Sommaren i city

Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.

Ett samtal om hjärtat

Bertil hoppar på studsmattan. Han ropar till mig:
“Mamma, hur låter hjärtat?”
“Dunk, dunk, dunk.” Jag går fram och hjälper honom att lägga handen på sin bröstkorg. “Här sitter hjärtat. Känner du hur det slår?”
Hans ögon glittrar till.
“Ja! Jag känner! Dunk dunk dunk!” Han tänker på något. “Doktorn kan höra det med en sån där…”
Han pekar på öronen.
“Ja, ett stetoskop”, säger jag. “Varför tror du läkaren vill lyssna på hjärtat då?”
“För att höra att man mår bra. Om hjärtat inte slår, då mår man inte bra.”
“Nej, då är man till och med död.”
Bertil studsar vidare.
“Död som gammelfarmor?”
“Nej, gammelfarmor är inte död. Hon lever ju fortfarande.”
“Men vem är död då?”
“Ja… min mormor och morfar. Och farfar Berth.”
“Jaha. Då slår inte deras hjärtan. Men gammelfarmors hjärta slår.”
“Precis.”
Bertil fortsätter studsa.
“Ska vi leva jättelänge, mamma?”
“Ja älskling, vi ska leva jättejättelänge.”

Glass och prat

En varm och solig fredag. De lediga dagarna är utan tvekan de bästa. På förmiddagen hälsade vi på hos dagmamman Anna igen. Både Bertil och Gunnar hade jättekul. Jag undrar verkligen hur det ska gå i höst när Gunnar förstår att han inte får gå med dit på dagarna. Just nu är jag väldigt kluven inför att låta bara Bertil börja, samtidigt som jag tycker det är för tidigt för Gunnar ändå. Svårt.

På eftermiddagen var vi på altanen, och då sa Bertil: “En gång badade vi här ute och sen åt vi glass. Kan vi göra det igen, fast utan vattnet?” Alltså bara äta glass? frågade jag. “Ja, precis!” Och jag valde att vara en säga-ja-mamma, så vi åt glass och nöjt av att körsbärsträdet fortfarande blommar. Men det snöade ljusrosa blomblad i glassen, så blomningen är snart över för i år.

Gunnar pratade också om “datt”, alltså glass. När den var slut bad han om “more datt”. Nej, den är slut, sa jag. “Hanna more dart!” (Handla mer glass!) föreslog han då. Så praktiskt att kunna börja ge goda råd!

Det gulligaste är annars när Gunnar pratar om Harry Potter, vilket hans tre storasyskon gärna lär honom. “Bertil Ha Potty, Gunnar Hemajni!” säger han och viftar och låtsas trolla.

En rosa himmel

Just nu är årets allra vackraste dagar att bo i det här huset. Under en himmel av fluffigt ljusrosa blommor. Njuter och njuter och njuter – innan de vissnar och lägger sig som ett rosa snötäcke över hela vår altan. Äntligen har det varit två dagar med tillräckligt varmt för att kunna sitta där under det rosa molnet.

Vi har haft en ovanligt lugn helg, högst välbehövligt. Lunchbesök av en kär vän igår, och idag bara en liten utflykt till Lilla Kvarholmens lekplats. Plus att hela familjen sov till kvart i åtta imorse! Så ja, jag tror vi behövde lite extra vila och återhämtning.

En fredag

En dag bland alla andra. En trött fredag. En sån då livet liksom bara händer runtomkring. En dag när vi har försökt laga vårt krånglande kylskåp, fållat mörkläggningsgardiner, kämpat på med Gunnars potträning, dammsugit och sedan behövt sopa hela golvet igen två timmar senare, tvättat, grävt i rabatten, kört tre fulla diskmaskiner och tappat tålamodet på grund av tjatiga småbarn.

På eftermiddagen satt jag ute på altanen en kort stund. Andreas och Sixten grävde ner kantstenar till en ny rabatt och Bertil och Gunnar kröp upp i mitt knä. Det var en smula förvirrande att sitta i solen och titta på plommonträdet i full blom samtidigt som snöflingorna singlade ner på oss. Våren har stannat av helt, och vårt japanska körsbärsträd är redo att slå ut men inget har hänt på flera dagar nu. Men snart kommer vi att bo under en ljusrosa himmel under några dagar.

Påskafton

Om man bortser från svajigt humör, så måste ju påskaftonen få fem solar av fem möjliga i betyg. Det är sannerligen inte ofta man kan åka till stranden på påsk. Barnen gömde och letade (och tappade bort) ägg, åt en massa godis och grävde i sanden. Björkvik var lika fint som vanligt, och det var en hel del andra människor där idag men grillar, spel och fika.

På förmiddagen ritade barnen påskkort och klädde ut sig, och gick runt och önskade glad påsk hos grannarna. Korgen blev full av godis som tack. En påskkärring, Super Mario och en farlig dinosaurie var tydligen väldigt populära besökare.

Hot Cross Buns

Vi hittade en favorit i Australien, nämligen Hot Cross Buns. Det är vetebullar med russin eller frukt, och de hör traditionellt ihop med påsken även om de verkar säljas året om. Idag provade vi att baka egna så här på långfredagen. Nästan lika goda som jag minns dem!

Jag ska förbättra receptet till nästa gång men det här var en bra utgångspunkt. Nästa gång kommer jag använda torrjäst i mindre mängd och längre jästid, för att få mindre jästsmak. Jag ska också snabbkoka äppelbitarna i kanel och lite socker. Bullarna är veganvänliga, och originalreceptet kommer från @lazycatkitchen.

Hot Cross Buns

12 st

  • 500 g vetemjöl
  • 1,5 tsk salt
  • 25 g jäst eller 7 g torrjäst
  • 50 g socker
  • 2 tsk kanel
  • 100 g russin (eller ett halvt äpple tärnat i småbitar)
  • 50 g äppelmos
  • apelsinzest
  • 1,25 dl växtmjölk
  • 1,25 dl ljummet vatten
  • 2 msk oliv- el rapsolja

Korset

  • 50 g vetemjöl
  • 0,5 dl vatten

Glaze

  • 1 msk sylt el marmelad
  • 1 msk vatten
  1. Lös upp jästen i vatten och växtmjölk.
  2. Rör ner äppelmos, apelsinzest, kanel, salt och russin eller äpple, och sist olja.
  3. Blanda i mjölet och knåda eller arbeta i maskin tills degen är blank och slät, ca 10 min. Täck med bakduk och låt jäsa till dubbel storlek, 1-2 timmar.
  4. Tippa ut degen på mjölat bord och tryck ut luften med fingrarna. Dela i 12 lika stora delar, använd gärna våg. Forma bitarna till runda bullar. Lägg med skarven neråt i en form. Bullarna ska knappt nudda varandra, de kommer att jäsa ihop och det är meningen.
  5. Låt jäsa till dubbel storlek under bakduk, ca 30-60 min och värm ugnen till 200 g under tiden.
  6. Blanda mjöl och vatten till korsen. Det ska bli en seg, klistrig röra. Spritsa ut kors över bullarna och grädda sedan 15-20 minuter. De ska fortfarande vara lite degiga när man tar ut dem, så låt dem inte gå för länge.
  7. När bullarna strax är klara, så värm sylt och vatten i en kastrull eller i micron. Använd helst slät sylt, som aprikos eller apelsin. Jag tog jordgubb, det gick också bra. Ta ut bullarna och pensla med rikligt med glaze så att bullarna blir glansiga och fina.
  8. Låt svalna, bryr isär och ät!

Hej livet!

Just det, så här känns det ju. När livet återvänder. När man går direkt till sommar utan att passera vår. När man gick i vinterjacka i snöfall för en vecka sedan, och idag sitter i linne på altanen med solglasögonen på. Hur ljuvligt?!

Dagen har, förutom +18 grader och strålande sol, även innehållit besök av goda vänner och utelunch och sedan party (obs! ej kalas) för Sixten fyllde tolv när vi var i Australien. När man har fyllt tolv bakar man sina muffins själv, hjälper till att laga lasagne, väljer film och stänger in sig på rummet med sina bästa kompisar i fyra timmar. Om det är något som blir enklare när barnen blir äldre så är det tydligen att ordna kalas. Förlåt – party.

Nu ser jag fram emot fler soliga, lediga dagar under påskhelgen!

Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Kursträff

Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.

På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.

Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.

Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.