Envisa farmor

Idag var vi hos gammelfarmor och hälsade på. Alltså min farmor Sara, som fyllde 102 år för en månad sedan. Hon var så pigg idag, glad och pratsam och hörde nästan allt vi sa. Hon kunde till och med höra Bertils röst. Ibland hör hon ju knappt ett ord av vad vi säger. Och så klagar hon på att hon ser så dåligt. En bidragande orsak kunde ju vara de mörka tapeterna och de svaga glödlamporna… Vi fikade, barnen härjade runt och körde rullatorsrace och efter två timmar åkte vi hemåt igen. Jag vet att farmor är helt slut efter vårt besök, men att det betyder så mycket för henne. Det lever hon på i flera veckor framöver. 

Imorgon ska jag kan ringa och försöka få lite hjälp till henne. Spisen var nämligen trasig. Har den varit trasig länge? frågade jag, och oroade mig lite för hur hon ska kunna ordna något att äta. Minst en vecka, svarade hon. Då har hon klarat sig på att värma saker i micron ibland och kokat vatten till kaffet i vattenkokaren. Vi försökte byta säkringar för att få igång spisen, men det hjälpte inte. Strunt i det, tyckte farmor. Jag ska ändå inte göra några långkok.

Jag vet ju att på somrarna när hon fortfarande kunde åka till landet, så levde hon flera veckor på lite potatis, knäckebröd med honung, plus några paket mjölk i frysen som hon plockade fram ett efter ett. Där fanns ju också gott om bär att äta, så hon tyckte inte det gick någon nöd på henne. Man kan ju ana att den där envisheten att klara sig har bidragit till att hon nu är hundra plus. 

Báhn mi

Vi åt en väldigt god grej till middag igår – vietnamesiska Báhn mi. Det är fyllda baguetter med en massa gott i. Från början är det fläsk och leverpastej tror jag, men vi har gjort en jättegod vego-variant från boken Vego på 30 minuter. (Rekommenderas! Ovanligt bra kokbok.) Den här gången gjorde vi inte med tofu utan tog genvägen med bibim-kryddad Oumph. Det blev toppen. Testa detta. Och skippa inte jordnötssmöret!

Báhn mi – lite modifierat recept, 4 port

Snabbpicklade morötter
Koka upp 4 msk risvinäger, 2 msk agavesirap (vi bytte mot strösocker), 2 krm salt och 1 msk vatten. Riv eller hyvla 2 morötter och rör ner. Låt svalna.

Stek 500 g Oumph! (Marinerad tofu går också bra.)

Rör ihop 1 dl majonnäs (äggfri om du vill göra rätten helt vegansk) med 1-2 tsk srirachasås. Hyvla gurka på längden. Dela två baguetter på hälften och skär varje halva itu. Gröp gärna ur lite av det mjuka brödet. Bred på en dryg matsked jordnötssmör på varje underdel av baguetterna. Fyll på med picklade morötter, gurka, salladsblad och oumph. Strö på rostad lök och massor av koriander. Bre majonnäs på överdelen och lägg på toppen av mackan. Tryck ihop, håll hårt och ät!

Ångestvecka

Usch, det här skulle ju vara en mysig lovvecka, men det har inte precis känts så. I alla fall inte för min del. Jag har varit tröttare än vanligt, deppig över mörkret och vintern som ligger framför. Dessutom har jag haft riktigt ordentlig ångest, och det var ett tag sedan jag drabbades av det sist.

Först kom det för två veckor sedan, och då kändes det som att det hängde ihop med för mycket stress kring studier kombinerat med hemmaförälderliv. Men nu är jag bra i fas med pluggandet och känner mig inte så stressad. Ändå ökade ångesten i början av veckan, och på onsdagen var jag helt under isen. Hade konstant tryck över bröstet och var på så uselt humör att jag skämdes över hur dålig mamma jag lyckades vara på en dag.

Men förklaringen kom. Det var visst PMS. Herregud, detta helvete. Jag har varit förskonad från den hormonella bergochdalbanan sedan jag blev gravid med Bertil för snart fyra år sedan. Jag hann bara precis sluta amma honom innan jag blev gravid med Gunnar. Och visst är det lite upp och ner med hormonerna när man är gravid också, men under amningen mår jag så bra. Men nu när Gunnar bara ammar en gång på dagen så räcker det inte för att hålla hormonerna i schack längre. Jag började yra om att vi borde fortsätta skaffa barn fram till klimakteriet för att slippa det här, men det känns väl inte som en rimlig lösning. Jag hoppas på att kroppen är lite mer sansad nästa månad, kanske det var en hormonchock när systemet startade igen? Håller tummarna för det, för så här vägrar jag må var fjärde vecka.

Godkända ungar

Igår var vi på BVC för Bertils 3-årskontroll. Jag var naturligtvis inte orolig för hur det skulle gå, och precis som jag misstänkte så blev han med beröm godkänd. På vägen in till sköterskans rum gömde han sig bakom mina ben, men så fort hon tog fram en överraskningspåse som han fick plocka pusselbitar ur så var isen bruten. Han kunde allt man skulle, som turtagning, rollekar, förklara vad olika föremål används till, m.m. Och det är klart att man blir lite stolt som mamma när sköterskan sa att han hade klarat 4-årskontrollen utan problem också. Särskilt när han är ett hemmabarn som inte har fått all den där “nödvändiga” stimulansen från förskolan. Vi vägde och mätte också, 12,4 kg och 91,5 cm. Lite mindre än genomsnittet, men alldeles lagom enligt hans egen kurva. Perfekt från topp till tå!

Gunnar ville gärna också vara med. Men han fick nöja sig med att stapla klossar och försöka klättra på stolar, tills det blev hans tur att vägas och mätas. Han hade ju tappat en del på sin kurva under sommaren, så vi tog en extra koll. Han fortsätter plana ut lite, men växer på längden som han ska så allt ser bra ut. Dessutom äter han massor och rör sig varenda vaken minut, så jag fattar ju att det går åt mycket energi. Även han är en liten nätt filur som mäter 77 cm och 9255 g.

Bertil är rolig som har börjat säga till Gunnar sånt som jag brukar säga. “Nej, mamma säger Inte leka med dörrar!” hörde jag igår. Och imorse blev han arg när Gunnar lekte vid spegeln: “Inte banka så! Den kan gå sönder så det blir MASSOR med glas och då kommer du få JÄTTEONT!” Bra med en extra vuxen som håller koll på den lilla vildingen.

Järnboost

Barn och mat är ju en ständig källa till funderingar. Ingen av mina barn är särskilt intresserade av variation och nymodigheter. Även Gunnar har antagit ett mer skeptiskt förhållningssätt till det vi serverar och ratar en hel del grejer numera. Och får han välja så ammar han gärna istället för att äta mat. Men jag försöker ta det lugnt och inte stressa upp mig när barnen inte äter så mycket. De får ändå i sig tillräckligt tror jag, eftersom de mår bra och har massor av energi och är glada (för det mesta).

Det enda som jag oroat mig över är järnet. Barn behöver ju mycket järn när de växer. Vi som dessutom inte äter kött måste kompensera lite extra, men järnrika grejer som spenat, bönor och torkade aprikoser äter de knappast med någon större aptit. Men nu äntligen har jag hittat grejen! Min kompis som är vegan tipsade mig om att göra järnbollar och en kaka med massor av järn. Jag var inte helt säker på att barnen skulle uppskatta att det såg ut som fika men inte smakade så sött. Men de slukade både bollarna och kakan!

Jag freestylade som vanligt lite med mängderna, men jag ger er originalrecepten för bästa effekt. Min kaka blev nästan som en moussetårta som äts med sked, men den ska tydligen vara mer lik en brownie. Prova er fram, för det här måste ni verkligen testa. Och vill ni ha massor av fin inspiration så rekommenderar jag att ni följer min kompis härliga vegan-konto på Instagram, @fruveganwasiljeff. Man behöver inte vara vegan för att bli sugen på allt gott hon tipsar om!

JÄRNBOLLAR (14 mg järn totalt)
3 msk hampafrön
1 msk solrosfrön
1 msk oskalade sesamfrön
1 msk pumpafrön
5 st torkade aprikoser
5 st urkärnade dadlar
1/2 dl hirsflingor
1/2 dl havregryn
1 msk kakao
3 msk smält kokosolja (gärna smakneutral)
1 msk kakao
Vaniljpulver
Kokosflingor

Blötlägg alla fröer och aprikoserna för att kroppen lättare ska ta upp näringen. Mixa alla ingredienser och rulla till bollar, rulla dem i kokos och förvara i kyl eller frys. Drick eller ät något med C-vitamin till för maximal järneffekt!

JÄRNKAKA (30 mg järn totalt)
1 dl pumpakärnor
3 msk hampafrön
1/2 oskalade sesamfrön
1/2 dl solrosfrön
10 st blötlagda aprikoser
1 pkt svarta bönor (sköjda, avrunnen vikt 230 g)
5 st urkärnade dadlar
1/2 jordnötssmör
3 msk kakao
4 msk smält kokosolja
1/2 dl färskpressad äppeljuice
Vaniljpulver efter smak
2 msk nyponskalsmjöl (för C-vitamin, kan uteslutas)

Mixa ihop i matberedare. Lägg i form klädd med bakplåtspapper och ställ att stelna i frysen. Skär i bitar. Förvaras i kyl eller frys (ta fram och tina en stund innan de ska ätas). Bli inte avskräckta av bönorna, den är verkligen ljuvligt god!

Söndagsfika

Söndagskväll och ett åskväder har precis dragit förbi. En massa regn har det kommit också. Jättebra för gräsmattan, men i övrigt kunde det gärna få hålla sig borta.

Den här dagen har vi varit lite ur balans, hela familjen. Trötta, lättstötta och lite griniga. Framförallt på förmiddagen var humöret och tålamodet inte på topp hos någon av oss. Men man kämpar sig igenom såna förmiddagar också.

På eftermiddagen fick vi fikagäster. Det var bra för humöret, dels fick vi rycka upp oss en smula och dels var det väldigt trevligt att sitta och prata och umgås. Och då kändes hela dagen bättre. Det är en engelsk familj med rötter i Sverige som bor här ett år, och jag har lärt känna mamman på öppna förskolan. Så roligt att få ännu fler människor i sin vänskapskrets!

Jag har fått en tanke i huvudet som inte släpper taget. Orden “sockerfri sommar” återkommer gång på gång. Nej, tänker jag spontant. Det känns omöjligt! Kanske borde jag testa just därför? Det handlar ju bara om att sätta en rimlig gräns. Jag har kommit på mig själv med att t.ex. inte vara så sugen på glass men ändå köpa en när de andra ska äta, för att jag vet att det är så gott. Då borde jag ju kunnat välja bort den glassen. Men det är så svårt att motstå. Jag gjorde i alla fall ett litet steg åt rätt håll idag när vi bjöd på fika. Det blev jordgubbar med grädde (ok, med Lemon curd i) och rawbollar istället för att baka något sött. (Fast Judith rullade vanliga chokladbollar också, för det hade jag lovat häromdagen att hon skulle få göra.) Inget beslut om sockerstopp just idag, men tanken finns kvar och jag ska börja med att säga nej när jag inte är sugen. Det verkar rimligt.

Bakochfram

En annorlunda lördag. Allt har varit lite bakvänt. Både bra och dåligt.

Till att börja med sov båda barnen när jag smög upp vid klockan 7. Fick väcka dem vid halv åtta. Sen var det jag som tog bussen in till stan och mötte mina kompisar Anna, Anna, Eleonor och Caroline. Min födelsedagskompis Caroline fyllde nämligen 40 i år så vi firade henne med lyxig långfrukost. Vi köade när Pom & Flora öppnade för att få ett bord. Som att gå ut på korgen fast medelålders-style. Åt supergod frukost och pratade nonstop i tre timmar. Ljuvligt! För mig var det exotiskt bara att vara i stan. Och passera Slussen var ett äventyr i sig. Jag kände mig som en yrvaken turist.

Bakvändheten späddes på genom att jag försökte bekanta mig med min nya Android-mobil. Jag kände mig som en tant. Den surrade och visade små meddelande och jag fattade inte ens hur jag skulle stänga en app. Just nu skriver jag ändå på min iPhone för jag har inte fått igång WordPress på den nya ännu.

När jag kom hem efter 5 timmar borta (rekord sen Gunnar föddes) så åkte vi och storhandlade. Utan matlista. Av allt bakvänt idag så var det nog konstigast av allt. Dessutom somnade Gunnar på vägen hem och har följaktligen vara omöjlig att söva på kvällen. Nu har har precis gett upp, kl 22:20. Suck.

När Bertil i alla fall hade somnat vid kl 21, och jag precis tänkte blogga, så började Andreas bete sig lite märkligt. Han hade lågt blodsocker, vilket jag är van vid, men den här gången blev han jätte-jättekonstig. Han kunde inte svara på tilltal först, sen irrade han runt i köket och gjorde kaffe istället för att ta något sött att äta. Sen spårade det helt och han svarade underligt på allt jag sa till honom. Det var riktigt obehagligt och jag var på väg att ringa efter ambulans när det inte vände på en lång stund. Han fattade inte ens vad jag menade med att han låg lågt och visste inte vad han skulle göra med insulinpumpen. När jag väl tvingat i honom Dextrosol och han kvicknade till igen så hade han inget minne av den gångna halvtimmen. Usch, en omskakande situation för oss båda.

Dags att sova och hoppas det blir lite rätsida tills imorgon. Godnatt.

BVC, bad och blodsocker

Det är så lyxigt att vi har måndagarna lediga tillsammans. Helgen känns så mycket längre när vi får en extra dag. Vi försöker lägga såna där praktiska bra-om-vi-är-två -grejer på måndagarna också, och just idag var det 10-månaderskontroll på BVC för Gunnar. Han visade verkligen upp sitt rätta jag – skrattade, tog Bertils leksaker, klättrade på stolar och bord, ålade omkring när han skulle bli påklädd, osv. Han bjöd också på några steg på egen hand, och visade att han kunde slå klossar mot varandra, förstå några ord och att han klarar pincettgreppet. Han var med andra ord godkänd på dagens besök. Han har halkat ner en bit på viktkurvan, men det är väl inte konstigt med tanke på energin han gör av med. Strax över 8,5 kg väger han, och är 71,5 cm lång.

Efter BVC somnade Gunnar i vagnen och vi promenerade ner till Sickla strand. Bertil badade lite och åt kex. Vi gick en sväng till lekplatsen också. När vi skulle gå blev Bertil väldigt missnöjd – inget ovanligt där – och kunde inte tänka sig att lämna lekplatsen förrän Gunnar hade varit med och gungat. Vi hann inte stoppa honom innan han sprang till vagnen, slet ut nappen ur Gunnars mun och ropade “Hej Gunnisen! Är du vaken? Vill du gunga?” Tur att Gunnar har bra morgonhumör, och genast var med på Bertils förslag. De satt i kompisgungan och var så himla söta. Bertil höll om lillebror och frågade “Går det bra Gunnisen?”. Sen tippade han honom bakåt, men det är smällar som småbröder får tåla.

Klockan blev lite väl mycket innan vi fick fram någon lunch, och när vi skulle äta så fick Andreas lågt blodsocker. Det händer ju mer eller mindre varenda dag, så det är inget konstigt i sig. Men den här gången blev det betydligt värre än vanligt. Han kunde inte riktigt prata ordentligt, och han behövde hjälp att fixa saft och Dextrosol för han klarade inte att göra det själv. Sensorn visade bara 3,9 mmol, alltså precis under 4 som är gränsen för lågt, så jag hämtade blodsockermätaren för att han skulle kolla hur låg egentligen. Men det var som att kroppen inte lydde, för han bara tittade på necessären och gjorde ingenting med den. Så jag fick rycka in och vara sjuksköterska och ta prov (som visade 2,9 mmol), samtidigt som jag försökte hålla koll på Bertil och Gunnar som satt vid bordet. Lite rörigt var det en stund innan blodsockret började stiga och Andreas var på banan igen.

Det är så sällan som diabetesen påverkar vår vardag. Men idag fick jag en påminnelse om hur det kan bli, och det triggade en del tankar kring vad som hade hänt om han hade varit ensam med barnen. Han hade säkert löst situationen, men med två livliga barn kan det hinna inträffa en hel del på de minuter som han inte kunde röra sig ordentligt. Jag är aldrig orolig när han är ensam med barnen, varken de stora eller små, men jag vill så klart inte att något ska hända. Inte med Andreas och inte med barnen. Det svåra är att ha någon strategi för vad han ska göra om han blir så påverkad av att han blir låg, för då är det inte alls säkert att hjärnan och kroppen vill samma sak. Jag är i alla fall glad att det är så sällan som det blir så här pass allvarligt.

BVC-besök / Kompisgung / Blåbärstjuv

Mat och muffins

Ännu en skön dag. Idag har vi haft dubbla besök – ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Det låter kanske mycket men det var alldeles lagom. Och dessutom en ursäkt att få baka blåbärsmuffins. Bertil var hjälpsam om ön lite väl ivrig, och Gunnar gjorde allt för att vi inte skulle glömma bort honom. Som att klättra upp på pallen bredvid Bertil, stoppa grejer i munnen, slänga ut besticken ur diskmaskinen, skrika gällt och annat festligt. Men muffinsen lyckades vi bli klara med, och de blev goda också.

För att väga upp dubbelfika så åt vi en väldigt färgglad sallad till middag. Nej, det var inte någon kompensation egentligen. Jag älskar sallad så det var inte alls för att vara nyttig. Men den blev både god och vacker!

Och för att fortsätta berätta intressanta saker om vad vi äter, så kan jag informera att jag har ätit gröt på rågflingor till frukost några dagar i rad. Och jag har hör och häpna tyckt att det var gott. Jag gjorde en ny omgång av mil quinoagröt härom kvällen, men pga miss i kommunikationen råkade den bli kvar på bänken över natten. Eftersom matförgiftning är bland det värsta jag kan tänka mig så vågade jag inte chansa och äta den. Så då testade jag rågflingegröt. Det är alltså exakt som havregrynsgröt – 1 dl flingor + 2 dl vatten + en nypa salt, 3 min i micron – men mycket bättre konsistens. Med blåbär, banan, jordnötssmör och mandelmjölk blev det en riktigt god frukost.

En bonus sen jag började äta gröt för ett par veckor sedan, är att jag vips halkade ner under min magiska nöjd-med-vikten-gräns på 60 kg. Det känns så klart väldigt bra. Och jag tror helt ärligt att grötfrukost är den enda förändringen jag har gjort. Nu ska jag försöka hålla mig under strecket, så det är väl bara att fortsätta med gröten. Och kanske man ska undvika att äta blåbärsmuffins varje dag.

Träningsstart

Igår, innan vi var på Skansen och promenerade i flera timmar, var jag äntligen på första besöket hos fysioterapeuten (även känt som sjukgymnast, men med mindre risk för olyckliga särskrivningar). Tur att jag hade bokat in den där tiden, för under de senaste veckorna har jag fått så himla ont i vänster höft. Det gör framförallt ont att bära, men också att gå långt, kliva upp ur sängen, ställa mig upp från golvet, osv. Jag stapplar runt som en 80-åring när det är som värst.

Men nu ska det bli bättring! Det är en överansträngd muskel som ger smärta, och det ska åtgärdas genom att stärka 1) bålmuskulaturen och 2) muskeln som gör ont. Jag lär ha att göra ett bra tag innan ettan är åtgärdad. Nu har jag två övningar som ska göras varje dag, och efter två dagar har jag fortfarande 100% i genomförande. Igår tränade jag gräsmattan och blev kittlad av både gräs och myror. Idag tränade jag på golvet i vardagsrummet och blev kittlad av Gunnar istället. Och attackerad med ett legotåg i ansiktet. Det var säkert inte illa menat, det var helt enkelt oemotståndligt att dunka något i huvudet när jag låg på golvet.

Nu har jag också fått min magmuskeldelning bedömd. Den är ca fyra fingerbredder kring naveln (upp till två är normalt), men den är inte så lång uppåt och neråt, och framförallt inte så djup. Det är bra! Det betyder att det finns goda möjligheter att träna upp stabiliteten och kanske även få ihop musklerna något. Jag fick också beröm för att jag hade god kontroll på magmusklerna. Haha! Det var nytt! Så nu är det träning av djupa bålmuskulaturen som gäller. Och det är ju precis lika spännande som det låter. Men det hjälper både mot ont i höften, delade muskler och förhoppningsvis även mot spänningshuvudvärk och annat skräp, så det är bara att bita ihop och köra på. Än så länge är det ju typ ligga på rygg och dra in naveln och träna bäckenbotten samtidigt som jag andas. Obs – lättare sagt än gjort. Men knappast utmattande, snarare en ursäkt att få ligga ner och vila lite.

Träning with a view