En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Sommaren i city

Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.

Gunnar just nu

Gunnar har blivit så stor den sista tiden! Om en månad fyller han två år, och han har verkligen tagit flera stora utvecklingskliv på sistone.

En av de påtagligaste sakerna är att han är helt blöjfri sedan två månader. Han säger till när han behöver gå på toa, och visst händer någon liten olycka ibland men oftast går det hur bra som helst. När vi var på Västkusten en långhelg så märktes det att han blev distraherad för då glömde han bort sig. Men här hemma har han full koll. Vi har aldrig med pottan ut längre, utan han kan kissa utomhus eller så hinner vi toaletten om vi är i affären eller liknande. Så skönt, både för honom och för oss.

Talet bara forsar fram. Det är lika fantastiskt att följa med fjärde barnet. “Mamma hjälpa mig skorna” sa han till mig idag och sträckte fram en sandal som skulle av. Förra veckan upptäckte han negationerna inte och ingen. Förut sa han “nej post” om brevlådan var tomt, men nu blir det “ingen post” istället. “Pappa inte hemma, åka laga bilen” berättade han imorse. Han gulligaste ord är nog ändå “nonö-nö” som betyder jordnötssmör. Andra populära fraser är “Nej, min den!”, “Nej, Gunnar ha hela!” och “Hungrig! Gå ditåt. Kylen!” Plus det eviga “Bära! Mamma bära!” förstås. Klängig och mammig är en underdrift… Tur att han är sötare än hundra sockerbitar, för han kan verkligen tjata sönder öronen på mig.

Sommardag

Gårdagen i baklänges ordning, så som bilderna:

• Två fina små människor blickar ut över havet hos mormor.

• Premiärbad!

• Gunnar åt glass i baksätet… Femtio mil utan AC kräver desperata åtgärder.

• Lyxade med Magnum Vegan pga födelsedag.

• Studiebesök på brandstationen.

• Andreas åkte 23 meter upp med liften.

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Surf’s up

Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.

Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.

Adelaide Zoo

Vi har väntat in svalare väder för att gå på zoo. Idag var den kallaste dagen på hela resan, så kyligt att vi behövde byxor och långärmad tröja. En regnskur på det så frös vi ordentligt. Men som vanligt här så kommer solen ändå fram till slut, och då blev det varmt och skönt igen.

Morfar var med på dagens utflykt, och vi såg massor av djur. Aporna var Gunnars favorit medan Sixten och Judith var mest förtjusta i pandan. Bertil var imponerad av flodhästen som masade sig upp ur vattnet för att sedan ställa sig och bajsa. Succé förstås. “Den är jättebig!” ropade han när den klev upp på land. Sen fanns det en hel del inhemska djur också, och här finns ju många udda figurer. Tasmanian Devil, possum, trädkänguru och cassowary är några ni kan googla om ni inte stött på dem tidigare.

Sval tisdag

Vädret växlar fort, nyss hade vi 40 grader men idag frös vi på lekplatsen. Bara 20 grader och rätt så blåsigt gjorde att det var kyligt med lek och picknick. Bad i havet hoppade vi över idag. Bertil hittade en jämnårig kompis och han var så duktig och kämpade med engelskan. Efter ett tag blev det väl svårt för då pratade han låtsasengelska när han inte kunde rätt ord, vilket gjorde att jag inte kunde hjälpa till att översätta där det behövdes. Men alla sätt är bra, och han lär sig verkligen mer för varje dag som går. Vi måste försöka hålla igång språket när vi kommer hem igen.

Idag är det fettisdagen. I brist på semlor blev det donuts – Sixtens absoluta favorit. Själv åt jag en smoothie bowl från eko-caféet bredvid istället. Bertil åt av strösslet på sin donut och åt sedan från min bowl. Alla nöjda! Ja kanske Gunnar hade varit missnöjd om han visste vad han missade – han somnade med en bit majskolv i handen strax innan vi fikade. Samtidigt kom solen fram, och som vanligt gick det från svalt till stekhett direkt. Lagom finns visst inte här.

Belair

Målet för dagens utflykt var Belair National Park. Där har vi varit vid varje Australien-besök, för det är ett av de säkraste ställena att få se vilda koalor. Den här gången har vi ju haft turen att få koalabesök här hos morfar, men vi ville gärna se fler. Mitt mål var att få se sex stycken och som bonus önskade jag att få se en unge. Men utdelningen var betydligt bättre än så – vi tappade räkningen vid 15 st! Och vi såg två honor med lite större ungar, och vid båda tillfällena passade ungen på att klättra iväg från mammans rygg och ut på eget äventyr i trädet. Så häftigt att få se. Bertil upptäckte en koala alldeles själv, och han var hemskt stolt över att bli utnämnd till koalaspanare.
.
Morfar, Ronnie och Lena var också med, och vi hoppas få några proffsbilder från Ronnie, för tyvärr är det svårt att fånga koalorna på bild med mobilkameran. De är väl kamouflerade mot eukalyptusträdets gråa stammar. Vi avslutade med picknick och hade sällskap av skrattande kokaburror i träden.
.
På vägen hem körde vi en slingrande väg över bergen, och passerade genom byn Clarendon. Det är också namnet på ett klassiskt typsnitt (och ett Instagram-filter, noterade jag nyss). Kuriosa – byn grundades 1846, bara ett år efter att typsnittet skapades. Jag kan däremot inte hitta någon information om att namnen har någon koppling till varandra. Men hur kan man göra en Welcome to Clarendon-skylt med ett annat seriftypsnitt än just Clarendon? Obegripligt. Vägen var i alla fall fin och utsikten slående, men Sixten blev åksjuk och kräktes när vi kom hem. Så nu tar vi en lugn kväll med Harry Potter-bok, AC och middag.