Husligheter

Nu när det var långhelg har vi passat på att fixa här hemma. Jag gjorde ett misslyckat försök med syrénsirap, men lyckades rädda den hyfsat till slut. Tyvärr har mitt luktsinne varit helt utslaget pga envis förkylning, så det var ju trist att stå med årets sista syréner och inte känna ett uns av doften. Men jag har förhoppningar om att sirapen ska hålla länge, så vi kan smaka försommar ända in på hösten.

Andreas har gått all in på husmorsfronten nu när han är hemma på heltid. Han har fått igång både råg- och vetesurdeg och vi är nu bortskämda med helt fantastiskt bröd bakat i gjutjärnsgryta. En sån lyx! Vet inte när vi köpte bröd senast faktiskt.

Och sen är det hans odlingar. Det står skott och krukor i vartenda fönster och nu har de fått börja flytta ut på altanen. Tomatplantor, gurkor, massor av chili, sallad, kryddväxter, lök och potatis. Det låter nästan som att vi blir självförsörjande framåt hösten, men jag är realistisk och är glad om vi får något från varje sort att smaka på i alla fall.

Två surdegar och vegopepp

Så nöjd med mig själv just precis nu. Idag har jag stökat undan två såna där måste-fixa-grejer som hängt över mig länge. Det ena var att skriva ett första utkast till min läsrapport som ska lämnas in innan terminens slut, och som är den näst sista uppgiften för det här läsåret. Den är inte alls tråkigt att skriva, det handlar bara om att ha tid och ork och motivation – alla tre vid samma tillfälle. Det är det enda av mer akademisk art vi skriver på kursen, vilket betyder att jag behöver sitta med uppslagna böcker och skriva referenser och reflektioner. Jag är inte klar, men jag har åtminstone ett skelett som är lagom långt. Mycket glad över detta.

Den andra bit-ihop-och-beta-av var att ringa Försäkringskassan och försäkra mig om att jag har förstått alla regler kring att skydda den sjukpenningsgrundande inkomsten under tiden jag pluggar och framförallt under sommaruppehållet. Nu vet jag allt jag behöver veta, och jag känner mig väldigt lugnad av handläggarens svar.

Som om inte detta var nog, så har vi även haft lekkompisar på besök på förmiddagen. Äntligen var det lite vårvärme så vi kunde vara ute en stund, och sedan lekte barnen med legotåget och dinosaurierna innan vi åt lunch. Längesen vi sågs, så det var väldigt trevligt! Dessutom har den här familjen varit en stor inspiration för mig att gå över till helt växtbaserad kost. Så vi hade mycket att prata om och jag fick massor av bra tips och pepp. En fin fredag som dessutom avslutades med grillning på altanen under det blommande körsbärsträdet. Trevlig helg!

Stolt. Punkt slut.

Jag är omåttligt och orimligt stolt just nu. För idag har jag skrivit färdigt första utkastet till mitt manus. Det är en utvecklings- och kärleksroman för ungdomar mellan ungefär 12-15 år med arbetsnamnet Genom en stjärnkikare. Jag började precis före jul, och idag kunde jag sätta punkt för epilogen. 209 sidor och ca 79500 ord senare är jag både lättad och lite vemodig. Det återstår massor av jobb och många timmars arbete innan det är redo att skickas till något förlag, men jag är så stolt och glad över att jag har kommit så här långt. Vilken milstolpe!

Syverkstad

Idag är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har haft en symaskin i många år, men den har krånglat med stygnen så jag har inte använt den. Den har bara stått i en garderob och Andreas har velat göra sig av med den varenda gång vi har rensat. Jag har hela tiden tänkt att jag ska laga den, men det har aldrig blivit av.

Förrän idag. Jag tog fram den, provsydde några gånger och såg att undertråden verkade vara för hårt spänd. Googlade, kollade en video, skruvade på en liten skruv och sen var det fixat. Så sjukt enkelt. Heja mig!

Sen gjorde jag något jag velat göra länge – jag sydde egna grönsakspåsar att ta med till affären. Hittade en gammal vit gardin i riktigt tunt och lätt tyg, dessutom med en fåll som man kunde trä in ett snöre i. Så jag klippte, sydde raksöm, zickzackade, trädde i ett hampasnöre och sen var det klart. Nu har jag sju tygpåsar att fylla med frukt och grönt så jag slipper använda plastpåsar. Kommer underlätta i vår plastfasta.

Redan tidigare i veckan plockade jag fram nål och tråd och lagade några små hål olika kläder som hade blivit liggande i väntan på lagning. Känns toppen att laga istället för att slänga och köpa nytt. Alla små bidrag till minskad konsumtion och mindre plast känns bra i själen.

Maslin Beach

Till slut blir det nästan för mycket att ta in här. För fantastiskt för att fatta. Bertil ville tydligen åka till en ny strand idag. Nemas problemas, min son. Här finns nästan oändligt många att välja på. Vi åkte en kvart bort till Maslin Beach, parkerade bilen med en utsikt som hade kostat 20 miljoner vid Medelhavet och gick till lekplatsen. Superfina lekgrejer med pirattema och havet och horisonten som fond. Sämre har man haft det.

Ner för långa trappor till sandstranden, som måste sträcka sig närmare en mil. Några spridda människor som promenerade i strandkanten, de flesta i sällskap av en hund. Trängsel är liksom inte ens ett ord här. Vi badade och hoppade i små vågor, skrev bokstäver i sanden och hämtade vatten i en hink.

Jag önskar att jag aldrig mer behövde uthärda vintern i Sverige. Inte när det här finns.

Strathalbyn

Åh, de här små ställena vi får se, långt ifrån turiststråken. Så himla fina. Idag Strathalbyn, säkert en extremt trist liten håla på bonnvischan, men i våra ögon en liten pärla. En fin park, en lekplats, en tjusig gammal kyrka, en ekologisk butik/café och en god lunch. Jag förälskade mig i ett gammalt övergivet hus och inbillade mig för en minut att jag skulle älska att renovera. Det är naturligtvis inte sant.

I ekobutiken hittade jag bees wax wrap, som man kan använda istället för plastfolie. Har sett det på Instagram många gånger men aldrig på riktigt. Bertil bröt ihop för att jag inte valde ett trepack med grävmaskinsmotiv istället. Man kan verkligen inte göra rätt med honom just nu… Allt vi gör är fel – för många flingor, för få melonbitar. Fel skor, för mycket solkräm, för lite tv, fel glass… Träning för tålamodet.

På kvällen kom svenska gäster till pappa. De lever billigt, jobbar lite på distans, reser runt i världen och älskar friheten som det ger dem. Så spännande och inspirerande.

Tillsammans

Nu är vi samlade igen, hela storfamiljen. Även om det är de två små som är mest högljudda och kräver mest tillsyn, så blir det ändå livligt på ett annat sätt när även de två stora är hemma. Inte minst kring matbordet märks det att vi är många, det blir lätt ganska stökigt och mycket spring när vi försöker ta oss igenom en middag tillsammans.

Samtidigt är det härligt med det livliga. Jag tycker det känns mer komplett när alla barnen är hemma, som att det är så här vi borde ha det jämt. Det är väl naturligt att det känns så förstås. Men det brukar alltid ta en dag eller två innan vi är i synk efter ett byte, så vi kan ofta känna oss lite i obalans både när de stora kommer och lämnar. Trots att vi har levt varannan-vecka-livet i snart sju år så är det som att jag aldrig riktigt vänjer mig.

Nu kommer i alla fall lyxveckorna. Tre långa sköna sommarveckor utan byten. Bara landa i våra rutiner, bara vara tillsammans, bara hitta vår egen lunk. Det är ju långt ifrån harmoniskt dagarna i ända, men det är det knappast om man lever i en kärnfamilj heller. Nu ska vi bara se till att fylla veckorna med fina sommardagar, så att det blir lätt och roligt att hitta på saker att göra ihop. Vi ska äta god mat som alla gillar, sova länge på morgonen, läsa intressanta böcker, motionera, bli utvilade och solbrända. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar tillsammans. Punkt slut, amen.

Må hela sommarlovet bli så här!

Fyra mot en

Idag är jag på egen hand med alla fyra barnen. Ja, först var förstås de stora i skolan och Bertil & Gunnar & jag var hos våra hemmakompisar. Men eftermiddag och kväll har jag styrt skutan själv, eftersom Andreas är på sommarmiddag med kollegorna. Jag är ju enormt bortskämd med att han alltid är hemma på kvällarna, så det känns annorlunda att han är borta.

Det har naturligtvis gått hur bra som helst. Hämtade S&J i skolan och stannade i lekparken en timme. Vi åt glass och barnen lekte ovanligt bra tillsammans. Sen satt de alla fyra på rad i varsin gunga – tänk att mina ungar fyller en hel gungställning! En härlig syn.

Vi åkte bussen hem och jag hann ta hand om tvätten medan barnen lekte. Sånt händer aldrig annars. Bertil kollade på tv medan jag lagade middag och Judith hjälpte till att passa Gunnar. Efter middagen lekte Gunnar på egen hand medan jag tog disken. Hann med ytterligare en maskin med tvätt. Sen hängde vi i trädgården och jag rensade maskrosor medan de lekte och hjulade och övade på att gå. Kvällsmål och tandborstning och läggning – allt gick som på räls. Bara att tacka och ta emot när det går smidigt och lätt just en sån här dag. De två små sover, de stora spelar och Andreas är redan på väg hem. Det gick ju bra, det här.

Tvättmaskinen lever!

Den havererade tvättmaskinen är återuppstånden! Hurra! Vi fick kalla in det tunga artilleriet, våra vänner Susanne & Johan, och tillsammans löste vi problemet.

Vi började med lunch för hela gänget – fyra vuxna och sex barn – för det är ju bäst att se till att arbetskraften är mätt och nöjd innan jobbet påbörjas. Sedan lyckades Johan och Andreas tippa maskinen på sidan, trots korta el- och vattenslangar. Därefter tog Susanne och jag över, och likt två erfarna kirurger gav vi oss på undersidan med skruvmejslar och polygrip. Det var svårare än vi trodde att ta sig in, men vi såg ju så retligt precis var den lilla slangen skulle fästas, alldeles innanför kanten på plastskyddet.

Efter lirkande, skruvande och fingrande fick vi fatta ett snabbt beslut i operationssalen – det fanns inget annat att göra än att lägga ett snitt i plasten. Medelst en sekatör öppnade vi upp några centimeter i plasten och böjde den åt sidan. Slangen återfördes och anslöts till tappen, och förslöts med en ny slangklämma för att förhindra nya läckage. Plasten tejpades sedan ihop och maskinen kunde ställas på rätt köl igen.

Maskinen väcktes ut sin narkos med ett kort 14-minutersprogram. Det var med stor spänning vi inväntade den första vattentömningen. Den gick till vår lättnad bra. Inget vatten läckte ut. Operationen avslutades med gott resultat och maskinen anses vara återställd. Ärren på undersidan är endast kosmetiska och tack vare sin placering kan de inte anses störande.

Så skönt! Nu ska vi okynnestvätta resten av helgen bara för att vi kan. Efter det lyckade ingreppet tog vi med oss alla barnen ut i skogen och vi gick och tittade på utsikten. Vårsolen värmde till och med. De fyra stora kom igång med någon filminspelning och stannade kvar ute, härligt när de kommer igång och leker tillsammans. Och när de kan använda mobilerna till något kul och kreativt!

Operationssal / Utsiktsplats

Segerintervjun

Grattis! Två sovande barn. Hur känns det?
– Tack, det känns fantastiskt!
Trodde du det här när du vaknade imorse?
– Nej, jag hoppades väl, men vågade inte riktigt tro på det. Men när jag väl var på väg ut på förmiddagspromenaden så kände jag att idag ger jag allt. Det får bära eller brista.
Och idag bar det hela vägen. Beskriv loppet!
– Jag började lugnt, och var ganska säker på att jag skulle vinna över Gunnar tidigt i loppet. Men han var piggare än väntat och höll ut ett bra tag, säkert tjugo minuter. Jag visste ju att det var Bertil som skulle bjuda på det största motståndet.
När började du ana att du skulle vinna?
– Någonstans kring 40 minuter in i loppet såg jag att Bertil började tackla av, och då kände jag att nu har jag chansen. Men han gav sig inte utan kämpade på, men jag kämpade hårdare. Jag kände att min dagsform var stark.
52 minuter, vad säger du om tiden?
– Långt ifrån personbästa förstås, men jag kände tidigt att idag är det inte snabbhet utan envishet som räknas.
Ja, stort grattis igen. Hur ska du fira?
– Jag ska göra absolut ingenting i tio minuter. Sen ska jag väl ta hand om disken och laga lunch.