Sixten 11 år!

Den 23 februari 2007 var en snöig och kall fredag, precis som i år. Idag har vi firat vår fina 11-åring med presenter och önskemiddag. Lasagne och glass och chokladfondue med vit choklad stod på menyn. Höjdpunkten idag var nog den hett efterlängtade datorn som han fick, med hjälp av sparade pengar och ett tillskott från oss. Så härligt att få göra honom båda överraskad och överlycklig!

Bertil gillade konceptet med födelsedag och sa väl 50 gånger “Jag också få pelenter!”, och hoppades att Sixten skulle få en brandbil i åtminstone ett av sina paket.

Någon brandbil blev det inte, men jag tror 11-åringen är nöjd med dagen ändå. Grattis älskade Sixten!

Födelsenostalgi

Imorgon fyller Sixten 11 år. Min stora kille! Det känns ju galet när jag tänker på hur fort tiden har gått. Jag blir så nostalgisk av årsdagar, så idag tänker jag tillbaka på den där pirrande, spännande adrenalinkicken som jag fick när jag hade gått och lagt mig på kvällen den 22:a, och insåg att värkarna hade smugit igång. Jag var så peppad inför förlossningen och såg verkligen fram emot att få vara med om den där livsomvälvande upplevelsen.

Det tog ju ett drygt dygn innan Sixten väl kom ut, strax innan midnatt den 23 februari 2007. Det var många timmars hårt arbete, både fysiskt och psykiskt. Men så värt varenda minut och varenda värk när han väl låg där på mitt bröst. Jag är så tacksam att jag fick en positiv upplevelse av att föda barn, för det har gjort att jag inte har känt mig rädd inför mina andra förlossningar. Ja, det är sjukt jobbigt, ja, det gör sjukt ont, men det går.

Jag tycker det är häftigt att jag har gjort det fyra gånger. Det hade jag aldrig trott. Alla födslar har varit olika men också med många likheter. Den första var lång, den andra svårstartad, den tredje var så snabbt på slutet, den fjärde var mest intensiv. Alla fyra har jag tagit mig igenom utan medicinsk smärtlindring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag en enda gång har tänkt att jag vill ha något mot smärtan, däremot har det kommit en punkt under varje förlossning där jag har känt att jag inte orkar mer eller att det inte går att föda. Men det har gått att ta sig över den punkten varje gång, och ut har de kommit, de små bebisarna.

Herregud vad häftigt att få ha varit med om detta fyra gånger! Att få upp ett nyfött litet knyte på bröstet och höra deras allra första skrik, att få möta deras blick för första gången, att få hålla i den lilla kroppen som har rört sig därinne i magen i så många månader. Och allt det som kommer sedan – att få ett första snett och tandlöst leende, se de första stegen, höra ett första “mamma!”, torka tårar, få de varmaste kramarna, svara på frågor, prata om dagen vid matbordet. Herregud, nu blir jag helt tårögd. Tänk att få följa dem genom livet. Det är stort. 

Men nu ska vi slå in paket och förbereda firande av elvaåringen imorgon. Hurra!

Sixten / Judith / Bertil / Gunnar

Hjälte

Sjukläget är stabilt här hemma. Sixten är fortfarande hängig men piggare idag, och ingen annan har fallit offer ännu. Igår googlade jag och jämförde symptom mellan influensa och vinterkräksjuka, och jag är inte helt säker på vilket det är Sixten har drabbats av. Men jag lutar åt influensa. Eftersom jag gillar att ställa självdiagnos så stör det mig att jag inte fattar exakt vad det är. Å andra sidan är det viktigaste att han börjar må bättre. Han har i alla fall orkat spela tv-spel större delen av förmiddagen, så det mesta pekar på en uppåtgående kurva.

Andreas har som vanligt varit en riktig hjälte. Alltså den människan. Vilken tur att jag har honom! Min skräck är ju att fler ska bli smittade, och allra värst vore det om de små blev sjuka. Då är ju cirkusen i full gång, och ofrånkomligen kommer de smitta varandra och mig. Så Andreas har tagit sjukvakten, sovit hos Sixten, torkat kräk, tröstat när han yrade i feberdrömmar, tvättat smutsiga kläder och annat som inte hör till föräldraskapets bästa sidor. Allt för att minska risken att jag blir smittad av Sixten och i min tur smittar de andra barnen. Inga åtgärder är ju vattentäta, men vi gör vad vi kan för att minimera i alla fall.

Just precis nu är det lugnt i huset. Jag tog nyss en kort paus från sjukstugan och promenerade med Bertil och Gunnar. Nu sover de båda två i vagnen. Sixten mår okej för tillfället och spelar vidare. Andreas är på möte på jobbet och Judith är i skolan. Jag känner hur utmattad och genomtrött jag är. För trots att min superhjälte till man tog hand om Sixten inatt, så låg jag själv vaken flera timmar. Hörde att de var uppe runt midnatt, sen kunde jag inte sova. Låg och skakade i frossa, som jag alltid gör när pesten härjar i hushållet och jag oroar mig för vilket barn som ska börja spy härnäst. Lyckades lugna mig efter en stund och distraherade tankarna med en pod, och en till, och en till innan jag till slut slumrade ett par timmar.

Jaja, sånt här hör ju till. Är i alla fall så tacksam för att jag har Andreas i allt det här, som håller sig lugn och inte oroar sig så mycket. Och som har en superkraft – att kunna somna och sova nästan när och var som helst. Även när barnen kräks och yrar på nätterna.

En bild från en härligare dag.

Sjukling

Åh, de här olidliga timmarnas väntan… Kräksjuka eller inte?

Jag skulle hämta Judith från skolan, och Sixten skulle ringa för att säga om han skulle åka med hem eller gå till en kompis. Precis när jag svängde in vid skolan ringde han. Min radar avläste direkt “Fara!” när jag hörde han röst. Jag måste hem, jag har kräkts, sa han med darrig stämma.

Skyndade in, fick tag på några extra plastpåsar, hälsade på Sixtens nya lärare som jobbade första dagen idag (härlig start att torka kräk!), kommenderade ut Judith för att klä på sig snabbt. Körde hem – i lånad bil… Vår egen lämnades på verkstad imorse. Bävade hela vägen för spyattack och efterföljande sanering av lånebilen. Vi klarade oss hem. Bäddade ner Sixten, som hade frossa och drygt 38 graders feber.

Nu har det gått fyra timmar, och inget mer kräk än så länge. Han har piggnat till lite efter en Alvedon. Det känns mer som influensasymptom än vinterpesten. Men än blåser vi inte faran över. Vi kör stabsläge med skilda badrum, överdriven handtvätt och snudd-på-isolering.

Influensan är förstås inte rolig den heller, men nästan allt känns ofarligare än just vinterkräksjuka. Framförallt när man ser katastrofscenarion med kräkande barn, däckade föräldrar och veckor utan sömn för sitt inre. Detta är min skräck hela vinterhalvåret. Håller tummarna för att det går åt rätt håll nu, så vi kan blåsa värsta faran över.

Sjukstugan

Fem bebisar har blivit stora

I februari 2007 blev vi föräldrar för första gången. Vi var fem nyblivna, pratiga, fikasugna mammor som fattade tycke för varandra och umgicks mest hela tiden. Och när vi inte sågs skrev vi till varandra och delade bebislivets alla fram- och baksidor. Det var verkligen en ynnest att få bli dela föräldraledigheten med dem.

Vi fortsatte träffas och syskonen började dyka upp, och sen kom några tuffare år med separationer, jobb, utmattning och annat som livet skickade i vår väg. Vi höll kontakten och stöttade och peppade varandra.

Men så har åren gått, vi bor mer utspritt och barnen väljer sina egna kompisar. Har skolscheman och aktiviteter, går på kalas på helgerna. Så träffarna glesades ut och plötsligt hade det gått förskräckligt lång tid sen vi sågs allihop.

I höstas fick vi till en efterlängtad middag, bara vi mammor, och idag var det dags att ses med hela familjerna. Ett väldigt härligt kaos där vi numera kan räkna ihop 16 barn! Jag fick ju bita mig i tungan för att inte låta som en gammal faster och säga ”Åh vad stoooora ni har blivit!” till alla barnen. Fast de så klart hade blivit det.

Och så fantastiskt häftigt att se hur de har blivit stora barn. Om några veckor fyller de äldsta 11 år. Det var ju en evighet dit, bortom vår tankevärld, när vi satt och ammade i soffan tillsammans och la dem på rad för att ta kort. De slapp ligga ner idag, men ett gruppfoto var de vänliga nog att ställa upp på. I åldersordning naturligtvis, det skiljer ju ändå elva dagar mellan äldsta och yngsta. Rätt ska vara rätt.

Februari 2007

Januari 2018

Fem mammor och jättemånga barn

Symptomlindring

Både Sixten och Judith har stora problem med eksem. Det blir liksom aldrig bra, bara olika stadier av dåligt. Just nu är det värst för Sixten, där eksemen har satt sig runt ögon och mun. Det rinner och kliar i ögonen, han har sår runt munnen och det är så klart omöjligt att inte gnugga och klia. Tycker så synd om honom! Det ser verkligen inte roligt ut.

Vi smörjer och smörjer, provar kräm efter kräm. Något hjälper en vecka, några dagar, sen är det samma elände igen. Vinterväder med kyla, fukt och noll sol är sämsta tänkbara för känslig hud. Så vi smörjer ännu mer, testar ännu fler krämer. Det känns tröstlöst.

Nu var det så dåligt att vi var tvungna att gå till vårdcentralen. Dit har vi naturligtvis gått flera gånger tidigare i samma ärende, men det känns lika tröstlöst för läkarna är helt ointresserade av att hitta bakomliggande orsaker till eksemen. Det avfärdas med “atopiskt eksem” och lite nya recept på krämer. Exakt så blev det idag. Fem preparat skrev läkaren ut: tre sorters krämer, plus ögondroppar och antihistamin. Det är nödvändigt nu, för vi måste få bukt med de värsta utslagen. Krämerna kommer säkert hjälpa också, men när behandlingen är slut om 2-3 veckor, så kommer eksemen att komma tillbaka direkt. Det är samma visa varje gång.

Vi provade att under en månad innan jul helt utesluta gluten ur barnens kost, men det gav inga resultat. Kanske hade vi behövt hålla på längre, men jag tror inte endast gluten hade hjälpt. Överväger att prova att utesluta mjölk istället, men tveksamt om det kommer göra någon skillnad heller. Ska försöka få till ett nytt pricktest för att i alla fall få någon sorts indikation om det finns några andra allergier, förutom katt, gräs- och björkpollen.

Åh, jag är desperat! Jag vill så gärna hjälpa dem, hitta en lösning så att de blir kvitt de här jobbiga allergierna och eksemen. Men hur?

Dagens skörd. Tacksam att barnens medicin är kostnadsfri, men hade det inte varit billigare i längden att hitta orsaken istället?

Best Nine 2017

Sista dagen 2017. Jag är svag för summering och nostalgi. Testade att göra Best nine av mina mest gillade bilder på Instagram, men det blev nästan bara bilder på Gunnar när han var pytteliten. Folk är tydligen förtjusta i nykläckta bebisar.

Så jag valde ut mina favoriter istället. Här är nio bilder som får sammanfatta det här året.

Vi började året med en underbar och välförtjänt sommar i Australien. Fyra veckor med ledighet, sol, värme och tid tillsammans. I magen växte ett litet frö som skulle bli Gunnar. Det var inte bara festligt att resa när man är nygravid, mår illa och är tröttare än en koala. Men det funkade. Vi njöt av bad i pool och hav och åkte runt till en massa fina platser, som den här utsiktsplatsen vid Port Willunga. Där förlovade vi oss en blåsig dag tre år tidigare.

Sixten har fyllt tvåsiffrigt och blivit riktigt stor. Går hem själv från skolan, har koll på världen, plöjer böcker, suckar över pinsamma föräldrar. Overwatch ligger i topp för intressen, men det är första året som han inte har ett specialintresse, skulle jag påstå. Vårterminen i skolan var toppen med en fantastisk lärare som verkligen fick honom att växa. Höstterminen har varit motsatsen, och det har varit motigt och tungt många dagar.

Judith fyllde 8 år och har gått från första klass rakt in i tonåren. Eller i alla fall tweenie. Spegel, smink och selfiekamera är tre favoriter. Hon lyssnar på Marcus & Martinus och Annie LeBlanc, och himlar med ögonen när jag inte känner till Youtube-kanaler. Men hon är också liten och behöver sova i vår säng för att inte vakna på nätterna. Hon är obekymrad om saker som en stökig klass, att hålla ordning eller ha tålamod. Hon är glad och positiv, men blir snabbt arg och vägrar prata med oss. Året peakade på julafton när hon fick en alldeles egen mobil.

Under våren sålde vi vår lägenhet i Järla sjö och köpte ett radhus i Duvnäs utskog. Flyttlasset gick första helgen i juni, precis när syrenerna blommade som bäst i vår egen trädgård. Med målning och lite annat fix blev huset riktigt bra och vi trivs här. Men samtidigt är vi lite frustrerade över att vi inte riktigt får ordning på möblering och funktioner i rummen. Just nu har vi en säng som mäter 3,20 m från kant till kant plus en madrass på golvet. Snyggt? Nej. Samtidigt har vi två rum med varsin säng som ingen sover i. Här har vi kört fast. Men vi gillar området och omgivningarna, även om det känns lite off ibland när bussarna går sällan.

Sommaren var väldigt blygsam i år. Inte många dagar över 20 grader och inte värst mycket sol. Men några härliga stunder blev det så klart, både i Stockholm och som här på Västkusten. Minns mest många, långa promenader i ljusa sommarkvällar i sällskap av de här två, och med en mage som blev rundare för varje dag. Bertil och Andreas fick mycket tid tillsammans under året, när Andreas var pappaledig från januari till augusti. Sånt lönar sig, Bertil utnämnde nyss sig själv till pappas bästa kompis.

29 juli 2017. Ett par dagar efter utsatt datum, och med en del hjälp på traven, gjorde Gunnar entré. En mjuk liten bebis med tjusig frisyr, som genast kändes självklar i familjen. Namnet var ju inte lika givet. Från början hette han Fritiof, men det landade aldrig riktigt. Så efter mycket vånda och funderingar bestämde vi oss för att byta, i sista stund innan det var dags för dop. Nu heter han Gunnar som om han aldrig hade gjort annat. Han har gått från ett litet knyte till en sprallig bebis som skrattar ofta. Kräks, störd sömn och en del skrikkvällar har han också bjudit på. Bärsjal var min räddning de första månaderna, och hur mysigt och speciellt det än är med en liten nyföding så är jag glad att han börjar växa till sig nu. Vi är tacksamma för ytterligare en stjärna i vår familj!

Bertil har gått från bebis till barn. Det är helt otroligt vad han har utvecklats under året. Lilla skrutten som bara kunde säga ”mamma” och härma djur för ett år sedan, kan nu prata hela meningar, förklara, berätta och fråga. Han är så glad och härlig större delen av tiden, men han hade en ganska tuff period efter att Gunnar föddes. Då var det mycket Nej! och skrik och protester. Saker han gillar är grävmaskiner och tåg, pussel, kramas, sjunga, me-me (smoothie), läsa böcker, gå till Öppna förskolan, träffa kompisen Mira, hänga med Sixten & Judith, kolla på bilder och få Gunnar att skratta. Han är en riktig glädjespridare, och söt som socker som en bonus.

Alltså, de här två tillsammans! Syskonkärleken mellan dem är helt fantastisk. Tur är väl det, annars vet jag inte hur jag hade klarat vardagen hemma på egen hand med dem. Jag är så glad att vi har valt att fortsätta ha Bertil hemma istället för på förskola, men visst är det tufft ibland. Händerna räcker inte alltid till och ibland får en av dem helt enkelt vänta fast han är ledsen. Men så mycket tid för mys och högläsning det finns när man inte måste skynda iväg om dagarna. Det finns också mycket tid till tjat och gnäll, om det råkar vara en sån dag. Då känns timmarna tills resten av familjen kommer hem sega som kola. Då får jag  påminna mig om den där dagen när jag kände mig som en härlig och pedagogisk mamma med massor av tålamod. Och att vi slipper ledsna lämningar på förskola. Det är mycket värt!

Den 29 oktober var en fin dag, då Sixten och Gunnar döptes tillsammans i Onsala kyrka. Det var stämningsfullt, högtidligt och avslappnat på en gång. Det var så speciellt att vi till och med lyckades samla hela familjen på samma bild, 2017 var året då vi klev utanför ramarna och gick från normal (nåja…) familj till ovanligt stor familj, dvs en som inte får plats i en vanlig bil och får reaktionen OJ! när man berättar hur många barn man har. Andreas och jag är ganska trötta och slitna vid det här laget och känner att vi inte riktigt räcker till. Ordningen i hushållet haltar, milt uttryckt. Det går inte att hålla undan stök, disk och tvätt i samma takt som det smutsas ner. Dammråttor har tyvärr sällan sprungit bort, inte disk och tvätt heller. Men vi kommer nog ikapp till slut, när de små barnen blir lite större. Tills dess gör vi så gott vi kan, och kompenserar med kaffe (Andreas) och socker (Mimmi) för att hålla oss pigga. Och pratar om framtiden, funderar och diskuterar om hur vi vill ha det med jobb, boende, föräldraledighet, skola, och mycket mer.

Dags för ett nytt år. 2018. Det kanske inte blir lika stora händelser som det här året, men hoppas att det blir riktigt bra ändå. Och jag, jag drömmer som vanligt om långa, varma, soliga sommardagar. Helst året om.

Lucia – tåg eller inte tåg

Luciamorgon. Det är ändå något speciellt tycker jag. Kanske för att jag alltid gillat att sjunga julsånger och minns den där mysigt pirriga känslan precis innan kören ska börja sjunga.

Numera är jag förpassad till åskådarplats. Det är också fint. Jag har sett barnen gå från sina första luciakaos till ett hyfsat uppstyrt skolbarnsled och genom tomte-tärn-pepparkaks-stjärngossekläder i olika storlekar.

I år hann vi med minsta marginal i tid. Det var proppfullt i kyrkan så vi tog VIP-platserna på orgelläktaren, så som man kan om en jobbar där och kan koden. Plus har två småttingar som behövde bättre utsikt. Jag gjorde misstaget och presentera aktiviteten som ”luciatåg” för Bertil, som naturligtvis trodde att vi skulle åka eller åtminstone få se ett riktigt tåg. Det tog en stund att förklara sig ur den situationen.

Efter skönsång (nåja…) var det fika i klassrummet med tillhörande hysteri kring fikabordet. Det hör ju till. Bertil fick tag på både pepparkakor och montessorimaterial, Gunnar sov och storasyskonen fikade. Alla nöjda och glada. Och ute faller mera snö, så det känns ju som lucia på riktigt.

Och så glutenfritt…

Nu tar vi matutmaningen till en ny nivå. Dags att plocka bort gluten! Nej, inte för Gunnars skull den här gången, utan för Sixten och Judith. De har ju, ända sedan de var små, haft mycket problem med torr hud och eksem. Inget hjälper ordentligt, trots att vi har provat massor av olika krämer, naturläkemedel, mediciner, osv.

Vi har hört många som har blivit hjälpta av att ta bort gluten ur kosten. Gluten kan driva på inflammation i kroppen, och blir man av med det så kan huden få en chans att läka. Det är absolut inte säkert att det fungerar, men vi har länge velat prova. Barnen har inte varit så intresserade av att genomföra ett sådant experiment, men nu verkar de vara med på tåget.

Deras oro har framförallt varit att den nya maten ska smaka konstigt. Men när vi gick igenom hur många vanliga grejer man kan äta, så kände det överkomligt. Plus att Andreas köpte glutenfri pasta som de fick provsmaka, och när den fick godkänt så gav de tummen upp så vi kan köra igång. Nu hoppas vi att skolan ger okej på att de får glutenfri kost under resten av terminen, trots att de inte har ett läkarintyg som annars krävs för specialmat. Men ingen läkare kommer ju att skriva ett sådant intyg, för läkare som vi har träffat på genom året fortätter bara att skriva ut kräm efter kräm. Men för mig är det uppenbart att dessa eksem inte läker utifrån, utan måste få läka inifrån.

Jag har också gett dem extra omega3 under några månader i hopp om att det ska bidra till läkningen. Tänk om jag kunde lura i dem lite probiotika också, det hade inte skadat. Men en sak i taget. Nu kör vi glutenfritt! (Plus mjölkfritt för mig, och som vanligt äggfritt till Judith. Vi kommer vara de minst populära middagsgästerna framöver.)

img_4058

Dubbeldop

Idag var det dop i Onsala kyrka. Det var så fint att det yngsta och det äldsta syskonet döptes tillsammans. Fina Gunnar och fina Sixten! Efteråt hade vi dopfika i Gottskärs hamn, och det blev en väldigt lyckad dag på alla sätt.

Dopgudstjänsten blev precis så som vi önskade, och det var väldigt speciellt att få se Sixten och Gunnar döpas tillsammans. Det var avslappnat och gjorde ingenting att Bertil hade svårt att sitta still, och någonstans i mitten började han högljutt fråga efter ”appani banan” (apelsin och banan). Andreas och jag sjöng en av mina sånger, och prästen hette som en bonus också Gunnar. Efteråt hade vi dopfika i Gottskärs hamn med släkt och vänner och massor av goda bakverk. Dopbarnen blev överösta med presenter och alla var nöjda med dagen. Gunnar orkade med hela gudstjänsten i fadder Pers famn, men sov sig sedan igenom hela kalaset.

Gunnar passade också på att bli 3 månader just idag.