blev det förstås grönt och rött. Nu blir det ett öga på valvakan under kvällen och jag hoppas innerligt att det blir ett resultat som går att leva med de närmaste fyra åren. “May your choices reflect your hopes, not your fears”. Ett citat av Nelson Mandela som jag såg på Instagram. Tänk om folk hade fattat det. Så annorlunda debatten och valresultatet hade kunnat se ut.

Sömnhaveri och sjukling

Nej fy sjutton vilken sopig dag det här har varit! Kanske mest på grund av den katastrofalt usla natten. Det gick så bra när jag slutade nattamma för en dryg måndag sedan, och sedan hade vi rätt så bra sömn i två veckor. Men efter det har det spårat totalt. Gunnar vaknar tidigt, tidigt på morgonen helst före klockan fem (eller redan under natten, 01.50 var klockan inatt) och är arg som hundra jordgetingar och gallskriker. Om jag går upp och erbjuder lite banan, vatten eller smörgås så skakar han demonstrativt på huvudet och pekar på soffan tills jag sätter mig där och ammar honom. Japp, för han har kommit på tricket att får man inte amma i sängen så får man tvinga sig till att bli ammad uppe. Suck. Efter amningen inatt så somnade han i alla fall, vilket jag tyvärr inte gjorde. Men jag hann sova en timme mellan kvart i fyra och kvart i fem innan cirkusen drog igång igen. Så nu ger jag upp. Jag ska så snabbt som möjligt trappa ner amningen på dagen med målet att ta bort den helt, och tills dess så får han helt enkelt amma i sängen om han vaknar. För poängen med att sluta nattamma var att sova bättre, inte att förvandlas till en zombie.

Det är svårt att få en toppendag efter en sån natt. Jag har ett stort sömnbehov, så två veckor med usel sömn börjar ge konsekvenser. Jag är trött och grinig, har inget tålamod med barnen, suckar och pustar och tycker det mesta är jobbigt. Nu måste det vända.

Sen tycker jag också att vi har haft otur med början på hösten. Först var Sixten sjuk hela första skolveckan, och sen bytte Judith av i slutet av andra veckan. Och hon har inte hämtat sig riktigt, utan fortsatt att vara småhängig och hostig. Tills idag, när hon istället ligger däckad med 39 graders feber, halsont och huvudvärk. Stackaren! Sjuk igen istället för frisk, alltså. Bingo. Både Bertil och Gunnar har varit snoriga också, men sluppit feber. Men tydligen ska man inte ropa hej för tidigt…

Det är i alla fall fredagskväll. Alltid något!

Hemmadag och föräldramöte

När dagen börjar före klockan fem på grund av sovvägrande unge så vet man att det kommer vara uppförsbacke. När Judith är hängig och behöver stanna hemma från skolan så vet man att det dessutom blir en heldag hemma. Det känns minst sagt utmanande. Bertil är ofta ganska missnöjd när vi bara är hemma och vill helst att vi ska gå iväg och hitta på saker.

Jag tycker ändå dagen har gått helt okej. När Gunnar sov på förmiddagen passade vi på att plocka fram vattenfärger och pennor, och så satt vi tillsammans och målade en bra stund. Lunchfixandet var som vanligt ett lågvattenmärke. Jag fick improvisera ihop pizzor på tortillasbröd med Gunnar på ena armen och Bertil gnällande kring benen. Hade så klart varit smartare att förbereda medan Gunnar sov, men det är också värdefullt att få göra saker i lugn och ro med Bertil när vi har chansen.

Mindre bra gick det sen när Gunnar sov igen på eftermiddagen. Då behövde jag kolla på en föreläsning på nätet, så Bertil och Judith fick kolla på tv. Tyvärr passade grävmaskinen ute på gatan på att gräva av internetkabeln precis då, så det gick åt skogen. Kände mig en smula motarbetad. Nätet blir vi nog utan några dagar. Perfekt.

Toppade kvällen med föräldramöte i skolan och en sträng rektor som meddelade att ledighet inte kommer beviljas ens en dag utom i särskilda fall. Nej då, för här värnar de elevens rätt till lärande i alla lägen. Livet är det tydligen mindre noga med, tänker jag. Orkar knappt tänka på skolplikten och den snäva synen på lärande som något isolerat som bara kan ske innanför skolans väggar, för det gör mig helt galen. Undrar hur länge övertron på skolan kommer att leva kvar och när skolan till slut kommer att tvingas förändras för att passa den tid vi lever i nu?