Frostskadad

Idag har vi varit ute i lekparken med några andra familjer. En av mammorna var initiativrik och driftig nog att dra igång korvgrillning på grillplatsen, och vi andra hängde gärna med. Fredagar är ju den dagen då alla har storasyskonen hemma från förskolan, så vi var ett gäng. Bertil var otålig och orkade inte vänta på glöden, utan åt sin korv kall. Sånt får man räkna med. Det var mysigt och trevligt på alla sätt utom ett – temperaturen.

Det här med vintern är ju inte alls min grej. Det har nog alla som känner mig förstått. Så om det är något jag verkligen oroar mig för med att vara hemmaförälder så är det att orka/vilja/överleva vara utomhus med barnen under vinterhalvåret. Så fort det blir under +5 grader blir jag gråtfärdig, och går det under nollan vill jag bara gå i ide. Jag tycker det är så obehagligt rent fysiskt när det är kallt, jag spänner mig, blir stel och får ont i kroppen. Dessutom är det obekvämt med många lager kläder.

Idag underskattade jag – som vanligt – hur kallt det är att vara ute, särskilt när man inte promenerar och får upp värmen. Alltså lämnade jag både raggsockor och täckbyxor hemma. Förra helgen investerade jag i alla fall i ett par ordentliga täckbyxor för första gången i mitt vuxna liv. Nästa gång ska jag testa att ta på mig dem också. Andreas rekommenderade det redan innan vi gick ut, men jag svarade något käckt i stil med att dem sparar jag tills det blir kallt på riktigt.

När vi kom in efter närmare två timmar ute fick jag ha en varm vetekudde på fötterna för att tina upp dem, samtidigt som jag hällde i mig en kopp hett te. Bara 5 månader tills det är vår… Och dessförinnan kommer en ovanligt kall vinter, säger folk till höger och vänster. Jag bävar.

Det ser mysigt ut på bild i alla fall. Då slipper man känna att både luften och korven är iskalla.

Bästa sortens dag

Tänk om alla dagar var så här, vad enkelt det hade varit att vara förälder då. Andreas jobbade och jag och de två små var hemma och tog det lugnt hela förmiddagen. Gunnar sov 2,5 timmar, så Bertil och jag passade på att läsa säkert 20 böcker, pussla alla pussel flera gånger, sjunga Hajarna sju gånger i rad och äta mellanmål. Bäst av allt var ändå att Bertil satt på pottan, och till slut kom det kiss! Första gången – hurra!!!

Efter lunch, sådär framåt halv två, åkte buss vi till Nacka Forum och gick till biblioteket. Då sov Gunnar 2 timmar igen, medan Bertil och jag läste 20 böcker till. Så härligt kan man ha det när man är hemma och kan ta dagen som den kommer, och när dagen helt oväntat bjuder på medvind, nedförsbacke och raksträcka på samma gång.

 

Att vänta med förskola

Just nu är jag föräldraledig med Gunnar, som är tre månader gammal. Det är ju inget konstigt med det. Däremot har vi valt att låta Bertil vara hemma också, och det är ju att gå lite utanför normen. Åtminstone här i Nacka, där storasyskonen har rätt att gå 25 timmar i veckan på förskola.

Bertil har precis fyllt två år, och den vanligaste frågan vi får är “Och när ska han börja på förskolan?”. Det har blivit så självklart med förskola att det nästan anses lite konstigt att ha en tvååring hemma. Jag hör många föräldrar som uttrycker sig i stil med “Jag kan omöjligt underhålla hen längre, nej nu när hen är två så behöver hen den stimulansen som förskolan ger”. Jag förstår ju hur de tänker, för en tvååring kan vara ganska krävande. Men att en tvååring behöver så värst mycket stimulans känner jag mig tveksam till.

När jag tittar på Bertil så inser jag hur lite som behövs för att han ska vara nöjd. När vi går till lekparken så kan det ta en halvtimme, för han ska plocka upp stenar, knacka på lyktstolparna och jag ska fråga vem som är bor där, han ska peka på en svamp, fråga efter grävmaskiner, och så vidare. Hemma kan han vilja lägga samma pussel fyra gånger i rad, eller bygga en lyftkran av Duplo och rasa, bygga, rasa, bygga, rasa. Eller skära gurka med en smörkniv, det tar en stund kan jag meddela.

Det är fantastiskt att det finns förskolor, och många av dem är jättebra och har underbar, engagerad personal. Men jag känner verkligen att förskolan är till för föräldrarna, inte för barnen. För att föräldrarna ska kunna gå till jobbet, vilket förstås är nödvändigt. Men just nu, även om det är vansinnigt intensivt och ibland skitjobbigt att vara hemma med två så små barn, är jag så glad och stolt över att Bertil kan vara hemma. Han får ta saker i sin takt, han får tid och uppmärksamhet, han får vara med sina närmaste anknytningspersoner. Det tror jag är viktigare än allt annat.

PS. Jag har naturligtvis retroaktivt dåligt samvete eftersom storasyskonen gick på förskola från att de var ungefär 18 månader. Men då såg livet annorlunda ut, och det går inte att göra om. De gick för övrigt på världens bästa förskola, och hade det alldeles utmärkt där för det mesta.