Mååååndag

Åh vilken hopplös måndag detta har varit. Seg och tråkig och intetsägande. Den har bjudit på icke minnesvärda ögonblick så som “Skura toaletten”, “Tvååring vägrar klä på sig och gå ut”, “Det snöar – igen”, “Orka med ytterligare ett utbrott från tvååringen”, “Bebisen tuggar på plastskräp”, “Då lagar vi väl middag då” och “Hade vi inte precis städat? Hur kan det ändå se ut som ett bombnedslag?”

Ljusglimtar:

  1. När vi väl lyckades ta oss ut på promenad trots protesterna, så säger Bertil efter en stund: “Jag älskar hela världen!”
  2. I tiodygnsprognosen skymtar plusgrader.
  3. Bertil gillade fetaost vid middagen.
  4. Gunnars tredje tand har kommit fram.
  5. Ingen är magsjuk eller har influensa. (ÄNNU. Här ska inget jinxas. Precis alla runtomkring verkar vara sjuka.)

Well, that’s about it. Alla dagar kan inte gå till historien, varken som de bästa eller de sämsta. En strax-under-medel-dag. Typ en stark tvåa i betyg. Men måndagar får man stryka när man räknar ut årsmedel, det är sen gammalt. Imorgon är det tisdag. Då minsann! Det är då det händer!

Precis min känsla också.

Liten ordbok om vinterväder

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om att det kändes som om vi hade kommit över puckeln, att det var nedförsbacken av vintern kvar. Det var ju naturligtvis helt uppåt väggarna fel. Tydligen hade det bara varit ett par månaders förvinter inför den riktiga vintern. Den som är här nu.

I det allmänna vokabuläret ingår nu uttryck som “sibirisk kyla” (vilket i praktiken bara innebär att det är svinkallt), “isvecka” (där temperaturen är under noll grader i hela landet en hel vecka i sträck och elen blir sjukt dyr) och “snökanon” (ihållande, ymnigt snöfall som gör att det knappt märks att man skottade för två timmar sen). Den där kanonen har gett 10-15 cm snö bara under dagen, och tyvärr ska den fortsätta även de närmaste dagarna. Temperaturen ska ner under -10 grader. Det känns som ett hån.

Denna vecka är det dessutom sportlov, och mina stora barn uttrycker ju gärna året runt hur mycket de ääääälskar snö. Låter ju perfekt! Men “ääääälskar snö” innebär tydligen att de inte vill vara UTE i snön, utan bara titta på den genom fönstret. Båda vägrar överdragsbyxor, en hittar inte sina vantar, en gillar inte att vara ute medan snön faller… Suck. Bertil är inte så road heller, och framkomligheten med dubbelvagn är minst sagt begränsad. “Begränsad” betyder i det här fallet att man får gå på bilvägen eller att barnen flyger som vantar i den skumpande vagnen när man plogar sig fram genom snövallarna.

Aldrig har väl våren känts så avlägsen som nu. Just när jag trodde att den var inom räckhåll. Snopet.

Mat-tjat

Med fyra barn i huset finns det ju alltid något att göra. Oftast är det de två små som kräver mest uppmärksamhet, passning, assistans och service. Men ibland är det de två stora som bjuder på den största utmaningen. Där är det ju en annan typ av föräldraskap som krävs. Vi hamnar i tjat, diskussioner och gnäll ganska ofta. Det hör säkert till, men det är ganska uttröttande.

Den här veckan har det varit maten som har varit mest tjafs kring. På Sixtens födelsedag var det inga problem, för då var det han själv som hade satt menyn. Men de andra dagarna… Knappt en tugga har de velat äta. Först var det en sötpotatisgryta, som i alla fall Sixten gillade förra gången vi gjorde den, men den här gången var det tvärnej från båda två. Igår gjorde vi majsfritters med tacotillbehör och trodde att vi skulle mötas av jubel och applåder. Icke. Judith tyckte verkligen inte om dem. Sixten kunde inte heller äta, men testade efter en stund de som var äggfria och de fick i alla fall godkänt, om än med viss tvekan. Idag satsade vi på ett säkert kort – potatissoppa. Men tyvärr, tyvärr kunde man ana att det var lök i, plus att kocken hade smakat av med en skvätt citron, och detta gjorde soppan fullständigt oätbar.

Det som vi föräldrar inte begriper oss på är hur t.ex. potatissoppan, som i vanliga fall är en favorit, inte alls går att äta bara för att den smakar lite, lite annorlunda. En mer rimlig reaktion tänker vi hade varit att de nämnde att den smakar annorlunda, men att den ändå slank ner. Men det är tydligen helt befängt att tro att det fungerar så. Nej, annorlunda är lika med oätligt. Det trista med detta är ju att stämningen kring matbordet blir spänd, för att inte säga otrevlig. Andreas och jag blir provocerade av barnens matvägran, och de blir sura och tysta, och då blir vi ännu mer irriterade. En sån middag kan man väl hantera, men när det blir flera i rad blir man ju bara trött och ledsen.

Två middagar återstår innan de ska till sin pappa. Vi lugnade dem med att det blir köttbullar och makaroner ena dagen och lax och potatismos den andra. När Judith hörde “lax” rynkade hon surt på näsan och fnyste åt oss. För hon gillar faktiskt bara RÅ lax, om vi nu hade glömt det. Suck. Vad ska man göra? Det klokaste är väl att bara sluta bli arg, men hur lätt är det när man lägger ett par timmar i köket varje dag på matlagning, disk, planering, dukning, osv? Ja, ingen har väl någonsin påstått att det är ett tacksamt jobb att vara förälder. Eller driva hotell- och restaurangverksamhet, som det mer känns som ibland.

Trösten just idag var att Gunnar gapade efter mer soppa och slet tag i min sked när det gick för långsamt, och Bertil åt två stora portioner och slevade i sig det snabbaste han kunde för han tyckte det var toppengott.

Överst: Oätliga majsfritters
Nederst: Shuffla! Mellolåtarna på repeat här hemma nu.

Sömnsvårigheter

Att sömnen blir störd när man har småbarn är knappast någon nyhet. Men tänk vad bra det vore om jag åtminstone kunde sova själv när barnen väl sover.

Inatt hade jag som vanligt blivit väckt flera gånger av Gunnar som ville amma. Han är troligtvis inte hungrig varje gång han vaknar, men behöver snutta för att somna om. På natten vill han inte alls ta nappen, utan använder gladeligen mig som napp istället. Men vid fyratiden vaknade jag av att jag drömde om en monsterstor spindel, som klamrade sig fast i min hand och var omöjlig att få loss. Om detta var en metafor för något väljer jag att inte spekulera i. Vaknade gjorde jag i alla fall, och jag fick inte bort känslan av den där spindeln som kramade hårdare och hårdare om mina fingrar.

Så jag låg vaken. Försökte somna om, men det gick inte. Med ett litet barn på varje sida är sovställningarna något begränsade, så ju länge jag låg vaken desto stelare blev jag i axlar och rygg. Efter ett tag, när tankarna hade snurrat igång för mycket, satte jag igång en pod och lyssnade. Det brukar hjälpa, jag kopplar av, lyssnar på riktigt låg volym och somnar efter en stund. Men inte inatt, då blev jag störd av Bertil och sen av Gunnar. Och preciiiiis när jag började slumra till så vaknade Gunnar igen… och så låg jag vaken och kunde inte somna.

Till slut somnade jag förstås. När Andreas väckarklocka ringde någon timme senare var jag allt annat än pigg. Snarare död faktiskt. Och att Bertil skulle kunna sova vidare när pappa smyger upp kan man ju bara drömma om. Det är såna dagar som jag önskar att jag drack kaffe, för jag tänker mig att en kopp till frukost hade kunnat kicka igång dagen. Nu fick jag nöja mig med en grön smoothie – som förresten inte ens var grön eftersom jag hade blåbär i, utan den fick en aptitlig brunlila nyans – och hoppas på att det skulle ordna upp sig ändå.

Som tur är har vi haft en riktigt bra dag, men nu är klockan snart åtta och jag bara längtar efter att gå och sova. Jag tror ju fortfarande, naivt nog, att det är det vi ska göra på natten.

God natt!

Huvudvärk

Usch, idag har jag haft ont i huvudet mer eller mindre hela dagen. På förmiddagen var det hanterbart, men efter lunch blev det bara värre. Trots vetekudde på axlarna och två Alvedon plus en Ipren så släppte huvudvärken inte. Såna dagar är jobbiga. När det spänner och trycker så att jag inte ens klarar att ha håret uppsatt, och när höger öga liksom inte riktigt hänger med och kan fokusera som det ska.

Jag har alltid haft mycket huvudvärk, ända sedan jag var liten. Minns att jag ofta ville stanna hemma från skolan för att det malde och tryckte i huvudet. Nu är det för det mesta spänningshuvudvärk, som verkar gränsa till migrän när jag har en riktigt dålig dag. Det strålar upp från axlarna och nacken, pressar över tinningarna och ögonbrynen, och spänner i käkarna. Ibland när jag försöker sträcka och stretcha för att mjuka upp musklerna, så svartnar det lite för ögonen. Det känns inte toppen. Andreas är lite orolig för min återkommande huvudvärk, men jag är tyvärr så van att jag tänker att det är normalt.

Så idag har det varit en lugn dag, så lugnt som det blir med fyra barn i huset. Även om huvudet spränger så ska jag orka servera mat, amma Gunnar, fixa disken, bära Bertil som vägrar gå, och en del annat. Med Andreas hjälp, naturligtvis, men det är ju långt ifrån en dag i sängläge och vila. Jag fick i alla fall en välbehövlig paus så jag kunde ta ett riktigt varmt bad. Det hjälpte en stund, men nu är det värre igen. Och starkt ljus från datorn är verkligen inte det bästa för känsliga ögon, så det får räcka så med blogg för idag. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Survival kit.

Regn. Depp. Ångest. Repeat.

Idag har jag en släng av existensiell ångest. Ösregn utanför fönstret, huvudvärk, nytt år och en helt tom kalender är några av orsakerna.

Jul och nyår är över, och de gjorde inte särskilt mycket väsen av sig. Det är helt okej, jag är ju ändå inget fan. Men å andra sidan behövs lite festligheter för att ge ett avbrott i vardagen. Samtidigt som jag tänker så, så drabbar den där ångesten mig. Det är ju vardagarna som är livet. Festerna är undantagen, precis som semestrarna, resorna, högtiderna. Vardagen får inte bli en enda lång väntan på avbrott. Hej floskler – men så är det.

Varje vinter inser jag samma sak, att jag bara går och längtar efter sommar. I Sverige kan man ju till och med längta efter sommaren på sommaren, eftersom den sällan håller vad den lovar. Så jag längtar efter sol, värme och ljus ungefär året runt. Och så sätter tankarna igång. Hur kan vi hitta ett annat sätt och en annan plats där vi kan leva, där livet inte blir en lång väntan på en sommar som sällan kommer? Samtidigt är det så många praktiska hinder, och så mycket som håller oss kvar här. Tankarna har snurrat så många varv redan att jag inte kommer på några nya infallsvinklar.

Då blir ångesten som värst. Ska jag stå ut med det här varenda år resten av livet? Jag borde ju ta ansvar för att förändra detta om det tynger mig så. Det blir ju inget nytt liv, ingen andra chans att göra annorlunda. Se där, då kan jag slänga in en dos dödsångest också. Herregud. Inte konstigt att jag är trött för jämnan om jag dels ska hålla alla de här tankarna i huvudet, parera ångesten och dessutom stå ut med mörker, kyla och regn.

Jaha, det var dagens muntra text. Håll till godo. Själv ska jag distrahera tankarna genom att ta hand om disken. Livet deluxe.

Dagarna. Livet. Ångesten.

Om solen sken…

Idag känner jag mig lite låg. Trött och seg. Ute blåser det halv storm och regnet hänger i luften. Vädret har varit uselt sen vi kom till Västkusten i fredags, och även om jag verkligen inte är någon utemänniska så längtar jag efter att komma ut. Vi lyckades pricka in en promenad igår när det bara duggregnade, men annars har vi mest varit inomhus.

För mitt inre ser jag hur häääärligt det hade varit om vi var i solen. Där det var varmt och skönt, där man kunde gå i shorts och t-shirt, där man kunde ta ett bad i havet, där det var ljummet hela kvällen. Då hade vi minsann varit ute i friska luften mest hela tiden. Tänker jag mig. Barnen skulle vara mer aktiva, röra sig mer, vara piggare och gladare. Säkert skulle de äta mer grönsaker också.

Jag fattar att livet inte är härligt och enkelt varje dag bara för att klimatet är behagligare. Men det vore väl härlig-are och enkl-are, i alla fall?

Vågorna slår över piren idag.

Trött, tröttare, tröttast

Nä, någon julkänsla kan jag inte påstå att jag har. Just nu är den enda känslan jag har trötthet. Det är som om energin tog slut häromdagen och jag kan inte ladda om.

Vi lyckades ta oss iväg till Onsala igår, med fyra barn, fullpackad bil och alldeles för många julklappar. Vi är framme hos mormor och barnen har klätt granen och det lagas julmat, men jag är ändå bara trött.

Jag var yr av trötthet igår kväll och gick och la mig med Bertil och Gunnar vid kvart i nio. Somnade strax efter barnen. Hoppades på att ta igen lite sömn, men istället blev jag väckt av Judith vid 03.30, och hon kunde inte somna om trots att hon låg på en madrass vid fotänden av vår säng. I rummet bredvid upptäckte vi att Sixten låg och läste, för han trodde det var morgon. Vi flyttade madrasser och barn och bytte plats med varandra, men sen tog det drygt två timmar innan jag lyckades somna om.

Resultatet är att jag är ännu tröttare idag. En sån dag där alla tankar är lite dimmiga, en sån där allt överskuggas av hur trööööött jag är. Trött, tröttare, tröttast.

Åt lunch på ett asiatiskt snabbmatsställe. Fick en lyckokaka och hoppades innerligt på att det skulle stå något om sömn. No such luck. ”Du har slagit in på rätt väg.” Hur ska jag tolka det? Jag kan tyvärr inte lista ut det idag eftersom jag bara kan tänka på hur trööööött jag är.

Jag vet inte heller vart jag är på väg med den här texten. Eller om jag hade något att säga från början (mer än att jag är TRÖTT). Så jag sätter bara punkt. Over and out.

Jag behöver något tydligare. Något om sömn.

Snö och självplågeri

Nä men nu njuter man! Det är så härligt med vintern ändå, snön lyser verkligen upp och gör att det inte känns lika mörkt och tråkigt.

Det är också lite extra spännande när man ska ta sig ut med dubbelvagn. Kommer jag över den här snövallen? Gömmer det sig en vattenpöl under den där slaskhögen? Hur djup är den? Kommer jag upp för backen eller tappar jag fästet? Är det där regn eller snö? Eller båda? Samtidigt?! Oh happy day!

Jag strödde lite salt i såren genom att smsa med pappa. De hade 35 grader och var på stranden. Typ som här då. Jag skickade en bild på snö och tomte för att verkligen sprida julstämningen ända till Australien.

Ljudöverdos

Plötsligt slår drömmen in – båda barnen sover samtidigt! De somnade båda två på väg till öppna förskolan och jag får en stunds vila. Helst av allt hade jag velat ligga hemma i min säng och sova, jag också. Istället sitter jag i en soffa i Nacka forum. Det är också avkoppling så klart.

Men vad är grejen med ljuden? Där jag sitter hör jag en jullåt, en annan bakgrundsmusik med plinki-plonk-myz-stämning och en tredje låt från en av affärerna. Lägg där till en kaffemaskin och lite allmänt sorl. Jag blir helt matt.

Mvh Gnällig tant, 36 år.

Nu vaknar Bertil så kan jag röra mig vidare till ÖF. För där är det ju ofta tyst och lugnt.

Ingen spektakulär syn om man inte vet hur sällsynt det är med två sovande barn i denna vagn.