En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Hemma

Vi överlevde resan. Nu har vi landat i Stockholm och kommit hem till vårt lilla radhus – som känns överraskande stort efter att ha delat på ett rum med litet kök i tio veckor. Det är ljusare än när vi åkte, och i rabatten utanför dörren blommar vintergäck.

Redan har gått okej. Första delen gick toppen – vi sov en hel del och hade massor av tomma sittplatser som vi fick utnyttja. Andra delen var jobbigare, men vi kom ju ändå fram. Nu ska vi duscha, packa upp, handla mat och försöka hålla oss vakna. Det går sådär. Judith sover middag, och Bertil ligger däckad med 39 graders feber. Inte samma härliga sorts värme som vi är vana vid.

Även om vi hellre hade stannat kvar, så är vi ändå glada att hemresan är avklarad. Och nu gungar det ordentligt i huvudet…

Belair

Målet för dagens utflykt var Belair National Park. Där har vi varit vid varje Australien-besök, för det är ett av de säkraste ställena att få se vilda koalor. Den här gången har vi ju haft turen att få koalabesök här hos morfar, men vi ville gärna se fler. Mitt mål var att få se sex stycken och som bonus önskade jag att få se en unge. Men utdelningen var betydligt bättre än så – vi tappade räkningen vid 15 st! Och vi såg två honor med lite större ungar, och vid båda tillfällena passade ungen på att klättra iväg från mammans rygg och ut på eget äventyr i trädet. Så häftigt att få se. Bertil upptäckte en koala alldeles själv, och han var hemskt stolt över att bli utnämnd till koalaspanare.
.
Morfar, Ronnie och Lena var också med, och vi hoppas få några proffsbilder från Ronnie, för tyvärr är det svårt att fånga koalorna på bild med mobilkameran. De är väl kamouflerade mot eukalyptusträdets gråa stammar. Vi avslutade med picknick och hade sällskap av skrattande kokaburror i träden.
.
På vägen hem körde vi en slingrande väg över bergen, och passerade genom byn Clarendon. Det är också namnet på ett klassiskt typsnitt (och ett Instagram-filter, noterade jag nyss). Kuriosa – byn grundades 1846, bara ett år efter att typsnittet skapades. Jag kan däremot inte hitta någon information om att namnen har någon koppling till varandra. Men hur kan man göra en Welcome to Clarendon-skylt med ett annat seriftypsnitt än just Clarendon? Obegripligt. Vägen var i alla fall fin och utsikten slående, men Sixten blev åksjuk och kräktes när vi kom hem. Så nu tar vi en lugn kväll med Harry Potter-bok, AC och middag.

Urimbirra Wildlife Park

Vi åkte tillbaka till Urimbirra idag, för det ville så klart Sixten och Judith också besöka. Det blev inte riktigt så bra som vi hade tänkt, för Judith blev av någon anledning vettskrämd av fåglarna som är lösa där. Framförallt är det en flock änder som går efter kängururna och hoppas på att få äta av deras mat. Judith fick något som närmast liknade panikångest, och det tog en bra stund innan vi lyckades lunga henne. Men hon var tapper och lyckades få klappa några kängurur och koalor, så att besöket ändå slutade på plus. Övriga syskonskaran skuttade glatt runt bland djuren och var mer än nöjda. Judith började sedan frysa och på vägen hem däckade hon i bilen. Nu ligger hon nerbäddad med 39 graders feber medan övriga familjen badar i poolen. Ingen toppendag för henne, stackaren. Hoppas hon frisknar till snabbt.

Urimbirra Wildlife Park

Vi åkte tillbaka till Urimbirra idag, för det ville så klart Sixten och Judith också besöka. Det blev inte riktigt så bra som vi hade tänkt, för Judith blev av någon anledning vettskrämd av fåglarna som är lösa där. Framförallt är det en flock änder som går efter kängururna och hoppas på att få äta av deras mat. Judith fick något som närmast liknade panikångest, och det tog en bra stund innan vi lyckades lunga henne. Men hon var tapper och lyckades få klappa några kängurur och koalor, så att besöket ändå slutade på plus. Övriga syskonskaran skuttade glatt runt bland djuren och var mer än nöjda. Judith började sedan frysa och på vägen hem däckade hon i bilen. Nu ligger hon nerbäddad med 39 graders feber medan övriga familjen badar i poolen. Ingen toppendag för henne, stackaren. Hoppas hon frisknar till snabbt.

Hosta och glass

Det blev verkligen mer intensivt nu när hela familjen är samlad. Det blir mer av allt – kläder, prylar, matlagning, disk, stolar runt matbordet, badkläder på tork, osv. Det tar nog några dagar innan vi är helt i fas. Dessutom var det si och så med sömnen inatt, först stökade Gunnar en timme före midnatt, sedan vaknade Judith av krupphosta/förkylningsastma vid kl 04, och när hon väl somnade om efter en lång stund ute på altanen, Alvedon, m.m, så vaknade Sixten pga jetlag och hade lite svårt att somna om. Men till slut sov alla igen och vaknade inte förrän från kl 08 och framåt.

Förmiddagen blev lugn. Judith och Bertil låg och kollade på “Fellidibestivalen” (även känd som Melodifestivalen), innan Judith och jag tog oss till ett apotek för att få tag på astmaspray. Trots noggrann packning och listor så blev inhalatorn kvar i Sverige. Men här fanns den luftrörsvidgande varianten att få utan recept, så det löste sig. Nu hoppas vi att hon kan sova bättre inatt.

Efter lunchen åkte vi in till Willunga, tog en promenad och barnen åt glass. Jadå, Gunnar också, och han var precis lika ovillig att dela med sig som sist. Envisare unge får man leta efter. Han är exakt som min lillebror var, som hellre klämde sönder struten än att låta någon smaka eller torka bort kladd. Sen badade vi i poolen här hemma, och Sixten och Judith kom upp precis lagom till middagen och var helt slut. Härligt att de blir trötta av massor av rörelse och frisk luft!

Lugnare dag

Semester kan vara ganska utmattande. Inte på samma sätt som vardagen hemma med alla måsten – nej, jag skulle inte byta för allt i världen. Men det tar ändå på krafterna att göra utflykter, träffa folk, bada, leka och handla, särskilt när temperaturen sticker uppemot 35 grader igen.

Igår blev det väl mycket på programmet, även om det var roliga grejer. Bertil började bete sig konstigt på kvällen men somnade ändå okej. Däremot vaknade vi vid halv tolv av att han kräktes. Som den synska (hypokondriska) mor jag är, var vi redo med en hink. Antingen var det något som han hade ätit som var dåligt, eller så var det helt enkelt värmen som blev för mycket, för det var bara en kräkning och sen sov han som en stock genom natten och har varit helt som vanligt idag.

Det kändes som läge för en lugnare dag. Andreas tog barnen med sig till Colonnades igen, där de höll sig inomhus i AC:n i några timmar. Då fick jag lite plugg- och skrivtid, så jag satt på altanen medan värmen steg, men jag fick en hel del gjort. Min nya kurs i vektorgrafik har precis startat, den känns just nu inte jättespännande men jag ger den ett par veckor innan jag bestämmer om jag ska fortsätta eller inte. Mest tid la jag på skrivandet, det är så himla härligt att få lite flow och komma framåt i historien.

En halvdan jul

Den här julen blev inte precis vad jag hade hoppats. Jag var magsjuk inatt, så istället för att åka till kyrkan och vara med på julfirandet så låg jag nerbäddad hemma. Det värsta passerade på några timmar, men jag har varit trött och matt hela dagen. Eftersom jag hade hållit mig isolerad så kändes det okej att Andreas tog med barnen till kyrkan i alla fall, så de fick se julspelet och äta jullunch. Mitt julbord bestod av två rostmackor, lite saft och en kopp te…

Framåt eftermiddagen var jag tillräckligt pigg för att komma upp till soffan, så vi kollade på Kalle Anka (första gången på väldigt många år) och öppnade några julklappar. Bertil och Gunnar blev väldigt glada, och nu leker de med dinosaurier och polisbilar och vi har läst alla fyra nya böckerna.

Även om jag så klart mycket hellre hade varit frisk, så var det ändå en ovanligt bra jul att vara sjuk. Skönt att vi för en gångs skull var här hemma, att vi inte hade kylen full av julmat och att vi inte hade massor av planer som behövde ställas in. Min enda julönskan är att ingen mer bli sjuk, tack.

God jul, ändå! Det kommer ju fler chanser!

Slutspurt

Inne på upploppet. Andreas jobbar sin sista dag imorgon, innan han går på föräldraledighet fram till augusti. Jag har precis gjort klart det sista på en stor skoluppgift. Har bara en uppgift kvar som inte är påbörjad, allt annat som behöver lämnas denna termin är klart eller nästan klart. Räknar med att jag kanske kollapsar i en utmattad hög framåt helgen.

Skolbarnen fick jullov idag. Sixten fick ju vara hemma de sista dagarna på terminen för att bli frisk från kräkis. Peppar peppar har ingen annan blivit dålig. Ännu. (Måste lägga till det, här jinxas inget innan jul!)

Idag byggde vi snölykta och snögubbe. Fint på bild, gnälligt och tjatigt i verkligheten. Tog en promenad med vagnen i tung snömodd och känner mig nöjd med den här dosen vinter. Mitt tålamod med de två små är nere på minus just nu. Gunnar ropar Mamma! 300 gånger i timmen, och Bertil skippar alla måltider och gnäller om att han är hungrig däremellan. Nu vill jag också ha jullov. Från ALLT. En dag i alla fall, sen vill jag ladda för resan!

Väntan och vitt

Just nu är vi ungefär halvvägs igenom väntan, då när första har slutat kräkas och piggnat till, och innan nästa eventuellt börjar. Vill bara snabbspola förbi de där 48 timmarna, och gärna några extra för att vara säkra.

På eftermiddagen tog jag en promenad. Inatt föll nästan tio centimeter snö och hela världen blev kritvit. Det var bländande vackert in det bleka vinterljuset. Det bästa med att vi snart reser bort är jag inte ens blir knäckt och får panik av snön, så som jag brukar. För snart slipper jag det här. Och då kan jag faktiskt njuta av det vackra. Så här kanske andra känner för snö, tänkte jag. Det underlättade så klart att jag inte behövde klä på några barn eller försöka köra dubbelvagn genom snödrivor, utan bara kunde gå helt själv och fundera på mitt skrivprojekt.