Dålig dag, bra kväll

Idag var ingen av oss på topp. Vi vaknade och upptäckte att det lilla köket hade blivit invaderat av myror. Så vi ägnade förmiddagen åt att sanera, rensa bort allt ätbart, dammsuga varenda mikroskopisk smula, osv. Det tog några timmar. Ute var det redan över 35 grader och vår plan att åka till stranden gav vi ganska snart upp. Alldeles för varmt för att kunna vara ute överhuvudtaget. Alla var trötta och Andreas och jag började tjafsa om onödiga saker. Sånt som vi sällan gör annars, men det är väl typiskt när båda har en dålig dag.

Som tur var blev det en extra trevlig kväll istället. Vi lagade middag och åt tillsammans med morfar, Charlotta och Rebecka. Fixade pokébowl med tillbehör i massor av små skålar och satt länge och pratade. Precis vad vi behövde den här dagen.

Dålig dag, bra kväll

Idag var ingen av oss på topp. Vi vaknade och upptäckte att det lilla köket hade blivit invaderat av myror. Så vi ägnade förmiddagen åt att sanera, rensa bort allt ätbart, dammsuga varenda mikroskopisk smula, osv. Det tog några timmar. Ute var det redan över 35 grader och vår plan att åka till stranden gav vi ganska snart upp. Alldeles för varmt för att kunna vara ute överhuvudtaget. Alla var trötta och Andreas och jag började tjafsa om onödiga saker. Sånt som vi sällan gör annars, men det är väl typiskt när båda har en dålig dag.

Som tur var blev det en extra trevlig kväll istället. Vi lagade middag och åt tillsammans med morfar, Charlotta och Rebecka. Fixade pokébowl med tillbehör i massor av små skålar och satt länge och pratade. Precis vad vi behövde den här dagen.

Ledsen men ändå glad

Inatt sov jag dåligt på grund av ett värkande öra. Var på vårdcentralen på förmiddagen, istället för att plugga. Stannade till på apoteket på vägen hem. Kom ut och hade fått en jäkla p-bot, för att jag hade glömt lägga fram p-skivan. 450 kr. FYRAHUNDRAFEMTIO KRONOR.

Först blev jag arg. Jag körde hem och stannade bilen. Och då bröt jag ihop. Jag bara grät och grät och grät, lyckades samla ihop mig tillräckligt för att gå in, och sen började jag gråta igen. Det var som om all trötthet kom ikapp, och känslan av att hela tiden balansera på gränsen till vad energin räcker till. Och vad pengarna räcker till. Vi snålar och håller igen hela tiden, både för att kunna vara hemma med barnen och för att göra det möjligt att komma iväg på vår resa. Och jag har slitit för att orka med mina heltidsstudier, mest för att det är tre roliga kurser men också för att CSN-bidraget har varit ett välkommet tillskott i kassan. Inte fasen vill jag lägga pengarna på en p-bot då. Judith tröstade, Andreas kramade och Bertil undrade om jag kanske sluta gråta om vi lekte Octonauterna simmar?

Jag mådde bättre efter en stund. Råkade somna en stund i soffan på eftermiddagen när jag läste för Bertil. Och sen tog jag på mig en klänning och läppstift och gick på glöggmingel med familjen hos några vänner.

Och trots mitt sammanbrott känner jag mig tacksam. Glad över att jag inte är fast i det där ledsna, deppiga, utmattade träsket som jag harvade runt i så länge när jag var sjuk. För då mådde jag sådär varenda dag, månad efter månad. Nog för att jag är trött och matt och har gjort slut på energin nu också, så mår jag bra i grunden. Det är en enorm trygghet att känna det.

Jullov

Från och med ikväll har hela familjen jullov. Jag tror det får räcka med att konstatera det idag. För jag är så in i själen trött att jag knappt orkar vara glad åt saken.

Lockdown mode

Ni vet när man är sex personer i en familj, och en börjar kräkas? Då är det katastrofläge. Särskilt när det är en vecka till julafton, Andreas ska jobba sin sista vecka innan långledighet, barnen har julavslutning och jag har massor att plugga.

Det är Sixten som är dålig, och det gör det i alla fall lite lättare att försöka hålla smittan isolerad. Stackars Andreas har kräkvakten, och jag är med de friska barnen. Orkar inte ens snudda vid tanken på hur det blir om någon mer blir sjuk, särskilt inte någon av de små… Kan bara be och hoppas att vi slipper!

Läggdags

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, men sega, utdragna, krångliga läggningar får mig fortfarande helt ur balans.

Bertil ville att det skulle vara pappakväll. Igen. “Jag vill inte sova med mamma. Hon är så tråkig!” sa han uppriktigt till Andreas. Men med en saga och lite lirkande gick det ändå hyfsat snabbt att få honom att somna.

Men den lilla grodan Gunnar. Nej, han tänkte inte sova. Han ligger ju inte stilla en sekund, utan ålar, kryper, kränger, står, vrider, sitter och korvar runt i sängen. Efter en timme började han skrika “Pappa pappa pappa pappa!” tills Andreas kom och bytte av mig. Och han kämpar fortfarande utan framgång.

Nu är jag på ganska dåligt humör och hoppas att Gunnar snart ger sig, så jag också kan gå och lägga mig. Han verkar ha växlat och ropar Mamma nu istället. Och där hörde jag sovrumsdörren öppnas… Ja, det blir en lång kväll det här.

Krishantering

Idag konstaterar jag, med en trött och uppgiven suck, att om man har fyra barn, visserligen fina och härliga, så är det alltid någon som krisar. Alltid. Minst en om dagen, eller flera men vid olika tillfällen, eller en vid många tillfällen, eller alla samtidigt. Det sistnämnda sker inte så ofta, som tur är. Just nu känner jag mig så trött på att lirka, lugna, avvärja, förutse, leta knep, hitta strategier, trippa på tå, undvika fällor… Det tar på krafterna.

Kriserna fastnar aldrig på bild. Så det ser ut som den vänaste syskonskara som någonsin funnits. Skenet bedrar, bara så ni vet.

Sammanbrottet

Idag kom det, sammanbrottet. Jag är så förbannat trött på att vara trött. Så less på att gå runt i en ständig hjärndimma, alltid känna mig matt, ha konstant huvudvärk, äta Alvedon- och Ipren-cocktail till frukost, se dubbelt, vara oskärpt och ha dåligt tålamod. Efter ännu en natt med katastrofalt dålig sömn så kraschade jag imorse och grät och grät och grät.

Det är klart att det har blivit lite för mycket nu när jag började plugga också. Men jag tror verkligen att jag skulle klara av det om jag bara fick sova lite bättre. Så nu måste det bli en förändring. Bort med nattamningen redan idag, och sen så fort som möjligt trappa ut amningen även dagtid.

Det tar emot att behöva avsluta på det sättet. Jag vill vara en nära förälder som lyssnar in mina barns behov. Men det får inte bli på bekostnad av mitt eget mående. Så nu får jag säga stopp. Jag kan meddela att Gunnar är mer än missnöjd med beslutet. Han har just skrikit sig igenom 45 minuters läggning innan han helt sonika gick upp igen. Jag orkar inte ens bråka, vi får göra ett nytt försök om en stund. Och sen kämpa på genom natten, och genom nästa natt och nästa natt. Jag kommer ju bli ÄNNU tröttare innan det förhoppningsvis vänder. Wish me luck.

Beslutsångest Deluxe

Gaaah, jag blir snart galen! På riktigt. Jag har sån grav beslutsångest på alla fronter i livet just nu. Det låser sig och jag kan omöjligt bestämma mig om något alls. Sommaren är definitivt och obarmhärtigt över för i år, och idag var jag tvungen att ha jeans på mig. Hela kroppen protesterar. Jag vill inte! Jag vill bara ha mer sommar! Mest för att jag älskar sommaren och hatar vintern, men också för att när det fortfarande var sommar så hade jag fortfarande tid på mig.

Men nu är det höst. Jag måste bestämma mig om och vad jag ska plugga. Jag har i alla fall registrerat mig på en kurs i illustration som jag kommit in på. Och så har jag hastigt och lustigt slängt iväg en sen anmälan till “Bruksgitarr I”, för det vore ju festligt om jag kunde lära mig att spela gitarr lite skapligt sådär. Eller så struntar jag bara i att plugga, för att jag egentligen inte är så motiverad. Det handlar ju bara om trygghetsknarkande i form av skyddad SGI, som jag var inne på häromdagen.

Jobbet då? Hur blir det med det? När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Jag gissar att min chef skulle vilja ha svar på det när vi ses på måndag. Vore fint om jag själv visste tills dess. Men jag vill ju å andra sidan veta hur min tjänst ser ut nu, efter så lång tid borta. Vad förväntar de sig av mig? Vad är på gång? Måste jag jobba heltid (alltså 75% i mitt fall)? Vill de ens att jag kommer tillbaka, eller vill de hellre behålla min vikarie? Många svåra frågor att reda ut.

Resan då? Blir det något med Australien-planerna? Just nu ser det mörkt ut. På ett sätt vill jag super-super-super-gärna åka, men å andra sidan blir det inte alls den resa vi hade hoppats på när vi började drömma. Vi önskade ett halvår, för att riktigt få känna på att bo utomlands för en längre period. Och så skulle vi slippa hela vintern. Nu är vi nere på 9-10 veckor, på sin höjd. Och då får stora barnen bara vara med tre av dem. Förbannade skolplikt! Och alla veckorna de är hemma utan oss, hos sin pappa, hur kommer det att kännas? Kommer jag kunna njuta? Men också en aspekt som säkert låter bortskämd och konstig, men som för mig är helt relevant – rädslan för att komma hem innan vintern är över. Jag kommer ihåg den brutala ångesten som drabbade mig efter förra resan. Som att jag hade fått en aning om hur livet kan vara, men så rycktes jag hem till vinter, snö, kyla, mörker och MISÄR. När vi pratade om detta vid middagen började jag nästan gråta. Ja, det är helt sant. Så mycket avskyr jag tanken på att komma hem till vintern. På ett sätt är det alltså lättare att vara kvar hemma, och traggla sig igenom vinterhelvetet utan avbrott. För då vet man inget annat.

Ja men det här blev ju inte vidare muntert på fredagskvällen. Just nu skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden och vara mitt i sommaren igen, i värmen, solen och med gott om tid att fatta vettiga beslut.

Kvällskaos

Just nu vill jag bara ha en liten, liten paus. För andra kvällen i rad så vägrar Gunnar somna, utan är som en Duracellkanin som druckit RedBull. Jag har börjat begränsa hans dagsömn en del, men måste nog ta i lite mer. För det här orkar jag inte med.

Samtidigt kör Judith sin kvällsgrej för jag vet inte vilken gång i ordningen. Hon förhalar läggningen in i det längsta och när hon till slut motvilligt går in och lägger sig frågar hon “Kommer ni också och lägger er alldeles strax?”. Hon sover ju med oss i vårt rum, bredvid vår säng. Eller typ i samma säng, för den är samma höjd och står knappt 5 cm ifrån. Och när vi inte går och lägger oss exakt samtidigt så börjar hon gråta inne i sovrummet tills vi kommer dit, och hon kan omöjligt somna för allt är så läskigt och hon vill inte vara ensam. (Hon är inte ens ensam. Bertil sover tätt intill henne, men det hjälper inte heller.) Ja, det är så klart synd om henne som är ledsen, men till slut räcker tålamodet inte till åt alla anpassningar och allt curlande som krävs. Så nu har vi bråkat och blivit sams.

Idag – precis som igår – gav jag helt enkelt upp och gick och la mig. Nu har Gunnar somnat vid bröstet och Judith verkar också sova. Skönt det i alla fall. Hade en del andra grejer som jag tänkte på under dagen att jag skulle skriva om. Men nu är orken slut för idag och jag får hoppas att det snart blir lite mer tid för bloggen igen.

Gunnar är pigg. Jag känner mig mer som enhörningen, en heliumballong som luften sakta pyser ur.