Öronvärk, bio och p-böter

Judith klagade på ont i örat av och till under förra veckan. Var på väg att kolla upp det på Vårdcentralen i torsdags, men då verkade det ha gått över plus att jag vet att man ändå inte gör något åt öroninflammationer på barn. Men jag hade en känsla av att det inte var en vanlig öroninflammation, utan att det onda satt längre ut i örat. Hon har haft det en eller två gånger tidigare, och jag är ju något av en expert på självdiagnos.

Men skönt att det gick över av sig själv den här gången, tänkte jag. Tills hon började gråta när vi skulle titta på Mello-finalen på lördagskvällen och plötsligt hade jätte-jätteont. Med Alvedon gick natten ändå bra, men nu behövde örat så klart kollas upp. På helgen är man förstås hänvisad till närakuten, som i vårt fall verkligen ligger nära, bara fem minuter härifrån. Så det blev två timmar i ett väntrum fullt av hostande och snörvlande människor, och jag fick andas lugnt (genom min halsduk – jag är ju inte galen) för att inte få panik av alla smittor som vi utsatte oss för.

Läkaren konstaterade snabbt hörselgångsinflammation (told you so!), och med örondroppar ska hon bli bra på en vecka. Dropparna har inte hunnit ge någon effekt ännu, så hörselgången är svullen och hon hör väldigt dåligt på det onda örat. Nu går hon runt på Alvedon, och så fort den har gått ur kroppen får hon superont igen och gråter av smärtan. Stackars liten!

Idag var det ändå studiedag i skolan så vi har varit hemma hela familjen. Det är ju måndag, vilket betyder städdag, det är sen gammalt. Det blev också en promenad i snöslask och regn, och det är ju i alla fall lite variation från snö och kyla. På eftermiddagen åkte vi till Sickla, och Sixten och Judith fick gå på bio medan vi gjorde några ärenden och hängde på bibblan. Tyvärr avslutades utflykten med en p-bot för att vi ställt p-skivan fel. 450 jädra kronor kostar det. Så surt. Jag kan tänka några roligare saker vi kunde gjort för de pengarna, men p-bolaget skänker dem säkert till välgörenhet så vi får se det som en god gärning. Ja, så säger vi att det är!

Hjälte

Sjukläget är stabilt här hemma. Sixten är fortfarande hängig men piggare idag, och ingen annan har fallit offer ännu. Igår googlade jag och jämförde symptom mellan influensa och vinterkräksjuka, och jag är inte helt säker på vilket det är Sixten har drabbats av. Men jag lutar åt influensa. Eftersom jag gillar att ställa självdiagnos så stör det mig att jag inte fattar exakt vad det är. Å andra sidan är det viktigaste att han börjar må bättre. Han har i alla fall orkat spela tv-spel större delen av förmiddagen, så det mesta pekar på en uppåtgående kurva.

Andreas har som vanligt varit en riktig hjälte. Alltså den människan. Vilken tur att jag har honom! Min skräck är ju att fler ska bli smittade, och allra värst vore det om de små blev sjuka. Då är ju cirkusen i full gång, och ofrånkomligen kommer de smitta varandra och mig. Så Andreas har tagit sjukvakten, sovit hos Sixten, torkat kräk, tröstat när han yrade i feberdrömmar, tvättat smutsiga kläder och annat som inte hör till föräldraskapets bästa sidor. Allt för att minska risken att jag blir smittad av Sixten och i min tur smittar de andra barnen. Inga åtgärder är ju vattentäta, men vi gör vad vi kan för att minimera i alla fall.

Just precis nu är det lugnt i huset. Jag tog nyss en kort paus från sjukstugan och promenerade med Bertil och Gunnar. Nu sover de båda två i vagnen. Sixten mår okej för tillfället och spelar vidare. Andreas är på möte på jobbet och Judith är i skolan. Jag känner hur utmattad och genomtrött jag är. För trots att min superhjälte till man tog hand om Sixten inatt, så låg jag själv vaken flera timmar. Hörde att de var uppe runt midnatt, sen kunde jag inte sova. Låg och skakade i frossa, som jag alltid gör när pesten härjar i hushållet och jag oroar mig för vilket barn som ska börja spy härnäst. Lyckades lugna mig efter en stund och distraherade tankarna med en pod, och en till, och en till innan jag till slut slumrade ett par timmar.

Jaja, sånt här hör ju till. Är i alla fall så tacksam för att jag har Andreas i allt det här, som håller sig lugn och inte oroar sig så mycket. Och som har en superkraft – att kunna somna och sova nästan när och var som helst. Även när barnen kräks och yrar på nätterna.

En bild från en härligare dag.

Sjukling

Åh, de här olidliga timmarnas väntan… Kräksjuka eller inte?

Jag skulle hämta Judith från skolan, och Sixten skulle ringa för att säga om han skulle åka med hem eller gå till en kompis. Precis när jag svängde in vid skolan ringde han. Min radar avläste direkt “Fara!” när jag hörde han röst. Jag måste hem, jag har kräkts, sa han med darrig stämma.

Skyndade in, fick tag på några extra plastpåsar, hälsade på Sixtens nya lärare som jobbade första dagen idag (härlig start att torka kräk!), kommenderade ut Judith för att klä på sig snabbt. Körde hem – i lånad bil… Vår egen lämnades på verkstad imorse. Bävade hela vägen för spyattack och efterföljande sanering av lånebilen. Vi klarade oss hem. Bäddade ner Sixten, som hade frossa och drygt 38 graders feber.

Nu har det gått fyra timmar, och inget mer kräk än så länge. Han har piggnat till lite efter en Alvedon. Det känns mer som influensasymptom än vinterpesten. Men än blåser vi inte faran över. Vi kör stabsläge med skilda badrum, överdriven handtvätt och snudd-på-isolering.

Influensan är förstås inte rolig den heller, men nästan allt känns ofarligare än just vinterkräksjuka. Framförallt när man ser katastrofscenarion med kräkande barn, däckade föräldrar och veckor utan sömn för sitt inre. Detta är min skräck hela vinterhalvåret. Håller tummarna för att det går åt rätt håll nu, så vi kan blåsa värsta faran över.

Sjukstugan