Påskafton

Om man bortser från svajigt humör, så måste ju påskaftonen få fem solar av fem möjliga i betyg. Det är sannerligen inte ofta man kan åka till stranden på påsk. Barnen gömde och letade (och tappade bort) ägg, åt en massa godis och grävde i sanden. Björkvik var lika fint som vanligt, och det var en hel del andra människor där idag men grillar, spel och fika.

På förmiddagen ritade barnen påskkort och klädde ut sig, och gick runt och önskade glad påsk hos grannarna. Korgen blev full av godis som tack. En påskkärring, Super Mario och en farlig dinosaurie var tydligen väldigt populära besökare.

Hot Cross Buns

Vi hittade en favorit i Australien, nämligen Hot Cross Buns. Det är vetebullar med russin eller frukt, och de hör traditionellt ihop med påsken även om de verkar säljas året om. Idag provade vi att baka egna så här på långfredagen. Nästan lika goda som jag minns dem!

Jag ska förbättra receptet till nästa gång men det här var en bra utgångspunkt. Nästa gång kommer jag använda torrjäst i mindre mängd och längre jästid, för att få mindre jästsmak. Jag ska också snabbkoka äppelbitarna i kanel och lite socker. Bullarna är veganvänliga, och originalreceptet kommer från @lazycatkitchen.

Hot Cross Buns

12 st

  • 500 g vetemjöl
  • 1,5 tsk salt
  • 25 g jäst eller 7 g torrjäst
  • 50 g socker
  • 2 tsk kanel
  • 100 g russin (eller ett halvt äpple tärnat i småbitar)
  • 50 g äppelmos
  • apelsinzest
  • 1,25 dl växtmjölk
  • 1,25 dl ljummet vatten
  • 2 msk oliv- el rapsolja

Korset

  • 50 g vetemjöl
  • 0,5 dl vatten

Glaze

  • 1 msk sylt el marmelad
  • 1 msk vatten
  1. Lös upp jästen i vatten och växtmjölk.
  2. Rör ner äppelmos, apelsinzest, kanel, salt och russin eller äpple, och sist olja.
  3. Blanda i mjölet och knåda eller arbeta i maskin tills degen är blank och slät, ca 10 min. Täck med bakduk och låt jäsa till dubbel storlek, 1-2 timmar.
  4. Tippa ut degen på mjölat bord och tryck ut luften med fingrarna. Dela i 12 lika stora delar, använd gärna våg. Forma bitarna till runda bullar. Lägg med skarven neråt i en form. Bullarna ska knappt nudda varandra, de kommer att jäsa ihop och det är meningen.
  5. Låt jäsa till dubbel storlek under bakduk, ca 30-60 min och värm ugnen till 200 g under tiden.
  6. Blanda mjöl och vatten till korsen. Det ska bli en seg, klistrig röra. Spritsa ut kors över bullarna och grädda sedan 15-20 minuter. De ska fortfarande vara lite degiga när man tar ut dem, så låt dem inte gå för länge.
  7. När bullarna strax är klara, så värm sylt och vatten i en kastrull eller i micron. Använd helst slät sylt, som aprikos eller apelsin. Jag tog jordgubb, det gick också bra. Ta ut bullarna och pensla med rikligt med glaze så att bullarna blir glansiga och fina.
  8. Låt svalna, bryr isär och ät!

Hej livet!

Just det, så här känns det ju. När livet återvänder. När man går direkt till sommar utan att passera vår. När man gick i vinterjacka i snöfall för en vecka sedan, och idag sitter i linne på altanen med solglasögonen på. Hur ljuvligt?!

Dagen har, förutom +18 grader och strålande sol, även innehållit besök av goda vänner och utelunch och sedan party (obs! ej kalas) för Sixten fyllde tolv när vi var i Australien. När man har fyllt tolv bakar man sina muffins själv, hjälper till att laga lasagne, väljer film och stänger in sig på rummet med sina bästa kompisar i fyra timmar. Om det är något som blir enklare när barnen blir äldre så är det tydligen att ordna kalas. Förlåt – party.

Nu ser jag fram emot fler soliga, lediga dagar under påskhelgen!

Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Kursträff

Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.

På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.

Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.

Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.

Mot Vimmerby

Konstig känsla att åka iväg hemifrån på egen hand. Vinkade av familjen mitt i frukosten. Nu sitter jag i solen på stationen i Linköping och väntar på anslutande tåg som ska ta mig till Vimmerby och läsårets sista träff. Det är lugnt och skönt att resa ensam. Jag har hunnit läsa ut en bok, äta frukost och skriva en timme sedan jag åkte från Nacka.

Jag var stressad igår. Hade massor i huvudet, behövde packa, och lite ångest för att vara borta i två hela dagar. Men nu när jag är på väg känns det helt okej. Jag är så glad att jag väntade med att åka på egen hand tills jag kan vara helt lugn med att allt går bra hemma. Då är det lättare att slappna av och faktiskt ha glädje av den här utflykten. Nu ser jag fram emot två dagar med inspiration, skrivande och responsrundor. Plus att det känns som VÅR!

Trevlig helg!

Mormor och Nisse på besök

I helgen har mormor och Nisse varit här. Vi har firat både Sixtens och Judiths födelsedagar. Judith bakade chokladtårtan helt på egen hand. Är man tio år så är man. Sen var de och handlade för presentpengarna innan de gick hem till sin pappa igen.

Vi har också fått hjälp att laga en trasig planka i golvet, inte helt lätt när man har stavparkett från mitten av 60-talet. Och så har mormor planterat krokus och pärlhyacint med hjälp av barnbarnen och vi har ställt fram utemöblerna på altanen. När mormor och Nisse hade åkt hem började det snöa, som bara för att retas.

Idag börjar sommartiden. Klockan är 19.30 och det är fortfarande ljust. Så härligt! Det finns hopp om både vår och sommar, trots att snön nyss yrde utanför fönstret.

Syverkstad

Idag är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har haft en symaskin i många år, men den har krånglat med stygnen så jag har inte använt den. Den har bara stått i en garderob och Andreas har velat göra sig av med den varenda gång vi har rensat. Jag har hela tiden tänkt att jag ska laga den, men det har aldrig blivit av.

Förrän idag. Jag tog fram den, provsydde några gånger och såg att undertråden verkade vara för hårt spänd. Googlade, kollade en video, skruvade på en liten skruv och sen var det fixat. Så sjukt enkelt. Heja mig!

Sen gjorde jag något jag velat göra länge – jag sydde egna grönsakspåsar att ta med till affären. Hittade en gammal vit gardin i riktigt tunt och lätt tyg, dessutom med en fåll som man kunde trä in ett snöre i. Så jag klippte, sydde raksöm, zickzackade, trädde i ett hampasnöre och sen var det klart. Nu har jag sju tygpåsar att fylla med frukt och grönt så jag slipper använda plastpåsar. Kommer underlätta i vår plastfasta.

Redan tidigare i veckan plockade jag fram nål och tråd och lagade några små hål olika kläder som hade blivit liggande i väntan på lagning. Känns toppen att laga istället för att slänga och köpa nytt. Alla små bidrag till minskad konsumtion och mindre plast känns bra i själen.

Glenelg med gnäll

Inatt sov jag inget vidare, och sedan blev jag väckt ungefär två timmar tidigare än vanligt av Gunnar. Dålig uppladdning för andra dagen på egen hand med barnen. Men vi har så klart tagit oss igenom ändå. Mer eller mindre framgångsrikt.

Jag satsade på en ordentlig utflykt idag igen, så vi åkte till Glenelg. Först picknick på gräset, och sen en ljuvlig promenad längs strandpromenaden för att få Gunnar att somna. Efter det en lång stund med vattenlek på lekplatsen innan vi avslutade med lördagsglass. Där spårade det ur fullständigt för Gunnars del. Han blev GALEN när jag smakade på hans glass för att det började rinna, och sen gallskrek han i tio minuter. Efter det tryckte han i sig hela glassen och slog nog rekord i kladd. Tveksamt om den t-shirten överlevde choklad- och jordgubbschocken.

Nu försöker vi bara ta oss igenom kvällen utan alltför mycket tjafs och gnäll. Det går sådär. Bertil var ett under av samarbete och vänlighet igår. Idag har han gjort precis tvärtom. Så man kan säga att vi går varandra på nerverna just nu. Men vi kämpar på och räknar ner timmarna. Andreas och Sixten och Judith har precis lyft från Arlanda, och om ganska exakt ett dygn är de framme här hos oss. Längtar ihjäl mig på alla sätt!

Kyrka här och hemma

Söndag och tredje gången vi besöker Aldinga Bay Baptist Church. Vi har verkligen känt oss välkomna där, och det är riktigt kul att hitta ett sammanhang där man träffar folk flera gånger. Idag flyttade kyrkan till ett nytt ställe, Tatachilla Lutheran College. Hemma är vi vana vid att kyrkan är en byggnad, men i det här sammanhanget är kyrkan människorna, medan den faktiska platsen har mindre betydelse. Jag måste säga att jag gillar det, att ha lovsång och nattvard i en stor gympasal flyttar liksom fokus från formen till innehållet. Men vi var (tyvärr) bara med precis i början av gudstjänsten, sedan hängde vi på Crèche igen med barnen. Toppen med leksaker och en kompis.

Efter gudstjänsten vad det family picnic. Vi pratade med så många trevliga människor, och de är nyfikna på att höra hur det fungerar i Sverige. De blir väldigt förvånade att höra att så otroligt många är medlemmar och betalar kyrkoavgift utan att vara aktiva deltagare i någon av kyrkans verksamheter. Och när vi säger att det är ungefär 65 personer anställda i en enda församling håller de på att trilla av stolen. Här bygger ju allt på frivilliga och på kollekt/donationer.

För oss känns det också ovant med skolor som har en sån tydlig kristen profil. Det är väldigt vanligt här, och att skolan har en logotyp med ett kors är inte det minsta konstigt. Inte heller att deras slogan är “Teaching the Love of Christ”. Jag har inte någon åsikt om det är bra eller dåligt, konstaterar bara att det är annorlunda än vi är vana vid.