En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Välbehövlig timme

Jag är inne i en period när jag inte mår helt hundra. Känner igen den där deppiga, nedstämda sinnesstämningen som inte riktigt vill lyfta trots sol, värme, ledig påskhelg, tid med familjen…

Ikväll när barnen hade somnat tänkte jag sätta mig och plugga. Men så ville Andreas ha hjälp att lyssna igenom ett par låtar som han jobbar med i sin musikproduktionskurs, och plötsligt hamnade vi en hel timme vid pianot. Sjöng igenom en massa gamla låtar, hittade sånt vi hade glömt bort att vi hade skrivit till och med. Mest barnlåtar, men också den sången som jag skrev till vår vigsel, och en sång som vi sjöng när Andreas pappa begravdes. Och så avslutade vi med vår absoluta favorit – Like The Wheel med Tallest Man on Earth.

Det här var tydligen precis vad jag behövde – bara släppa alla måsten och spela musik med min vansinnigt musikaliska och begåvade man. Nu känns allt lite lättare en stund.

Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Tålamod

När man är tre år, eller nästan tre och ett halvt, då kan man vara världens härligaste och världens jobbigaste inom loppet av en minut. Bertil testar verkligen hela känsloregistret just nu. Han blir jätteglad om vi ska göra något kul, är påhittig och rolig, sjunger låtar från Mello, pratar svengelska och skrattat högt. Men han blir också besviken så att hela världen rämnar när han inte får som han vill. När han måste stänga av teven fast han inte har sett tre program eller när han måste gå och kissa. (Jag är inte kissnödig! Jag bara dansar! är hans standardsvar.)

Mest konflikter har vi tyvärr kring maten. Han ratar precis ALLT som vi serverar. “Jag vill ha något annat” säger han varenda gång, oavsett vad som står på bordet. Det betyder att han gnäller från att vi ska äta frukost tills läggdags – för om man inte äter någon ordentlig mat på hela dagen så blir energin därefter. Det här eviga tjatet om “något annat” har fått mig att ledsna rejält. Han verkar tro att vi bedriver hotell med room service dygnet runt, och att vi har en magiskt kylskåp som fyller sig självt med olika frukter. Och även om vi serverar det han beställer så är det ändå fel. Smoothien är äcklig, det är fel bröd till smörgåsen, eller en för liten bit äpple. Vi måste verkligen bryta den här onda cirkeln av gnäll, för just nu gör den mig helt galen.

Jag föredrar ju när han kryper upp i knät och lägger huvudet på mig axel och säger “Jag älskar dig”. Det kompenserar för många utbrott.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

Hahndorf

Dagens utflykt gick till byn Hahndorf, som ligger uppe i Adelaide Hills. Som namnet avslöjar så har byn tyska anor, vilket märks på att man ser tyska flaggor, tyska namn och att vart och vartannat ställe serverar tysk korv och sauterkaut. Så lättlurade var inte vi. Barnen åt belgiska våfflor, Andreas åt indiska samosas och jag åt en vegansk smoothie bowl till lunch. Vi gick upp och ner längs byns enda stora gata, spanande i små souvernirbutiker, provsmakade choklad hos en liten chokladtillverkare och lekte en stund i en park. Sen blev det alldeles för varmt vid 13-tiden så då åkte vi hemåt igen. Det här är en riktig turisthåla av någon anledning, men den har sin charm. Jag var mest imponerad av ett litet art gallery med aboriginsk konst. Helt fantastiska mönster och vackra detaljer, som man tyvärr inte fick fotografera.

Jag sov inget vidare igår natt, och Gunnar vägrade sova middag mitt på dagen. Humöret har varit därefter. Jag känner hur ångesten börjar bli riktigt jobbig att hantera nu. Jag vill INTE INTE INTE åka härifrån. Orkar inte med tanken på att det fortfarande är vinter hemma. Önskar att vi hade hunnit mycket längre i våra funderingar om vad som är nästa steg för oss, att vi hade några konkreta tankar på hur vi ska kunna vistas utomlands i längre perioder. Som vanligt när jag inte känner att något alternativ är riktigt rätt, så får jag ångest istället. När flera saker hopar sig som jag önskar att jag visste vad jag ville och vilket beslut som var rätt, så blir det bara jobbigt istället. Jag hoppas på bättre sömn inatt så att jag kan tänka klarare imorgon, men att jag framförallt ska kunna släppa tankarna och bara njuta av att vara right here, right now.

Glenelg med gnäll

Inatt sov jag inget vidare, och sedan blev jag väckt ungefär två timmar tidigare än vanligt av Gunnar. Dålig uppladdning för andra dagen på egen hand med barnen. Men vi har så klart tagit oss igenom ändå. Mer eller mindre framgångsrikt.

Jag satsade på en ordentlig utflykt idag igen, så vi åkte till Glenelg. Först picknick på gräset, och sen en ljuvlig promenad längs strandpromenaden för att få Gunnar att somna. Efter det en lång stund med vattenlek på lekplatsen innan vi avslutade med lördagsglass. Där spårade det ur fullständigt för Gunnars del. Han blev GALEN när jag smakade på hans glass för att det började rinna, och sen gallskrek han i tio minuter. Efter det tryckte han i sig hela glassen och slog nog rekord i kladd. Tveksamt om den t-shirten överlevde choklad- och jordgubbschocken.

Nu försöker vi bara ta oss igenom kvällen utan alltför mycket tjafs och gnäll. Det går sådär. Bertil var ett under av samarbete och vänlighet igår. Idag har han gjort precis tvärtom. Så man kan säga att vi går varandra på nerverna just nu. Men vi kämpar på och räknar ner timmarna. Andreas och Sixten och Judith har precis lyft från Arlanda, och om ganska exakt ett dygn är de framme här hos oss. Längtar ihjäl mig på alla sätt!

Goolwa i uppförsbacke

Om barnen var ur fas och humörsvängiga igår, så var det min och Andreas tur idag. Vi brukar vara bra på att hålla oss ifrån småtjafs och gnäll, men idag gick det inte. Missförstånd, trötthet och lågt blodsocker bidrog. Och så Gunnar som vägrade sova middag. Plus att det var kyligt och blåsigt. Ja, ingen toppendag.

Men vi hade ändå tagit oss iväg till Goolwa vid utloppet av Murray River. Så vi promenerade runt, såg en enorm pelikan, roliga skyltar och en lång bro som vi (läs: jag) inte vågade gå över. En fika och lite lekplats på det, så var det ändå en helt okej dag. Sen somnade Gunnar förstås fem minuter hemifrån, men det kunde man ju räkna ut med lilltån.

Nu är det precis en vecka kvar tills Sixten och Judith är på väg hit. Hurra! Vi längtar och längtar.

Humörsvacka

Mitt i allt det fantastiska är ju barnen ändå bra på att ta ner en på jorden igen. Om gårdagen var solsken och lyckliga ungar, så har den här dagen bjudit på moln. Både på himlen och i humöret. Allt vi har sagt eller gjort har varit fel enligt Bertil. Frukosten var usel för att han inte fick chips, mellanmålet var lika värdelöst den eftersom jag inte kunde trolla fram potatismos. Gunnar bröt ihop för att han inte fick trycka på knapparna på diskmaskinen, Bertil grät för att han inte fick spela iPad i bilen (vilket han aldrig får). Listan kan göras lång, men det räcker väl att konstatera att vi kandiderar till posten Årets mest hopplösa föräldrar idag.

Men så glimmade det till en stund. Solen kom fram, och Gunnar sov middag medan vi åt lunch på ett litet eko-café i Aldinga. Bertil valde stället för det såg så mysigt ut. Han och jag delade på en smoothie bowl med jordnötssmör, kakao och hemmagjord choklad-granola, som vi båda älskade. Vi hittade vita fjädrar från kakaduor på marken och Bertil nynnade “Gunnar är så fin så fin” och kittlade honom med fjädrarna för att han skulle vakna och leka. Guld ändå!