Bergochdalbana

Att ha en 2,5-åring är som att bo på en bergochdalbana. Man kan bli schizofren för mindre.

07:40 – Börjar dagen med skrik och gråt för att vi tyckte att han skulle gå och kissa. Sen var allt fel, och pappa skulle bära, inte sitta där, inte äta smörgås, ha smörgåsen ändå, inte så, inte den, inte där, inte dit. Nej nej nej!

08:45 – Sätter sig vid bordet och lägger tålmodigt nästan ett helt 125-bitarspussel (!!!) på egen hand. Jag sätter mig bredvid en stund ibland. Allt är frid och fröjd. När han var klar ville han spara pusslet för att visa Andreas. “Då kommer pappa säga Oj oj oj. Bra jobbat!”

09:20 – Sammanbrott för att vi ska gå ut med vagnen.

09:45 – Leker i solen och tycker livet är toppen.

11:05 – Ligger gråtandes marken och vill bara ha bokstavskex HÄR och vill inte gå hem. Inte äta lunch, bara bokstavskex. Inte inne, bara ute. Synd att jag inte hade några kex i väskan bara…

11:20 – Sitter i solen på altanen och äter bokstavskex. “Var det jobbigt att vara så arg?” frågar jag. “Ja, nu är jag trött och ledsen”, svarar Bertil.

Och så här fortsatte hela dagen. Den totala härdsmältan som inträffade vid 15-tiden, då vi skulle gå ut för att Gunnar skulle somna så vi kunde leka i Cirkusparken, kan vi gärna stryka, eller sortera in under “Sånt vi inte pratar om”. Låt oss bara konstatera att det tog 50 minuter innan vi var framme i parken med en sovande lillebror. Dröjsmålet var inte Gunnars fel, om man säger så.

Det vi kan sätta in i albumet från idag var i så fall lunchen i strålande sol på altanen. Det var den bilden som fick hamna på Instagram. Man vill ju upprätthålla bilden av en alltigenom härlig vardag.

Nu har jag sån galen huvudvärk att jag bara vill kollapsa i soffan. Det ska jag förhoppningsvis klara av.

Högt & lågt

Tvättmaskinshaveri

Ni vet när man blir glad att det bara är en hårsnodd som fastnat i tvättmaskinen? Nä? Okej, vi tar det från början. Ibland är ju livet bara så glammigt att man inte vill utelämna några detaljer!

Efter långhelgen på Västkusten kom vi hem med en hel del tvätt. På grund av en olycka på hemvägen var ett par byxor i extra behov av tvätt, om man säger så. Tyvärr hade inte allt bajs blivit avlägsnat innan tvätten, så efter tio minuter såg jag till min stora förtjusning en liten bajsklump innanför luckan… Det gick ju inte att öppna och ta ut den eftersom maskinen var full med vatten. Så det var bara att låta den lösas upp i tvätten, och sen köra maskinen en extra gång med mer tvättmedel. Ja herregud, så sjukt ofräscht. Men vad fasen skulle jag annars göra?

Men när tvättmaskinen jobbade igen dagen efter så stoppade den plötsligt och kunde inte tömma ut vattnet. Det var ju lätt att dra slutsatsen att de här två händelserna hade med varandra att göra. Det var därför med viss skräck vi tömde ut vattnet och skruvade loss filtret. Men inget bajs i sikte, så vi gjorde rent och satte igång maskinen igen. Stopp igen när vattnet skulle tömmas ut.

Suck. Bara att göra om proceduren att tömma ut vattnet genom nödtömningsslangen. Och här gick allt åt skogen. Den jäkla slangen lossnade, allt vatten forsade ut på golvet, vi torkade och slafsade med vattnet och försökte få fast slangen. Det gick inte. Däremot hittade jag en hårsnodd intrasslad i en hårboll som satt fast i nålfiltret och orsakade stoppet. Puh, bara en hårsnodd alltså. Ingen bajspropp. Det var ju bra, men skadan med slangen var tyvärr redan skedd.

Idag har vi följaktligen ägnat orimligt mycket tid åt att lirka ut tvättmaskinen från bänken i vår minimala tvättstuga för att kunna titta under maskinen. Jag har grävt med fingrarna i maskinens inre som en barnmorska på jakt efter en livmodertapp, och lirkat och letat efter fästet och slangklämman och nästan brutit fingrarna på köpet. Till slut insåg vi att vi inte klarar det på egen hand så vi ringde för att beställa service. Tisdag 17 april fanns nästa tid. Om tolv dagar. TOLV!

Det är naturligtvis omöjligt att klara sig utan tvättmaskin tills dess. Plus att det är så retligt att vi vet exakt vad som ska åtgärdas, men vi kommer bara inte åt. Så till helgen har vi lockat hit vår pålitlig fixar-kompis som ska försöka hjälpa till. Hon brukar aldrig ge sig utan att lösa problemet, så vi hoppas på det bästa. Tvätt är ju ändå ett av mina största intressen, det vill man ju inte vara utan under nästan två veckor.

Blodspår

Efter frukosten imorse låg Gunnar på golvet och kravlade runt. Bertil läste en bok och Gunnar ville vara med. Det ville inte Bertil. Själv hade jag fullt upp med att leta reda på kläder, packa skötväskan, fixa någon lunch att ta med, kolla busstider, osv. Tänkte komma iväg hyfsat tidigt till öppna förskolan. Gunnar gnällde lite, så jag lyfte upp honom och bar honom på armen samtidigt som jag fixade.

När jag gick in i badrummet efter ett par minuter för att borsta tänderna såg jag i spegeln att han var helt röd på kinden. Tittade igen och insåg att det var blod. Började kolla efter ett sår men hittade inget i ansiktet. Tittade ner och såg små blodfläckar på min tröja, och upptäckte till slut ett litet sår på hans pekfinger. Drog snabbt slutsatsen att han måste ha skurit sig på en boksida. Ingen allvarlig skada, tur det.

Men hur kan så mycket blod komma från ett så litet finger? Jag torkade med papper, försökte med plåster (helt omöjligt förstås), tvättade med vatten, försökte hålla tryck på såret… Men det bara fortsatte droppa och kladda ner. Han hjälpte inte precis till heller utan viftade och sprattlade och ålade för att komma ut min famn. Till sist lyckades jag få honom att amma, så jag kunde hålla fingret stilla en stund. Man kunde tro att det hade hänt något betydligt värre när man såg högen med blodigt papper efteråt. Bertil var hjälpsam och plockade fram plåster efter plåster och sa “Stackars Gunnar!”.

Och gissa vilken tröja jag hade på mig? Den nya vita, naturligtvis. Vad annars? Jag tror jag hann ha på mig den i 35 minuter ungefär. Jag fattade ju att den skulle bli smutsig, men just blod? Ska försöka hitta något bra sätt att få bort fläckarna då…

Trött, tröttare, tröttast

Nä, någon julkänsla kan jag inte påstå att jag har. Just nu är den enda känslan jag har trötthet. Det är som om energin tog slut häromdagen och jag kan inte ladda om.

Vi lyckades ta oss iväg till Onsala igår, med fyra barn, fullpackad bil och alldeles för många julklappar. Vi är framme hos mormor och barnen har klätt granen och det lagas julmat, men jag är ändå bara trött.

Jag var yr av trötthet igår kväll och gick och la mig med Bertil och Gunnar vid kvart i nio. Somnade strax efter barnen. Hoppades på att ta igen lite sömn, men istället blev jag väckt av Judith vid 03.30, och hon kunde inte somna om trots att hon låg på en madrass vid fotänden av vår säng. I rummet bredvid upptäckte vi att Sixten låg och läste, för han trodde det var morgon. Vi flyttade madrasser och barn och bytte plats med varandra, men sen tog det drygt två timmar innan jag lyckades somna om.

Resultatet är att jag är ännu tröttare idag. En sån dag där alla tankar är lite dimmiga, en sån där allt överskuggas av hur trööööött jag är. Trött, tröttare, tröttast.

Åt lunch på ett asiatiskt snabbmatsställe. Fick en lyckokaka och hoppades innerligt på att det skulle stå något om sömn. No such luck. ”Du har slagit in på rätt väg.” Hur ska jag tolka det? Jag kan tyvärr inte lista ut det idag eftersom jag bara kan tänka på hur trööööött jag är.

Jag vet inte heller vart jag är på väg med den här texten. Eller om jag hade något att säga från början (mer än att jag är TRÖTT). Så jag sätter bara punkt. Over and out.

Jag behöver något tydligare. Något om sömn.

En dag full av utmaningar

Uppladdning: En natt som bjöd på en kavalkad av hosta, snor och snörvel, snarkningar och många amningar.

Status: Utmattad, stressad, dödstrött, huvudvärk, tålamodet i botten

Dagens utmaning 1: Byta operatör på mobilen = ringa kundtjänst till gamla operatören och chatta med kundtjänst till nya operatören. Plus typ hundra omstarter av mobilen, i och ur med sim-kort, osv. Enorm tidstjuv. Två mindre nöjda barn. Irriterad mamma.

Dagens utmaning 2: Andreas backar in i en bil. Stressig morgon, glömma grejer, skynda till skolan, lite för bråttom när man backar. Ångest, ringa bilägaren, fixa med försäkring. Lite skrapmärken men ingen större fara. Bara så onödigt.

Dagens utmaning 3: Hinna mejla mitt jobb, barnens lärare, svara på sms, styra upp julplaner. Och allt måste fixas på mobilen, som jag helst vill ha framme så lite som möjligt när barnen är med. Vore enklare om jag fick tid för administration varje dag. Gunnar passar på att sovvägra hela dagen, vaknar så fort jag lägger ner honom i vagnen. Hjälpsamt värre. Lyckas till slut få iväg allt jag måste. Enorm energitjuv.

Dagens utmaning 4: Packa för en vecka på Västkusten. Närapå omöjligt. Högar av kläder, tvätt i sista minuten. Skulle inte köpa så mycket julklappar i år, men ändå står vi där med ett berg av presenter. Har glömt köpa blöjor. Slarvigaste packningen någonsin. Är bara glad om vi lyckas ta oss iväg.

Men ändå en fin dag på många sätt. Låtsas att det är terminsavslutning för vårt hemmadagis Lill-Kvisten. Vi sjöng Tipp tapp och lyssnade på julsånger. Gunnar tittade på Bertil som försöker hoppa, han kiknade av bebisskratt. Gick till parken, stannade och tittade länge på en traktor, stampade på isiga vattenpölar och höll handen. Sen gick vi hem och doppade pepparkakor i varm choklad.

Nu ligger jag inkilad mellan två sovande barn. Godnatt, jag älskar er! sa jag. ”Dä älska dej också” svarade Bertil. Då orkar jag en dag till, fast energin egentligen är slut.

Sockerjunkie

Jag har hunnit läsa en bit i boken Food Pharmacy. Väldigt intressant läsning. Mycket av tänket känner jag igen från vår lchf-period, alltså att få koll på blodsockernivån genom att skippa processad mat, snabba kolhydrater och socker. Här går de snäppet längre och fokuserar på att minska överbelastning av immunsystemet för att bli fri från kronisk inflammation som i sin tur ger lägre risk för sjukdomar som diabetes, cancer, MS, osv.

Vem vill inte slippa såna hemskheter? Det är klart man vill. Boken ger tips på gröna smoothies, shots med gurkmeja, hemgjord granola, m.m, blandat med en massa fakta. Det låter så himla bra, men känns så svårt.

Det står att man ska ta ett steg i taget, varje liten förändring är positiv. En av bokens antiinflammatoriska favoriter är kryddnejlika. Åh, pepparkakor! tänkte jag och åt snabbt tre hjärtan. Ganska exakt tvärtemot vad Food Pharmacy ordinerar.

Det är ju helt stört – jag sitter och läser om hur dåligt det är för kroppen med socker, och ändå kan jag inte stå emot suget. Låter som att det kan vara på sin plats med en socker-detox. Men att börja lagom till första advent, hur skulle jag klara det? Det är säkert lättare efter jul och nyår. Hej ursäktsträsket!

Man ser ju tydligt kryddnejlikorna på burken. Alltså troligtvis nyttigt.

Yoghurt-fail

Försök nummer ett med hemmagjord kokosyoghurt misslyckades helt. Jag läste flera olika recept innan och gjorde precis som jag hade läst mig till, men ändå funkade det inte. Det lät ju så himla enkelt, det skulle ju knappt gå att misslyckas! Själva fermenteringen verkade inte ha kommit igång, helt enkelt. Istället för att ha en fräsch och syrlig yoghurtdoft efter 24 tim så luktade det bara fadd kokosmjölk. Eftersom jag är paniskt rädd för matförgiftning så vågade jag inte låta den stå längre, eller laga något annat av den, så det var bara att hälla ut.

Nu har jag googlat igen och läst ännu fler recept, och ska ge mig på ett nytt försök. Den här gången ska jag ha kulturen i ugnen på 40 grader istället för i rumstemperatur, och jag ska prova en annan sorts kokosmjölk. Hoppas på bättre lycka! Tills dess får jag plåga i mig avokadomackor och jordnötssmör, stackars mig.

Det borde blivit bra, men det blev det inte.

Bragdguldskandidat

Bli inte förvånade om ni ser mig i tidningen snart, som välförtjänt mottagare av bragdguldet efter den här dagen.

Imorse vaknade upp vi till ett täcke av 10 cm snö på marken, och snöfallet verkade inte avta. Andreas lyckades komma iväg till skolan med barnen, och jag var kvar hemma med de små.

Planen var att gå till öppna förskolan, men det fick jag snabbt ge upp eftersom bussen var inställd. Framför mig låg plötsligt en låååång dag utan aktiviteter, och dessutom ett uselt humör orsakat av det eländiga vädret.

Jag lyckades mirakulöst uppbringa ork och mod att ta mig ut med Bertil i tjugo minuter på förmiddagen, så att vi kunde få bort snön från gången och trappan. Det var ändå lite kul att se Bertil pulsa runt i snön och försöka köra sin leksaksgräsklippare, utan större framgång. Gunnar sov så jag kunde ha koll på honom genom fönstret. Att få ut vagnen var ingen idé att ens prova idag nämligen.

Sedan har Bertil gnällt sig igenom större delen av dagen, och vägrat äta mat och istället stått vid kylskåpet och tjatat om olika saker han vill ha. Han vill helst bara dricka smoothie eller äta frukt. Inte så stadig kost. Och så har han tjatat om att få titta på tv eller titta på bilder på telefonen. Så jäkla segt. Jag vann i alla fall sömnkampen, så att han sov middag i sängen en stund på eftermiddagen.

Gunnar däremot sov betydligt mindre än vanligt – så klart – och passade på att bajsa tre gånger så att blöjan läckte och klädbyte krävdes. Ack så festligt sätt att muntra upp dagen.

Imorgon ska det bli -7 grader, och sedan slå om och börja regna. Det finns då inget slut på roligheterna.

Statusrapport: Haveri i projektet

Projektet i barnens sovrum går ungefär som förväntat. Kanske lite sämre bara. Vi har fått upp en ljusslinga och byggt ihop hyllorna som ska upp på väggen.

Igår var målet att få upp hyllorna. Det hade gått bättre om väggen gick att borra i. Suck. Vi kan inte ens fatta vad det är för material i väggen, så vi fick ge upp och lämna rummet i totalt kaos. Haveri i projektet alltså. Nu ska det till ett mirakel för att rummet ens ska vara beboligt när Sixten & Judith kommer hit från sin pappa imorgon. Vi som hoppades hinna fixa ett mysigt gemensamt sovrum åt dem. Det är ju väldigt begränsat med tid vi har att fixa och greja, och när vi väl har en stund när åtminstone ett barn sover så vill man gärna att det praktiska funkar. Som att borra.

Mattan blev i alla fall bra. Men den syns inte under alla hyllorna…