Pod-tips och reflektion

Idag kom jag mig äntligen för att lyssna på ett pod-avsnitt som jag längtat efter länge. Posten Bortom Ekorrhjulet (@bortomekorrhjulet) har många intressanta samtal om att göra förändringar i livet för att få mer frihet, och det här avsnittet (nr 21) handlar om Åsa som slutade jobba genom att dra ner riktigt ordentligt på sina utgifter. Det var peppande på många sätt, men jag kände mig först lite besviken för att jag inte fick några mirakeltips.

Men sedan funderade jag en stund, och insåg att vi faktiskt har gjort väldigt många av de där förändringarna redan. Bara genom att avstå förskola för Bertil och Gunnar så har vi klivit utanför normen, och det har inneburit att vi steg för steg har dragit ner på kostnader för att ha råd att vara hemma. Till hösten kommer vi att klara oss på en heltidslön (då vi ska jobba 50% var) plus barnbidrag, och det tycker jag är ganska bra jobbat. Det allra bästa är att det oftast inte känns som att vi snålar på saker, utan att vi lever väldigt gott. Det är en skönt känsla att inte vara så beroende av en hög inkomst. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna göra oss ännu mer fria – men hur det ska gå till får jag fortsätta fundera på.

Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Vardagsutmaningen

Nej, det här är inte en rubrik till en hurtig “Så klarar du plankan i fem minuter efter en månad”-utmaning. Jag menar liksom själva utmaningen att hantera det faktum att det är vardag. Jag är inte så bra på det. Att gå till jobbet, komma hem trött och utan ork kvar till familjen, att försöka ta tag i tvätt och disk, hitta tid till lite pluggande…

Nej, det var bra mycket skönare att vara föräldraledig. Det är också galet intensivt att vara hemma på heltid med två småbarn, men man är så mycket mer i nuet. De är hungriga – de får mat – problem solved. Allt är med rakt på, hands on, vilket känns mindre uttröttande för hjärnan.

Jag tycker det jobbigaste med att lägga så mycket energi på jobbet är att jag får så dåligt tålamod med barnen när jag väl är hemma. Jag är väl för trött, helt enkelt. Och så pressen (från mig själv) att det måste bli mysigt de där timmarna på kvällen, för det är ju den enda tiden vi har tillsammans. Då blir det lätt tvärtom istället, gnäll och tjafs när alla är trötta.

Den här veckan är det extra mycket att göra på jobbet, men som tur var blev det en bra kväll just idag. Det behövde jag. Ett sista besök av morfar innan han åker hem till Australien, bra respons på en textinlämning och en musikstund med min man. Nu orkar jag lite mer vardag.

Redan less

Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.

På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.

Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.

Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Vardagen börjar

Exakt en vecka tog det att komma över jetlaggen. Imorse sov jag till strax innan kl 6. Yes! Jag har inte lyckats sova förbi kl 05 en enda gång sen vi kom hem, vilket har varit segt. Barnen har somnat väldigt snabbt på kvällarna men ändå sovit lite längre på morgonen för varje dag. Och nu verkar vi vara hyfsat i fas i alla fall.

Och då – då slår vardagen till med full kraft. Sixten och Judith kom hit idag, så imorgon bitti måste vi upp för att hinna till skolan. Dessutom ska jag gå till jobbet för första gången sen i juni 2017. Jag försöker låtsas som ingenting och vill inte känna efter för mycket. Då skulle jag nog bli golvad av ackumulerad söndagsångest. Det blir säkert helt okej, men jag skulle ju tusen gånger hellre fortsätta vara hemma med familjen. Men det viktigaste är ju att barnen får fortsätta vara hemma!

Nu ska jag titta på Bäst i test med de stora barnen och fortsätta stoppa huvudet i sanden. Imorgon är en heeelt vaaaanlig dag.

Nästa termin…

Den här veckan måste vara en av årets mest intensiva. Det är luciatåg, julspel, tomteverkstad, BVC, avslutning för öppna förskolan, läkarbesök och fikaförsäljning. Jag blir helt trött bara jag tittar i kalendern. Samtidigt har jag jättemycket att plugga, det är tidningsdesign och feedback och illustration och projektplaner och bilderbok i en salig blandning.

Mitt i allt detta kom antagningsbeskedet för vårterminen. Jag ska fortsätta med skrivarkursen förstås, den löper på halvfart över hela året. Men frågan är om jag ska läsa heltid även under våren. Det är som vanligt en massa om och men. Jag kanske får möjlighet att gå tillbaka till mitt jobb på 50% efter Australien, men det är några saker som behöver klaffa då. Om inte, så är det lite oklart vad som händer. 

Jag kom i alla fall in på alla kurser jag sökte. Det lutar mest åt att jag ska läsa 15 p vektorgrafik, eller så blir det 7,5 p musiklära + 7,5 typografi och digital publicering. Känns som den senare blir en del upprepning av grafisk form-kursen jag läser nu. Å andra sidan – då kanske det är lättförtjänta poäng. Men självklart ska jag lägga mest fokus på skrivarkursen och det stora skrivprojekt som vi precis håller på att komma igång med. 

Just idag känner jag mig måttligt motiverad att plugga så här intensivt en termin till. Jag ska tänka på saken tills imorgon. Men först ska jag få ta en paus från ALLT, och gå ut och äta med mina kompisar. Lyx mitt i all det stressiga!

Babykyrka med en vän

Idag har vi varit på utflykt in till stan, minsann. Det händer inte varje dag. Men vi ville gärna åka till Gustaf Vasa kyrka och vara med på Babykyrka med min vän och f.d. kollega Sandra. Det var hemskt längesen vi sågs, men det var så härligt att ses nu! Och att vi dessutom fick vara med på en välbesökt och mysig sångstund i kyrkan var ju ett stort plus.

Bertil var väldigt fascinerad av den stora och pampiga kyrkan. Men när det kom mycket folk blev han lite blyg. Dessutom var det nästan bara bebisar, så han satt mest i Andreas eller mitt knä. Den vanliga musikern var förresten sjuk, så Andreas ryckte in och kompade på gitarr. Han är så sjukt grym på att hänga på, t.o.m. om han inte ens har hört låten innan. Jag blir alltid lika imponerad och stolt. Sen råkar ju Sandra vara en av de duktigaste sångerskor jag träffat, så det var en fröjd att lyssna och sjunga tillsammans.

Efter samlingen var det fika, och då hann vi prata ikapp lite grann också. Vi har ju hunnit dela mycket, även om vi egentligen inte känt varandra så länge. Sandra gjorde praktik på mitt jobb precis i slutet av sin prästutbildning, och vi fann varandra direkt. Sen var vi med på hennes prästvigning, och några månader senare vigde hon oss som sitt första brudpar. Hon har döpt Bertil och Judith också, och planen var förstås att hon skulle döpa Gunnar och Sixten också men det gick inte att lösa rent praktiskt. Vi vaggade runt gravida på jobbet båda två under 2015, och hennes dotter är bara två månader äldre än Bertil. Så även om vi inte lyckats träffas så ofta efter att hon bytte jobb och jag är hemma, så har hon en särskild plats i vår familj och i mitt hjärta. Fint med såna vänner!

Små steg framåt

Jag fortsätter med varannan-dags-humöret, tydligen. Alltså har det varit en bra dag idag och det var ju skönt. Det kan ha hjälpt att jag fick sova okej inatt och att det var min pluggdag, så jag var hemma i lugn och ro i flera timmar. Helt ensam var jag förstås inte, för Judith var fortfarande sjuk och hemma från skolan. Men hon piggnade till efter lunch och är nu hos sin pappa. Vi hade det mysigt hemma, åt lunch och fixade håret och pratade om ditt och datt. Men vi tyckte båda att det var lite för tyst i huset när småfolket var borta. Andreas tog med dem till nya öppna förskolan och bibblan, och de hade också en mysig dag tillsammans.

Äntligen känns det som om jag kommer lite framåt, åtminstone med beslut kring pluggandet. På tiden, med tanke på att terminen började redan för en vecka sedan. Jag har i alla fall påbörjat och bestämt mig för två kvartsfartskurser på distans på Linnéuniversitetet. En i illustration och en i typografi och grafisk design. Det bästa är att nu när jag väl har börjat så tycker jag att det är riktigt roligt. Idag har jag lyssnat på en föreläsning om Good Illustration, letat exempel på bra och dålig illustration och skrivit en inlämningsuppgift om mina reflektioner kring två exempel. På engelska. Jodå, här får hjärnan sätta igång och leverera direkt.

Det har också börjat röra på sig på jobbfronten. Nya besked som sätter saker i ett annat läge. Ibland är det svårt här i bloggen att avgöra vad jag kan skriva och inte, och just det här får bli lite luddigt för jag kan inte gå in på detaljer. Men jag håller tummarna för lite flyt och att saker klaffar, för det skulle underlätta en hel del för mig. Jag återkommer i frågan när jag har lite vettigare saker att berätta. Det känns åtminstone skönt att jag kommer närmare ett beslut, även om det är små steg framåt. Och säkert något bakåt också.

På väg framåt

Måndag och terminsstart. Jag måste ju kvala in som jordens mest veliga människa, så jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag ska plugga. Jag började i alla fall med illustrationskursen idag, och den känns överkomlig. Och lite inspirerande också, faktiskt. Den kursen vill jag läsa, känner jag. Väntar nu på svar på mina sena ansökningar och hoppas att jag under veckan landar i vilka kurser det blir. Känns ändå vettigast att börja för att behålla SGI:n, och blir det omöjligt att genomföra så får jag hoppa av.

På förmiddagen var jag också på besök i den vanliga världen. Träffade min chef över en fika för att diskutera hur, när, om och hur mycket jag ska börja jobba igen. Innan mötet hade jag sån ohygglig ångest, inte för att det är hemskt att träffa min chef men för att jag inte hade några som helst besked att komma med.

Det blev ändå ett riktigt bra samtal. Jag var lite försiktig i början och lyssnade av hur läget var, hur tjänsten ser ut nu, vad som är på gång, m.m. Sen berättade jag lite om hur våra planer och förhoppningar inte gått i lås, och hur vi tänker kring jobb framöver. Jag sa att jag gärna vill jobba 50% om möjligt, för att vi ska kunna fortsätta ha barnen hemma. Det bygger ju på att Andreas också kan göra det, så vi kan dela hälften hälften på både jobb och hemmatid. Det kändes bra att säga det. Däremot kanske det inte passar något vidare med min nuvarande tjänst. Men hon stängde inte alls dörren, utan kom med flera idéer som skulle kunna vara intressanta.

När jag gick därifrån var jag väldigt lättad, så skönt att ha samtalet avklarat. Men klokare är jag inte. Alternativen är snarare ännu fler. Så jag måste fundera vidare, vi måste räkna på den ekonomiska biten och jag måste tänka vad som är bäst för familjen, både nu och på lång sikt. Och vad jag skulle må bra av.

När jag skriver ner det så här så ser jag att jag också skulle behöva hitta till känslan av vad jag VILL. Inte bara måste och borde. Om jag kunde skynda på och hitta mina inre drivkrafter och mål innan den första oktober så skulle det sitta fint. Då har jag utlovat något slags besked. Håll tummarna för mig.