Nu när det var långhelg har vi passat på att fixa här hemma. Jag gjorde ett misslyckat försök med syrénsirap, men lyckades rädda den hyfsat till slut. Tyvärr har mitt luktsinne varit helt utslaget pga envis förkylning, så det var ju trist att stå med årets sista syréner och inte känna ett uns av doften. Men jag har förhoppningar om att sirapen ska hålla länge, så vi kan smaka försommar ända in på hösten.
Andreas har gått all in på husmorsfronten nu när han är hemma på heltid. Han har fått igång både råg- och vetesurdeg och vi är nu bortskämda med helt fantastiskt bröd bakat i gjutjärnsgryta. En sån lyx! Vet inte när vi köpte bröd senast faktiskt.
Och sen är det hans odlingar. Det står skott och krukor i vartenda fönster och nu har de fått börja flytta ut på altanen. Tomatplantor, gurkor, massor av chili, sallad, kryddväxter, lök och potatis. Det låter nästan som att vi blir självförsörjande framåt hösten, men jag är realistisk och är glad om vi får något från varje sort att smaka på i alla fall.
Vi har haft en riktigt härlig men intensiv helg. Middagsgäster igår och lunchgäster idag. Så himla trevligt att umgås med vänner samtidigt som barnen leker och har kul. Det blir mycket tid i köket förstås men jag tycker verkligen att det är roligt. Extra kul att få bjuda på veganskt som uppskattas av samtliga gäster. Ja, utom mina två stora barn då, men de har ju ganska känsliga smaklökar och är inte så pigga på nya maträtter.
Gunnar verkar ha fattat grejen med pottan nu. Det händer en del olyckor, men när vi är hemma och han får gå utan byxor så springer han självmant till pottan för både kiss och bajs. Heja honom! Med kläder på är det förstås svårare, då får han säkert känslan av att han har blöja. Men han har klarat det bättre och bättre också. Han sover dessutom utan blöja på nätterna redan, men det är inte så revolutionerande som det kanske låter. Han har inte kissat på natten på säkert ett år trots blöja, mer än några enstaka tillfällen. Nu smiter han upp ibland när vi läser saga på kvällen, kissar en skvätt och sover sedan torr igenom natten. Häftigt vad han kan klara av bara han får chans att träna. Han är ju faktiskt bara ett år och nio månader, så jag är verkligen imponerad av hans snabba framsteg.
I rabatten utanför köksfönstret blommar både gula och röda tulpaner, och idag såg jag första utslagna blomman på körsbärsträdet. Nu vill jag bara att värmen ska komma tillbaka så vi kan vara ute och njuta när det är som vackrast.
Dagens vitaminpiller – en knallrosa smoothie bowl med hemmagjord chokladgranola.
Smoothien är förstås superenkel. Jag tinar jordgubbar och mango genom att hälla över kokande vatten och låter stå 2-3 min. I frysen har jag förkokta hallon som jag hällt upp i isbitsformar. Här använde jag ca 2 dl jordgubbar, 1 dl mango och tre bitar hallon, plus 1 dl havremjölk och en nypa vaniljpulver. Mixa och sen är det klart!
Chokladgranolan kräver mer förberedelser förstås. Jag höftar bara, och hade i havregryn, helt bovete, solroskärnor, oskalade sesamfrön, hampafrön och pumpakärnor. Blanda allt. Smält 3-4 msk kokosolja tillsammans med ca 1/2 dl kakao plus 1 msk valfri sötning (agave, råsocker, osv). Rör ner i grynblandningen så allt täcks av kakao. Rosta långsamt i ugnen, upp till 1 timme i 150 grader. Rör om några gånger och håll koll så granolan inte bränns.
Jag toppade smoothien med granolan, kokos, hampafrön, en klick jordnötssmör och en kvist mynta.
Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.
Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!
Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!
Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.
På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.
Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.
I helgen har mormor och Nisse varit här. Vi har firat både Sixtens och Judiths födelsedagar. Judith bakade chokladtårtan helt på egen hand. Är man tio år så är man. Sen var de och handlade för presentpengarna innan de gick hem till sin pappa igen.
Vi har också fått hjälp att laga en trasig planka i golvet, inte helt lätt när man har stavparkett från mitten av 60-talet. Och så har mormor planterat krokus och pärlhyacint med hjälp av barnbarnen och vi har ställt fram utemöblerna på altanen. När mormor och Nisse hade åkt hem började det snöa, som bara för att retas.
Idag börjar sommartiden. Klockan är 19.30 och det är fortfarande ljust. Så härligt! Det finns hopp om både vår och sommar, trots att snön nyss yrde utanför fönstret.
Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.
På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.
Vi lyckades! Vi klarade av att packa det sista, halvsova några timmar och sedan ta en taxi till Arlanda vid kl 04.45.
Nu har vi kommit till Doha, Qatar. Inte halvvägs, men i alla fall den första av två flygningar avklarad. Fem och en halv timme på planet gick över förväntan, förutom att Gunnar inte ville sova middag. Ja, förrän på slutet strax innan vi skulle landa då.
Nu sträcker vi på benen och laddar för nästa etapp, den betydligt längre resan. Men när vi landar nästa gång så är vi framme!
Sista dagen på året, och sista dagen innan avresa. Vi har packat, plockat, fixat, städat, tvättat, sorterat och förberett. Nu är vi nästan helt klara med allt vi behöver ordna.
Det allra jobbigaste klarade vi av redan igår – då kramade vi Sixten och Judith extra hårt och länge och sa hejdå för ett tag. Längre än vi någonsin varit ifrån varandra tidigare. Det kändes tomt och tungt när jag hade lämnat dem. Samtidigt är jag glad över att resan blir av, och jag ser så otroligt mycket fram emot när gör oss sällskap i Australien de sista tre veckorna. Men vi ska njuta innan dess också. Och prata ofta i telefon. Vi övade lite idag till Bertil och Gunnars stora förtjusning. “Jag saknar er!” sa Bertil och jag blev lite tårögd.
Vi gjorde två turer till lekplatsen idag för att få röra på oss och komma ut. När jag stod och krånglade med Gunnars vantar för tionde gången så kändes det underbart att inse att om bara ett par dagar behövs inga vantar, inga överdragsbyxor, inga raggsockor och ingen åkpåse i vagnen. Nu vill vi bara landa och vara på plats. Men först ett resedygn. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer att gå bra.
Här kommer min tolkning av Best Nine. Jag har valt ut nio favoriter som får sammanfatta 2018. Håll till godo!
Sixten fyllde 11 år i februari och hade en riktigt tuff period i skolan ungefär samtidigt. Som tur är så har mycket vänt till det bättre sedan dess, tack vare ny lärare, nya insikter och Sixtens egna framsteg. Under hösten har han gjort en utredning på BUP, som landade i slutsatsen att han inte har någon diagnos. Däremot har vi lärt oss massor – och även fått bekräftat att Sixten har ett intellekt som få kan matcha. Det kan vara lite trassligt att försöka passa in i skolans snäva mall då. Men framförallt är det enorm tillgång! De senaste månaderna har han verkligen blommat ut och blivit så stor. Han skojar, läser böcker, spelar, hänger med kompisar och jublar när det snöar. Ibland faller äpplet långt från trädet.
Judith fyllde 9 år i mars och glider som vanligt fram genom livet utan större bekymmer. Hon gillar sin mobil ungefär tretusen gånger mer än hon gillar att plocka undan efter sig. Hon suckar åt sin pinsamma mamma men gillar fortfarande att hålla handen när vi är ute, och hon är världens bästa kompis till sina småsyskon. Youtube, TicToc och lyssna på musik är hennes bästa sysselsättningar, men nu börjar vi också märka ett större intresse av kläder, naglar, smink, m.m. I höstas klippte hon av sitt långa hår men hon växte nog 10 cm på längden istället. Modig, glad och rolig!
Bertil har också vuxit massor. Han blev 3 år i oktober, och visar alla de stora, intensiva, stormande känslor som man kan förvänta sig. Han avgudar sina storasyskon men älskar också sin lillebror. Det är rollekar, pyssel och påhitt varvat med tjat om att få titta på tv eller spela tv-spel. Han tar för sig med sån självklarhet i alla sammanhang och pratar, får nya kompisar, skrattar och sjunger. Böcker, Octonauterna, Super Mario och storasyskonens smålego är några av hans favoriter.
Gunnar har genomgått den största förändringen förstås. Tänk att för ett år sedan kunde han inte ens krypa – och nu kan han istället inte vara stilla. Han är verkligen ett yrväder av en sort som vi inte haft tidigare. Aktiv, glad, busig, gosig och knasig. Han är ett typiskt småsyskon som hänger med på allt utan att tveka och kan i princip allt själv. Han börjar prata och göra sig förstådd, och fattar vi inte första gången så gallskriker han NEJ! Hans ettårsdag i juli firade vi på landet med frukttårta, familj, faddrar och fint väder.
Med fyra barn är man ofrånkomligen i första hand förälder. Det är alltid någon som behöver en, vilket är både underbart och krävande. Sixten och Judith har skola, kompisar, varannan vecka hos sin pappa, frågor, utmaningar, oro, egna intressen och annat som hör till i den åldern. Det märks att de börjar bli stora. Samtidigt är vi mitt i småbarnsåren med sömnbrist, konflikter, starka viljor, bus, tjat och ständig passning. Ibland blir det högljutt, kaos och panik, men oftast älskar jag att vi är en stor familj.
Så kom sommaren som jag väntat på i flera år. Jag vet, ur ett klimatperspektiv var det katastrof, men jag kan inte hjälpa att jag njöt varje dag. Det var som min högsta dröm hade gått i uppfyllelse – att få bo i ett varmt, soligt, underbart land. Jag bara älskade och gav mig hän och tänkte knappt på hösten på hela tiden. Badade, hade picknick, var flera veckor på Västkusten, grillade, träffade vänner, gjorde utflykter. Never enough summer!
När hösten till slut gjorde entré, skruvade vi upp tempot till max och drygt det. Jag kom in på min drömkurs Att skriva barnlitteratur. Samtidigt har jag läst grafisk design och illustration, så totalt 100% studier samtidigt som jag fortsatt vara hemma på heltid med Bertil och Gunnar. Balanserade på gränsen till vad jag och vi mäktar med ett par gånger, men jag är ändå glad att jag har genomfört det. Till våren fortsätter skrivarkursen med ett stort bokprojekt och det ser jag verkligen fram emot.
Samtidigt som det har varit ett oerhört intensivt år, så har allt det yttre varit detsamma. Inget bröllop, ingen flytt, ingen graviditet, inget nytt jobb, inget nytt barn – sånt som de senaste fem åren har innehållit. För mig som är en rastlös själ låter det nästan tråkigt. Men det har det ju inte varit, långt ifrån. Vi har fyllt det vi redan har med en massa positivt och det känns verkligen inte som att vi har stått stilla. Knappt suttit ner, när man tänker efter. Så nu ska vi fortsätta att vårda allt det fantastiska vi har och låta det växa och blomstra.
I allt detta står vi tillsammans, Andreas och jag. Han är min klippa! Utan varandra hade det inte blivit något roligt alls. Jag är så tacksam att vi båda väljer tid tillsammans i alla lägen – med varandra och med våra barn – och att petitesser som pengar, nöjen, kläder och prylar är mindre viktigt. Att vi stöttar varandra och rycker in när det behövs, att vi håller inne med gnäll och istället underlättar för varandra. Jag är så glad att få dela vardagen med denna underbara människa. Nu förbereder vi det sista för att få njuta av tio veckor ihop i ett land som lovar sommar och sol, det ska bli MAGISKT!
