Sommaren i city

Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.

Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Sista veckan

Om en vecka sitter vi på flyget på väg hem mot Sverige. Det är faktiskt helt omöjligt att inte tänka på det och räkna ner. Jag vill inte! Vi var i kyrkan för sista gången idag. Sa hejdå till folk vi träffat och tackade för att vi har fått vara en del av församlingen under ett par månader och för att vi har känt oss så välkomna. Vi hoppas att vi ses igen!

Efter lunch och Andra chansen på SVT Play så åkte vi till en vingård som heter d’Arenberg. Andreas och jag var där för flera år sedan, när vi hade förlovat oss. En riktigt lyxig tillställning med avsmakningsmeny och massor av vin. Livet var annorlunda då. Nu åkte vi bara dit och tittade, eftersom de har byggt en väldigt spektakulär restaurang och cellar door som liknar en Rubriks kub. När vi kom dit var det gråmulen himmel och vita nät över vinrankorna närmast kuben. Jag trodde för att jag hade råkat ställa in svartvitt filter på mobilen när jag tog kort. Man har ju blivit ganska bortskämd med blå himmel som bakgrund. Vi spanade i alla fall på kuben och tänkte att fyra barn nog inte passade så bra in på überlyxrestaurang/konstutställning/vinprovning. Så vi åkte och handlade istället. Det ska ju också göras.

Strathalbyn

Åh, de här små ställena vi får se, långt ifrån turiststråken. Så himla fina. Idag Strathalbyn, säkert en extremt trist liten håla på bonnvischan, men i våra ögon en liten pärla. En fin park, en lekplats, en tjusig gammal kyrka, en ekologisk butik/café och en god lunch. Jag förälskade mig i ett gammalt övergivet hus och inbillade mig för en minut att jag skulle älska att renovera. Det är naturligtvis inte sant.

I ekobutiken hittade jag bees wax wrap, som man kan använda istället för plastfolie. Har sett det på Instagram många gånger men aldrig på riktigt. Bertil bröt ihop för att jag inte valde ett trepack med grävmaskinsmotiv istället. Man kan verkligen inte göra rätt med honom just nu… Allt vi gör är fel – för många flingor, för få melonbitar. Fel skor, för mycket solkräm, för lite tv, fel glass… Träning för tålamodet.

På kvällen kom svenska gäster till pappa. De lever billigt, jobbar lite på distans, reser runt i världen och älskar friheten som det ger dem. Så spännande och inspirerande.

Engelska ord och längtan

Söndag. Vi har varit i kyrkan igen, i Aldinga Bay Baptist. Idag var vi bara med i början när vi sjöng, och sedan hängde vi på crèche, vilket är barnpassning för de yngsta men Andreas och jag stannade kvar förstås. Bertil och Gunnar tyckte det var toppen – tre andra barn att leka med och massor av leksaker. När gudstjänsten var slut var det fika. Snacka om att plocka russinen ur kakan.

På eftermiddagen handlade vi, och utanför affären träffade Bertil ytterligare en kompis. Han tittade på mig och frågade: “Hur ska jag säga hej på engelska, mamma?” Jag blir så stolt över hur modig han är, att han inte låter språket stå i vägen. Samtidigt snappar han upp fler och fler ord. “Dog betyder hund på engelska, och sheep är får”, berättade han idag. Och hans favoritprogram, Pyjamashjältarna och Octonauterna, går på tv här varje dag. Nu när han leker heter figurerna ofta sina engelska namn istället.

På kvällen pratade vi med Sixten och Judith hemma i Stockholm. Där var det snö och kallt. Jag längtar verkligen INTE efter det, men å vad jag längtar efter mina stora barn! Nu har mer än halva tiden utan dem gått. Bertil frågar varje dag, alltså VARJE DAG, om vi ska hämta dem nu. Inte än, om några veckor säger vi. Samtidigt vill jag inte att tiden ska gå för fort. Jag trivs alldeles för bra här för att längta hem.