Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Varm lördag

Värmeböljan fortsätter, men är troligtvis inne på sista dagen. Igår natt gick temperaturen aldrig under 30 grader. Tacksam för AC i stugan! Idag peakade det på 39.2 grader vid 17-tiden. Middag fick vi äta inomhus vid vårt lilla bord, för det var alldeles för varmt att sitta ute på altanen. Compact living, minst sagt. Förmiddag på stranden, lunch och lördagsgodis i Aldinga. Plus att jag gjorde ett lyxinköp – ett linne från ett surfmärke, som jag har gått och längtat efter i en dryg månad. Så fort jag provade det så kändes det som att jag redan hade haft det i garderoben i evigheter. Då tänker jag att det är rätt! Eftermiddagen bestod av läxor, poolbad och att ställa ut vatten till koalan. Nu lite skrivtid i skymningen med syrsorna som bakgrundsljud. Vi har det bara för bra.

Regn, städning och utsikt

Imorse vaknade vi till ljudet av ösregn på stugans tak. Jaha, en innedag tänkte vi. Klockan 8 hade det slutat regna, vid kl 10 var det varmt nog att sitta ute i shorts och linne, och vid lunch var himlen klarblå igen. Ösregnet hjälpte inte den brunbrända marken förstås. Vi passade på att städa och sen åkte Andreas till biblioteket med barnen på förmiddagen och hamnade mitt i Toddler Tuesday med sångstund och sagor. Själv satt jag hemma och skrev flera sidor på mitt bokmanus, och det är så lyxigt att få tid att skriva och hinna få lite flow. Drygt 3000 ord idag – yeah!

På eftermiddagen tog vi oss till favoritstranden Port Willunga. Idag gick vi upp på berget där vi förlovade oss för fem år sedan. Lika fin utsikt som då, och lika trevligt sällskap. Bertil var mer intresserad av vattenmelonen än platsens speciella betydelse, och Gunnar gick balansgång och ropade “Hoppa!”. Ja, det är väl en väldigt sann ögonblicksbild av hur livet har blivit.

500, 4 & 1 1/2

500:e posten i bloggen. När jag väl kom igång och skriva förra hösten fanns det visst inget stopp. Det är fortfarande roligt, och så länge det är det så skriver jag på. Tack alla ni som läser och kommenterar och skickar glada tillrop!

4 veckor sedan vi åkte från Sverige nu. Tiden tickar på. Lite för fort, men samtidigt känns det som att vi varit här länge. Vi njuter verkligen. I morse var det en del gnäll och tjat, men sen när jag satt där på stranden och lekte med barnen och deras dinosaurier så kändes ju livet rätt gött ändå. På kvällen en lång middag med morfar på altanen i kvällssolen, vego-Bahn Mi och gott vin och en massa prat. Ja då är det ju fasligt lätt att trivas.

1 1/2 år blir den lilla Gnutten-Skrutten idag. Hurra för honom! Han är glad och busig och envis och bestämd och tokig och fin och allt däremellan. Världens bästa lillebror och världens mest tålamodsprövande klätterapa. Han är liksom allt uppskruvat till hundra. Och det älskar vi honom för!

Lugnare dag

Semester kan vara ganska utmattande. Inte på samma sätt som vardagen hemma med alla måsten – nej, jag skulle inte byta för allt i världen. Men det tar ändå på krafterna att göra utflykter, träffa folk, bada, leka och handla, särskilt när temperaturen sticker uppemot 35 grader igen.

Igår blev det väl mycket på programmet, även om det var roliga grejer. Bertil började bete sig konstigt på kvällen men somnade ändå okej. Däremot vaknade vi vid halv tolv av att han kräktes. Som den synska (hypokondriska) mor jag är, var vi redo med en hink. Antingen var det något som han hade ätit som var dåligt, eller så var det helt enkelt värmen som blev för mycket, för det var bara en kräkning och sen sov han som en stock genom natten och har varit helt som vanligt idag.

Det kändes som läge för en lugnare dag. Andreas tog barnen med sig till Colonnades igen, där de höll sig inomhus i AC:n i några timmar. Då fick jag lite plugg- och skrivtid, så jag satt på altanen medan värmen steg, men jag fick en hel del gjort. Min nya kurs i vektorgrafik har precis startat, den känns just nu inte jättespännande men jag ger den ett par veckor innan jag bestämmer om jag ska fortsätta eller inte. Mest tid la jag på skrivandet, det är så himla härligt att få lite flow och komma framåt i historien.

Plugg och pool

Redan en vecka sen vi landade här. Tur att vi har många kvar. Jetlagen är överstökad och vi känner oss hemmastadda. Härligt!

Idag pluggade jag på förmiddagen och Andreas tog med barnen på en liten utflykt. Det är lätt att glömma att jag behöver göra en del nytta också, för vi är verkligen i semesterläge. Men det är inte särskilt synd om mig precis – jag får sitta i paradiset och skriva på en egen ungdomsbok. Tack livet för det. Just idag har jag gjort research om månens olika faser, och då var det intressant att se nymånen nu på kvällen, dels för att den tydligen syns bara på kvällen och för att den är vänd åt andra hållet här på södra halvklotet.

Det göttigaste är ju att efter att jag har skrivit ett par timmar, så har vi resten av dagen tillsammans. Vi åt lunch på altanen med Gunnar sov, sen hängde vi tvätt (som är snustorr på mindre än två timmar i den här värmen och vinden) och tog ett dopp i poolen. Lite senare en sväng till affären där vi fått tips om att det fanns “Swedish style filmjölk”, vilket våra filmjölksknarkande barn verkligen har saknat. Sist middag på altanen innan vi blåste såpbubblor i kvällssolen. En onsdag helt i min smak.

Best Nine 2018

Här kommer min tolkning av Best Nine. Jag har valt ut nio favoriter som får sammanfatta 2018. Håll till godo!

Sixten fyllde 11 år i februari och hade en riktigt tuff period i skolan ungefär samtidigt. Som tur är så har mycket vänt till det bättre sedan dess, tack vare ny lärare, nya insikter och Sixtens egna framsteg. Under hösten har han gjort en utredning på BUP, som landade i slutsatsen att han inte har någon diagnos. Däremot har vi lärt oss massor – och även fått bekräftat att Sixten har ett intellekt som få kan matcha. Det kan vara lite trassligt att försöka passa in i skolans snäva mall då. Men framförallt är det enorm tillgång! De senaste månaderna har han verkligen blommat ut och blivit så stor. Han skojar, läser böcker, spelar, hänger med kompisar och jublar när det snöar. Ibland faller äpplet långt från trädet.

Judith fyllde 9 år i mars och glider som vanligt fram genom livet utan större bekymmer. Hon gillar sin mobil ungefär tretusen gånger mer än hon gillar att plocka undan efter sig. Hon suckar åt sin pinsamma mamma men gillar fortfarande att hålla handen när vi är ute, och hon är världens bästa kompis till sina småsyskon. Youtube, TicToc och lyssna på musik är hennes bästa sysselsättningar, men nu börjar vi också märka ett större intresse av kläder, naglar, smink, m.m. I höstas klippte hon av sitt långa hår men hon växte nog 10 cm på längden istället. Modig, glad och rolig!

Bertil har också vuxit massor. Han blev 3 år i oktober, och visar alla de stora, intensiva, stormande känslor som man kan förvänta sig. Han avgudar sina storasyskon men älskar också sin lillebror. Det är rollekar, pyssel och påhitt varvat med tjat om att få titta på tv eller spela tv-spel. Han tar för sig med sån självklarhet i alla sammanhang och pratar, får nya kompisar, skrattar och sjunger. Böcker, Octonauterna, Super Mario och storasyskonens smålego är några av hans favoriter.

Gunnar har genomgått den största förändringen förstås. Tänk att för ett år sedan kunde han inte ens krypa – och nu kan han istället inte vara stilla. Han är verkligen ett yrväder av en sort som vi inte haft tidigare. Aktiv, glad, busig, gosig och knasig. Han är ett typiskt småsyskon som hänger med på allt utan att tveka och kan i princip allt själv. Han börjar prata och göra sig förstådd, och fattar vi inte första gången så gallskriker han NEJ! Hans ettårsdag i juli firade vi på landet med frukttårta, familj, faddrar och fint väder.

Med fyra barn är man ofrånkomligen i första hand förälder. Det är alltid någon som behöver en, vilket är både underbart och krävande. Sixten och Judith har skola, kompisar, varannan vecka hos sin pappa, frågor, utmaningar, oro, egna intressen och annat som hör till i den åldern. Det märks att de börjar bli stora. Samtidigt är vi mitt i småbarnsåren med sömnbrist, konflikter, starka viljor, bus, tjat och ständig passning. Ibland blir det högljutt, kaos och panik, men oftast älskar jag att vi är en stor familj.

Så kom sommaren som jag väntat på i flera år. Jag vet, ur ett klimatperspektiv var det katastrof, men jag kan inte hjälpa att jag njöt varje dag. Det var som min högsta dröm hade gått i uppfyllelse – att få bo i ett varmt, soligt, underbart land. Jag bara älskade och gav mig hän och tänkte knappt på hösten på hela tiden. Badade, hade picknick, var flera veckor på Västkusten, grillade, träffade vänner, gjorde utflykter. Never enough summer!

När hösten till slut gjorde entré, skruvade vi upp tempot till max och drygt det. Jag kom in på min drömkurs Att skriva barnlitteratur. Samtidigt har jag läst grafisk design och illustration, så totalt 100% studier samtidigt som jag fortsatt vara hemma på heltid med Bertil och Gunnar. Balanserade på gränsen till vad jag och vi mäktar med ett par gånger, men jag är ändå glad att jag har genomfört det. Till våren fortsätter skrivarkursen med ett stort bokprojekt och det ser jag verkligen fram emot.

Samtidigt som det har varit ett oerhört intensivt år, så har allt det yttre varit detsamma. Inget bröllop, ingen flytt, ingen graviditet, inget nytt jobb, inget nytt barn – sånt som de senaste fem åren har innehållit. För mig som är en rastlös själ låter det nästan tråkigt. Men det har det ju inte varit, långt ifrån. Vi har fyllt det vi redan har med en massa positivt och det känns verkligen inte som att vi har stått stilla. Knappt suttit ner, när man tänker efter. Så nu ska vi fortsätta att vårda allt det fantastiska vi har och låta det växa och blomstra.

I allt detta står vi tillsammans, Andreas och jag. Han är min klippa! Utan varandra hade det inte blivit något roligt alls. Jag är så tacksam att vi båda väljer tid tillsammans i alla lägen – med varandra och med våra barn – och att petitesser som pengar, nöjen, kläder och prylar är mindre viktigt. Att vi stöttar varandra och rycker in när det behövs, att vi håller inne med gnäll och istället underlättar för varandra. Jag är så glad att få dela vardagen med denna underbara människa. Nu förbereder vi det sista för att få njuta av tio veckor ihop i ett land som lovar sommar och sol, det ska bli MAGISKT!

I mål?

Vi brukar inte avge några nyårslöften här hemma, men ibland har vi skrivit ner några mål som vore kul att jobba mot under året. Jag hittade mina anteckningar i slutet av sommaren, och fotade av dem. Hade väl i ärlighetens namn glömt av dem en smula. Glömde dem igen, men letade upp fotot häromdagen. Men jag tycker ändå det är rimligt att utvärdera så här i årets sista vecka.

Välja bort kött
Har gått hur lätt och bra som helst. Jag tror det är på dagen ett år sen jag åt kött senast. Har inga planer på att börja inom överskådlig framtid heller. Tror mitt enda snedsteg har varit ett par sega godisar med gelatin i.

Inga fler barn
En rimlig målsättning, och mest nedskrivet på skämt. Samtidigt visste jag att jag säkert kunde bli lite sugen på en till när Gunnar fyllt 1 år. Det är ju 100% mysigt och 100% jobbigt det första året med en ny bebis. Men det får nog räcka nu, hur gosigt det än är med pyttesmå nyfödingar. De blir ju ett år och sjövilda också, det ska man komma ihåg.

Semester utomlands
Tekniskt sett hinner vi inte nå målet under 2018, men avresa på nyårsdagen med 10 veckor i Australien som väntar… jo, det får nog bli godkänt. Och hade vi åkt utomlands under året istället så hade vi ju inte haft råd att åka nu.

Ge ut en bok
Vi var på gång med en sångbok i slutet av 2017, som jag trodde vi skulle slutföra under det här året. Det projektet lades på is på vårt initiativ. Istället blev det skrivarkurs och fokus på barnlitteratur, och det känns faktiskt mycket roligare! Jag hoppas så klart att det kan leda till en utgiven bok så småningom.

Rensa bland grejer
Det här hade jag velat satsa mer på. Vi behöver verkligen göra oss av med en massa saker som vi inte har behov av. Gärna sälja för att få ett litet tillskott i kassan, men också skänka och slänga. Tiden och orken har inte räckt till. Det vi kan trösta oss med är att precis ALLA saker som vi inte gjort oss av med ännu finns kvar. Om det nu är någon tröst.

Nu ska jag fundera över om jag ska sätta upp några mål för nästa år, och vilka de i så fall ska vara.

Väntan och vitt

Just nu är vi ungefär halvvägs igenom väntan, då när första har slutat kräkas och piggnat till, och innan nästa eventuellt börjar. Vill bara snabbspola förbi de där 48 timmarna, och gärna några extra för att vara säkra.

På eftermiddagen tog jag en promenad. Inatt föll nästan tio centimeter snö och hela världen blev kritvit. Det var bländande vackert in det bleka vinterljuset. Det bästa med att vi snart reser bort är jag inte ens blir knäckt och får panik av snön, så som jag brukar. För snart slipper jag det här. Och då kan jag faktiskt njuta av det vackra. Så här kanske andra känner för snö, tänkte jag. Det underlättade så klart att jag inte behövde klä på några barn eller försöka köra dubbelvagn genom snödrivor, utan bara kunde gå helt själv och fundera på mitt skrivprojekt.