Lagom lördag

Vi har haft en bra lördag. Efter en natt med helt okej sömn började Bertil dagen med pussel, sen bakade vi ut nattjäst deg till goda frallor. Åt frukost i (relativ) lugn och ro och utan allergiska utslag. Planerade veckans matlista, tog en solig och kylig promenad, bakade mer bröd och pratade om saker som vi behövde styra upp. På eftermiddagen var vi hos några nya vänner, en familj som vi lärt känna i kyrkan. Mysiga timmar med fika, lek och mycket prat.

Nu på kvällen kände jag att energin tog slut, och då känner jag mig inte alls lika motiverad att ta tag i och planera sånt som vi diskuterade tidigare idag. Nya tag imorgon, kanske.

Jag skulle också vilja ha lite mer tid att skriva i bloggen. Jag har flera grejer som jag har gått och tänkt på ett tag och som jag skulle vilja skriva lite längre inlägg om. Men just nu hinner jag inte riktigt. När jag väl har en stund över är det inte alltid så lätt att samla tankarna och formulera dem i något hyfsat genomtänkt och läsvärt. Ibland blir det bara något sånt här, om dagen som varit. Jag är i alla fall glad att jag tar mig tid att skriva något varje dag, för det gör mig gott på många sätt. (Och det är kul att ni är några som läser, tack för det!) Tid att skriva mer kommer tids nog.

Morgonpusselpasset

Segerintervjun

Grattis! Två sovande barn. Hur känns det?
– Tack, det känns fantastiskt!
Trodde du det här när du vaknade imorse?
– Nej, jag hoppades väl, men vågade inte riktigt tro på det. Men när jag väl var på väg ut på förmiddagspromenaden så kände jag att idag ger jag allt. Det får bära eller brista.
Och idag bar det hela vägen. Beskriv loppet!
– Jag började lugnt, och var ganska säker på att jag skulle vinna över Gunnar tidigt i loppet. Men han var piggare än väntat och höll ut ett bra tag, säkert tjugo minuter. Jag visste ju att det var Bertil som skulle bjuda på det största motståndet.
När började du ana att du skulle vinna?
– Någonstans kring 40 minuter in i loppet såg jag att Bertil började tackla av, och då kände jag att nu har jag chansen. Men han gav sig inte utan kämpade på, men jag kämpade hårdare. Jag kände att min dagsform var stark.
52 minuter, vad säger du om tiden?
– Långt ifrån personbästa förstås, men jag kände tidigt att idag är det inte snabbhet utan envishet som räknas.
Ja, stort grattis igen. Hur ska du fira?
– Jag ska göra absolut ingenting i tio minuter. Sen ska jag väl ta hand om disken och laga lunch.

Vinter-Tourettes

Idag har jag gett upp. Mitt tålamod och humör når rekordlåga bottennivåer. Det räcker med vinter nu, och när jag ser att det snöar mer och att prognosen visar att det ska bli ännu en köldknäpp om en vecka, så vill jag bara dö.

Följden är att jag har drabbats av vinter-Tourettes. Jag hade kunnat skriva hela det här inlägget med arga versaler, men ska bespara er det. Så här kommer det i gemener istället. Men jag har chans att vinna VM i utropstecken.

Det räcker nu! Jag orkar inte en enda dag till med vinter! Jag dör om det inte blir barmark snart! Jag vill inte ha vinterkläder mer! Jag orkar inte släpa runt barnvagnen i snömodden! Jag vill se solen! Sluta snöa! Det har varit vinter tillräckligt länge! Ingen, ingen, ingen normalt funtad människa vill ha mer snö i mitten av mars! De som älskar snö har fått sin beskärda del vid det här laget!

Det måste bli vår nu! Det är orimligt att genomlida detta helvete varje år! Jag har kämpat länge nog! Det räcker, räcker, räcker! Jävla skitväder! Försvinn! FÖRSVINN JÄVLA SNÖ!

Okej, lite versaler blev det. Som en Tourettes Grand Finale. Nu ska jag försöka mitt yttersta att rycka upp mig ur det här slask-depp-träsket och göra detta till en dräglig lördag.

Slask-modd-vall-snö / Optimist Deluxe

Nej!

Idag är det söndag. Vi inledde med sovmorgon, hör och häpna! Gunnar vaknade 8.10 och Bertil en kvart senare. Tricket? Mörkläggningsgardiner. Sen det började bli ljust före klockan sju på morgonen har Bertil vaknat tidigare och tidigare, trots rullgardiner. Nu hängde vi upp extra mörka gardiner utanpå, och just idag fungerade det i alla fall. Själv låg jag vaken från klockan sex och trodde att barnen skulle vakna närsomhelst. Men det var inte så tokigt att få ligga kvar och dra sig i sängen och lyssna på podd heller.

När vi kom upp var Bertil på ett strålande humör! Skönt som omväxling från hans ganska utmanande mood swings den senaste tiden. Tyvärr räckte sovmorgonens energi bara till 10-tiden. Sen var det nej, nej, nej igen.

Det är starka viljeyttringar från 2-åringen. I takt med att han pratar bättre och bättre så kan han verbalisera sitt missnöje och sina önskemål mycket tydligare. “NEJ, jag vill inte det!” “Nej! Nej! INTE så!” “NEEEEEJ, inte den!” “Jag VILL ha en sån!” “Jag BEHÖVER ha choklad!” “Jag äter INTE sån!” “Jag MÅSTE titta på tv!” “Jag VILL INTE plocka undan!” “Nej, jag älskar INTE gröt. Bara mango blåbär SKA JAG HA!” Han bjuder på både motstånd och variation. Det får man ge honom.

Vi var på biblioteket idag. Bertil läste en bok med den passande titeln Nej! “Kan du läsa vad det står här?” frågade Andreas. Nej! svarade Bertil. Dubbelt rätt då.

Talk to the book.

Liten blir större

Gunnar växer, lite i fortaste laget tycker jag nog. Idag bytte vi – motvilligt – från liggdelen till sittdelen på vagnen. Han är ju snart sju månader, så det är verkligen dags. Men ändå är det som att jag vill hålla kvar känslan av att jag har en liten bebis fortfarande.

Gunnar verkade i alla fall motiverad för han hjälpte glatt till när vi fixade med delarna. Och när han väl satt i vagnen såg han ändå så liten ut bredvid Bertil. Men det var nyfikna ögon som kikade ut över kanten på åkpåsen, och en liten kall näsa i nästan -10 grader. Var tog vårkänslan vägen?

Familjen Skogmulle i farten

Håll i er nu. Vi har varit på skogspromenad igen. Det här börjar bli oroväckande. Barnen kommer snart ha tillräckligt med naturupplevelser för att börja säga “Vi var ute i skogen nästan varje helg när vi var små”. Och vi är väl en hårsmån från att börja planera tältsemester i sommar. Hjälp.

Idag fick vi med oss Samuel och en termos blåbärssoppa på vårt skogsäventyr. Det var snöigt – som vanligt – och varade bara en dryg halvtimme. Samuel har en flashig mobil med grym kamera, så han fick stå för fotot idag. För det är ju ingen mening med skogspromenader om de inte förevigas. Pic or it didn’t happen.

Nya färdigheter

Igår hann jag inte med att blogga. Första gånger på väldigt många veckor ju! Det har snabbt blivit en vana att skriva något varje dag. Känns väldigt bra faktiskt. Skrivandet gör mig gott, och jag har många gånger känt att sinnet har varit lite lättare efter att jag har fått ner mina tankar i ord.

Det var inget särskilt märkvärdigt som uppehöll mig igår. Men det var strålande sol på dagen så vi tog en långpromenad fram och tillbaka till exotiska Ica Maxi för att handla lite. Bilen är fortfarande på verkstad, så det blir ingen storhandling denna helg. Lite extra utmaning att försöka pussla ihop en veckomatlista främst utifrån sånt som finns i frys och skafferi.

På eftermiddagen bakade vi scones och sen fick vi besök av Andreas yngsta bror och en kompis till honom. Trevligt med middagssällskap. Och så blev det Mello på kvällen förstås.

En stor del av tiden hemma går också åt till att punktmarkera Gunnar. Han har lärt sig krypa ordentligt under veckan, men att han rör sig har vi varit vana vid ett tag redan. Men med krypandet kom också nästa steg – att ta tag i saker och dra sig upp på knä, och gärna vidare upp till stående. Det här barnet ligger inte på latsidan precis. Sakerna han tar tag i är t.ex. soffbordet och barnstolen, men också legolådorna, som då välter över honom. Eller så ramlar han. Så ja, vi har fullt upp med att passa så att han inte gör sig illa. Och se till så att Bertil inte “hjälper till” och tar bort Gunnars händer, för då ramlar han tydligen också.

Just nu sover Gunnar i vagnen efter vår förmiddagspromenad. Dagens lugnaste stund. Välbehövlig vila för oss alla. Och däääär vaknade han visst… Slut på lugnet.

Skogspromenad 2.0

Efter den förra hyfsat lyckade skogsutflykten fick jag hybris och tänkte att det här gör vi om. Så vid frukosten föreslog jag en repris, men nu med tillägget medhavd matsäck. Efter en del tjafs, dåligt morgonhumör och bebisskrik kom vi iväg ut. Judith surade över att hon behövde ha termobyxor. (Jag också, men jag sa inget högt.) Gunnar somnade i selen och Bertil blötte ner vantarna. Då började det snöa.

Men vi kämpade på, gick en sväng i skogen här bredvid och åt vår matsäck under några skyddande tallar. Rykande varm tomatsoppa och hembakta morotsfrallor. Det är ju så helylle att hälften hade räckt för utmärkelsen Årets hurtigaste föräldrar. Judith gillade varken soppan eller frallorna. Så klart.

Vi avrundade med skattjakt och de fick hitta två kexchoklad som vi delade på. Man måste ju avsluta strategiskt (dvs med en muta) så att det i minnet var en trevlig tillställning. Jag tror det var ganska framgångsrikt. De pratade i alla fall om vad de ville ha med i matsäcken nästa gång. Sixten önskade blåbärssoppa och Judith ville ha tomatsoppa. Va? “Alltså med små pastabitar i.” Ja herregud, att vi inte fattade det.