Sista veckan

Om en vecka sitter vi på flyget på väg hem mot Sverige. Det är faktiskt helt omöjligt att inte tänka på det och räkna ner. Jag vill inte! Vi var i kyrkan för sista gången idag. Sa hejdå till folk vi träffat och tackade för att vi har fått vara en del av församlingen under ett par månader och för att vi har känt oss så välkomna. Vi hoppas att vi ses igen!

Efter lunch och Andra chansen på SVT Play så åkte vi till en vingård som heter d’Arenberg. Andreas och jag var där för flera år sedan, när vi hade förlovat oss. En riktigt lyxig tillställning med avsmakningsmeny och massor av vin. Livet var annorlunda då. Nu åkte vi bara dit och tittade, eftersom de har byggt en väldigt spektakulär restaurang och cellar door som liknar en Rubriks kub. När vi kom dit var det gråmulen himmel och vita nät över vinrankorna närmast kuben. Jag trodde för att jag hade råkat ställa in svartvitt filter på mobilen när jag tog kort. Man har ju blivit ganska bortskämd med blå himmel som bakgrund. Vi spanade i alla fall på kuben och tänkte att fyra barn nog inte passade så bra in på überlyxrestaurang/konstutställning/vinprovning. Så vi åkte och handlade istället. Det ska ju också göras.

Varm lördag

Värmeböljan fortsätter, men är troligtvis inne på sista dagen. Igår natt gick temperaturen aldrig under 30 grader. Tacksam för AC i stugan! Idag peakade det på 39.2 grader vid 17-tiden. Middag fick vi äta inomhus vid vårt lilla bord, för det var alldeles för varmt att sitta ute på altanen. Compact living, minst sagt. Förmiddag på stranden, lunch och lördagsgodis i Aldinga. Plus att jag gjorde ett lyxinköp – ett linne från ett surfmärke, som jag har gått och längtat efter i en dryg månad. Så fort jag provade det så kändes det som att jag redan hade haft det i garderoben i evigheter. Då tänker jag att det är rätt! Eftermiddagen bestod av läxor, poolbad och att ställa ut vatten till koalan. Nu lite skrivtid i skymningen med syrsorna som bakgrundsljud. Vi har det bara för bra.

Shopping och sushi

Värmeböljan håller i sig. Idag låg temperaturen runt 38-39 grader från lunch och ända fram till efter kl 19. Nu är det bara 33,5 grader vid kl 21.30. Det är nästan overkligt. Vi har hållit oss inomhus. Tillbringade dagen på Marion Westfield köpcentrum, men vi handlade inte så mycket. Ville mest bara utnyttja AC:n. På sena eftermiddagen badade vi i poolen och sen åt vi hemrullad sushi till middag. Både Bertil och Gunnar ville ha makirullar, och sedan satt de och åt ur innehållet. Jaja, vad gör man inte?

Nu är jag trött av värme, huvudvärk och dålig sömn, så jag säger godnatt och hoppas på ny energi till imorgon.

Stranden på kvällen

Även om det är fantastiskt väder här med sol och sommarvärme mest hela tiden, så är det faktiskt inte så ofta som man får de där riktigt magiska varma kvällarna. Det blåser mycket här, vilket ofta gör det kyligt på kvällarna. Men ikväll, åh då var det precis så där magiskt.

Vi fixade enkel middagspicknick – och vi borde naturligtvis ha ätit hemma istället för det blir ju mest att springa efter Gunnar, och inte värst mycket mat som hamnar i magarna. Allt runtomkring var som vanligt med tjat, barn som vill olika saker och grejer som sprids ut överallt där vi drar fram. Men utsikten var svårslagen. Nästan vindstilla, drygt 30 grader varmt och solen på väg ner över himlen. Sedan gick vi ner på stranden och badade i det guldgula kvällsljuset och havet såg ut som sammet. En magisk kväll. Tänk att vi får vara här och uppleva detta.

Som grädde på moset stod en flock kängurur alldeles vid vägen när vi körde hem. Vi gick och ut tittade, och de stod och tittade tillbaka. Fortfarande exotiskt för oss!

Språkträning

Den här dagen har varit lite uppochner, av olika skäl. Och varm. 36 grader hade vi på eftermiddagen. Vi började i alla fall med ett dopp i Port Noarlunga, och äntligen tog vi med body boards till stranden. Bertil var så nöjd, han låg på sin bräda och sprattlade som en liten utombordsmotor och ropade “Jag kan! Jag kan surfa!” Eftermiddagen tillbringade vi inomhus på Colonnades, där det fanns AC och många affärer. Vi åt lunch, handlade mat och några sommarkläder till Sixten och Judith.

När Sixten fyllde år häromdagen fick han första och andra Harry Potter på engelska av morfar. Eftersom han redan har läst ut dem, så passade vi på att köpa resten av serien också. Även om han har läst hela serien nio (!!!) gånger tidigare, så är det ändå häftigt att han har blivit så bra på engelska att han läser dem utan problem. Judith har inte läst böckerna på svenska, men hon hängde på och började läsa del ett. Hon har dessutom redan hunnit plöja ett par andra böcker som hon lånade på biblioteket. Även när det gäller att förstå och prata så går det helt utan problem, både för Sixten och Judith. En häftig utveckling sedan vi var här för två år sedan. Tack Youtube, får vi väl säga.

Även Bertil snappar upp fler ord på engelska förstås. Wait for me! ropar han om han inte hinner med. Han kan också andra bra grejer som big wave, jump, dinosaur, train och more. Han har också börjar säga Sorry när han säger förlåt. Även Gunnar lär sig en massa nytt. När man säger hejdå så vinkar han och säger Bye bye! Han förstår tydligen också flera djur på engelska, för han gör rätt djurljud om man säger dog, cat, fish, kangaroo och några till. Han bästa engelska ord är ändå apple, som betyder att han vill dricka äppeljuice. Det vill han i princip från att han vaknar tills han somnar. Han lär sig nya ord på svenska också, som hatt, bäa (bära), tut (slut) och tiss (kissa). Nu sätter han också ihop flera ord och ljud till små meningar. “Mamma! Hej off-off! Hej aj! Aj pssst.” Det betyder “Mamma, säga hej till hundarna, säga hej till katten. Katten sover.” Obegripligt för en utomstående, men så häftigt för oss i familjen att kunna förstå honom! Däremot är han ju knasig när det kommer till våra namn. Mamma och pappa kan han förstås. Han själv heter Gagga. Men Bertil heter också Gagga, och det gör morfar också. Judith däremot heter Bibbi och Sixten heter Dadda. Han verkar ha blandat ihop oss med Babblarna.

Hahndorf

Dagens utflykt gick till byn Hahndorf, som ligger uppe i Adelaide Hills. Som namnet avslöjar så har byn tyska anor, vilket märks på att man ser tyska flaggor, tyska namn och att vart och vartannat ställe serverar tysk korv och sauterkaut. Så lättlurade var inte vi. Barnen åt belgiska våfflor, Andreas åt indiska samosas och jag åt en vegansk smoothie bowl till lunch. Vi gick upp och ner längs byns enda stora gata, spanande i små souvernirbutiker, provsmakade choklad hos en liten chokladtillverkare och lekte en stund i en park. Sen blev det alldeles för varmt vid 13-tiden så då åkte vi hemåt igen. Det här är en riktig turisthåla av någon anledning, men den har sin charm. Jag var mest imponerad av ett litet art gallery med aboriginsk konst. Helt fantastiska mönster och vackra detaljer, som man tyvärr inte fick fotografera.

Jag sov inget vidare igår natt, och Gunnar vägrade sova middag mitt på dagen. Humöret har varit därefter. Jag känner hur ångesten börjar bli riktigt jobbig att hantera nu. Jag vill INTE INTE INTE åka härifrån. Orkar inte med tanken på att det fortfarande är vinter hemma. Önskar att vi hade hunnit mycket längre i våra funderingar om vad som är nästa steg för oss, att vi hade några konkreta tankar på hur vi ska kunna vistas utomlands i längre perioder. Som vanligt när jag inte känner att något alternativ är riktigt rätt, så får jag ångest istället. När flera saker hopar sig som jag önskar att jag visste vad jag ville och vilket beslut som var rätt, så blir det bara jobbigt istället. Jag hoppas på bättre sömn inatt så att jag kan tänka klarare imorgon, men att jag framförallt ska kunna släppa tankarna och bara njuta av att vara right here, right now.

En annan verklighet

Om två veckor landar vi i Sverige. Åh vad jag absolut inte längtar. Jag har varit lite svajig i humöret de senaste dagarna, för det känns som att verkligheten tränger sig på alltför mycket. Sen tänkte jag igen – det här är ju precis lika mycket verklighet. För just nu är vi här och lever drömliv. Och om jag ska gissa så kommer de här tio veckorna lämna större avtryck än tio vardagsveckor hemma. I alla fall, om två veckor är det här äventyret slut. Då ska vi ha vinterkläder, passa tider, börja jobba (!!!) och stå på en blåsig busshållplats. Det finns säkert något positivt med att komma hem också, det är bara svårt för mig att komma på det nu. För min längtan efter sommar och ett enklare liv har inte blivit mindre, snarare ännu större, efter vår tid här.

Samtidigt vill jag verkligen njuta av tiden här, ända in i det sista. Så jag försöker koppla bort tankarna på hemresan så gott det går. Vi har fått galet varmt väder igen, men förmiddagen tillbringade vi på stranden och det var helt ljuvligt. Knappt något folk, svalt och skönt i vattnet, ingen vind. Underbart. Sedan lite plugg på eftermiddagen medan de andra handlade, och på kvällen gemensam pizzamiddag och prat på altanen tills solen gick ner och Bertil sa “Nu går vi och lägger oss”. Så nu gör vi det.

Kängurur och eld

Nu har värmeböljan kommit, och temperaturen på eftermiddagen var strax över 35 grader. Varmt, varmt, varmt. Det ska hålla sig så i en hel vecka och snarast bli varmare, uppemot 38-39 grader nästa helg. Det är ett måste att hålla sig inomhus de varmaste timmarna på eftermiddagen.

På kvällen kunde vi däremot åka ner till Aldinga Scrub och titta på vilda kängurur i fantastiskt kvällsljus. Gunnar ropade “Hej hopp!” och vinkade till dem. Bertil sprang efter dem och ville klappa. Sixten och Judith var smartare, och smög närmare för att kunna ta bilder. Ronnie och Lena var också med, med sin värstingkamera i högsta hugg. Deras foton blir rätt mycket bättre än mina mobilbilder, där det ser ut som att vi står en kilometer ifrån djuren.

När vi kom hem var det sovdags, och Sixten och Judith satte sig på altanen för att läsa. Efter ett par minuter ropade Judith “Det brinner!”, och när jag kom ut var det rök och eld på andra sidan grusvägen bara ett par hundra meter bort. Det blev en dramatisk halvtimme. Jag sprang och sa till pappa och Ronnie och Lena, de ringde brandkåren och vi rafsade ihop pass, barnvagn, dator, mobiler och insulin och ställde upp bilarna på rad, redo att evakuera om det skulle behövas. Men vi hade tur, vinden höll sig lugn och låg snarare åt motsatt håll, och när brandbilarna väl kom så tog det bara tio minuter innan elden var under kontroll. Judith var riktigt skärrad och grät, och det var skönt att kunna säga att vi såg att brandmännen tog det lugnt och att det snart skulle vara säkert igen. Nu ska vi sova, och det känns skönt att veta att det är minst fem brandbilar kvar på platsen och att de kommer jobba med eftersläckningen hela natten.

Sixten 12 år

Idag har firat Sixten, som fyllt ofattbara 12 år. Fattar inte hur han har hunnit bli så stor. Det har varit en härlig dag med presenter på sängen, en vild koala som kom på besök just idag, och en utflykt till Glenelg med lunch, minigolf och glass. Sedan poolbad och middag med storfamiljen. Jag tror och hoppas att det är en nöjd nybliven tolvåring som kommer att somna gott ikväll.

Det är faktiskt inte första gången som Sixten har födelsedag här, för även treårsdagen firades här. Nio år sedan alltså. Behöver jag ens säga att tiden går för fort?

PS. Vi åt hamburgare till lunch, som vi köpte på den 100% vegansk snabbmatsrestaurangen Lord of the Fries. Riktigt gott, och framförallt coolt att det finns så många bra vego/vegan-alternativ här. Dessutom med fotovänlig väggmålning!

Vinskörd och vilodag

Efter några intensiva dagar behövde vi en lugn mellandag. Vi har mest varit hemma, badat i poolen, läst, spelat och kollat på tv. Jag tror att alla mådde bra av det.

Men på förmiddagen fick vi göra ett spännande besök på en grannes vingård, där vi fick se hur druvskörden går till. Två traktorer, en på varje sida av en rad med vinrankor, där en drar en maskin som mekaniskt skakar loss alla druvor. De sorteras från löv och grenar och skickas ut genom en arm och ner i en stor låda som dras bakom den andra traktorn. Det här var Shiraz-druvor, som är McLaren Vales signum, och de räknade med att skörda ungefär 30 ton druvor på de här 20 år gamla stockarna. Till vintern klipps de ner, först en grovklippning och sedan för hand. Den här odlaren hade ungefär 7000 vinstockar, och varje kräver ca 50 klipp för att ge frukt igen nästa år. Sedan fick vi också se hur förra årets nyplanterade vinrankor ser ut, och efter att ha hört hur mycket omvårdnad varenda plants behöver så kan förstå att vin kostar en slant.

Nu laddar vi för Sixtens födelsedag imorgon, och för värmeböljan som är på väg att dra in. Jag tror glass fungerar i båda fallen.