En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Sommaren i city

Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.

Gunnar just nu

Gunnar har blivit så stor den sista tiden! Om en månad fyller han två år, och han har verkligen tagit flera stora utvecklingskliv på sistone.

En av de påtagligaste sakerna är att han är helt blöjfri sedan två månader. Han säger till när han behöver gå på toa, och visst händer någon liten olycka ibland men oftast går det hur bra som helst. När vi var på Västkusten en långhelg så märktes det att han blev distraherad för då glömde han bort sig. Men här hemma har han full koll. Vi har aldrig med pottan ut längre, utan han kan kissa utomhus eller så hinner vi toaletten om vi är i affären eller liknande. Så skönt, både för honom och för oss.

Talet bara forsar fram. Det är lika fantastiskt att följa med fjärde barnet. “Mamma hjälpa mig skorna” sa han till mig idag och sträckte fram en sandal som skulle av. Förra veckan upptäckte han negationerna inte och ingen. Förut sa han “nej post” om brevlådan var tomt, men nu blir det “ingen post” istället. “Pappa inte hemma, åka laga bilen” berättade han imorse. Han gulligaste ord är nog ändå “nonö-nö” som betyder jordnötssmör. Andra populära fraser är “Nej, min den!”, “Nej, Gunnar ha hela!” och “Hungrig! Gå ditåt. Kylen!” Plus det eviga “Bära! Mamma bära!” förstås. Klängig och mammig är en underdrift… Tur att han är sötare än hundra sockerbitar, för han kan verkligen tjata sönder öronen på mig.

Pod-tips och reflektion

Idag kom jag mig äntligen för att lyssna på ett pod-avsnitt som jag längtat efter länge. Posten Bortom Ekorrhjulet (@bortomekorrhjulet) har många intressanta samtal om att göra förändringar i livet för att få mer frihet, och det här avsnittet (nr 21) handlar om Åsa som slutade jobba genom att dra ner riktigt ordentligt på sina utgifter. Det var peppande på många sätt, men jag kände mig först lite besviken för att jag inte fick några mirakeltips.

Men sedan funderade jag en stund, och insåg att vi faktiskt har gjort väldigt många av de där förändringarna redan. Bara genom att avstå förskola för Bertil och Gunnar så har vi klivit utanför normen, och det har inneburit att vi steg för steg har dragit ner på kostnader för att ha råd att vara hemma. Till hösten kommer vi att klara oss på en heltidslön (då vi ska jobba 50% var) plus barnbidrag, och det tycker jag är ganska bra jobbat. Det allra bästa är att det oftast inte känns som att vi snålar på saker, utan att vi lever väldigt gott. Det är en skönt känsla att inte vara så beroende av en hög inkomst. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna göra oss ännu mer fria – men hur det ska gå till får jag fortsätta fundera på.

Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Sommardag

Gårdagen i baklänges ordning, så som bilderna:

• Två fina små människor blickar ut över havet hos mormor.

• Premiärbad!

• Gunnar åt glass i baksätet… Femtio mil utan AC kräver desperata åtgärder.

• Lyxade med Magnum Vegan pga födelsedag.

• Studiebesök på brandstationen.

• Andreas åkte 23 meter upp med liften.

Husligheter

Nu när det var långhelg har vi passat på att fixa här hemma. Jag gjorde ett misslyckat försök med syrénsirap, men lyckades rädda den hyfsat till slut. Tyvärr har mitt luktsinne varit helt utslaget pga envis förkylning, så det var ju trist att stå med årets sista syréner och inte känna ett uns av doften. Men jag har förhoppningar om att sirapen ska hålla länge, så vi kan smaka försommar ända in på hösten.

Andreas har gått all in på husmorsfronten nu när han är hemma på heltid. Han har fått igång både råg- och vetesurdeg och vi är nu bortskämda med helt fantastiskt bröd bakat i gjutjärnsgryta. En sån lyx! Vet inte när vi köpte bröd senast faktiskt.

Och sen är det hans odlingar. Det står skott och krukor i vartenda fönster och nu har de fått börja flytta ut på altanen. Tomatplantor, gurkor, massor av chili, sallad, kryddväxter, lök och potatis. Det låter nästan som att vi blir självförsörjande framåt hösten, men jag är realistisk och är glad om vi får något från varje sort att smaka på i alla fall.

I fixartagen & skrivglädje

Jag har haft mer energi de senaste dagarna, känt mig gladare än på länge. Och då har jag ändå dragit på mig första förkylningen på år och dagar. Skönt att känna att grundstämningen lättar lite.

Bara att ta tag i grejer då, medan orken finns! Idag är det ledig torsdag och vi ägnat dagen åt att rensa ett par köksskåp och några leksakshyllor. Fick ihop en stor kasse med grejer som vi kan skänka bort. Sen gav vi oss på rabatten på framsidan av huset. Rensade bort överblommade vårlökar och tulpaner, slogs mot kirskålen och snyggade till, samtidigt som Andreas och Sixten skrapade bort gräs och mossa mellan stenplattorna och grävde upp en enorm rot av oklart ursprung. Riktigt skönt att få ordning både inne och ute. Den där städningen som vi egentligen hade planerat, med dammsugning och skura badrum och sånt, det roliga spar vi tills imorgon.

En sak som verkligen fick mig på gott humör igår var att jag för första gången skrev ut hela mitt bokmanus på papper. Så häftig känsla att hålla den tjocka pappersbunten i handen. Just nu sitter Judith bredvid mig och provläser. Jag är väldigt peppad på att jobba vidare med redigeringen, men samtidigt har jag redan påbörjat nästa skrivprojekt. Det är en idé som jag fick när vi var i Australien, och nu jobbar jag med en synopsis och testar att skriva några sidor för att se om jag hittar rätt ton. Varje gång jag sätter mig och börjar skriva känna jag hur mycket jag ÄLSKAR att göra det. Nu behöver jag bara utöka dygnet med cirka tio timmar så jag kan skriva medan jag har flow.

Mors dag

Äsch, jag bryr mig ju inte värst mycket om högtider. Men att bli uppvaktad på mors dag med teckningar, en bukett syréner och ett fikonträd är ändå något särskilt. Bertil hade bland annat ritat en teckning av familjen. Tyvärr var jag inte med på bild, för jag var på jobbet. Ärlighet varar längst osv… Vädret får däremot underkänt. Inte läge för fika i trädgården precis, när regnet stått som spön i backen hela dagen.

En annan höjdpunkt i helgen var att jag gjorde terminens sista inlämning på skrivarkursen. Så skönt! Samtidigt är kursen bland det roligaste jag har gjort på länge, så där bara för min egen skull, och jag är så tacksam att jag för att jag har hittat tillbaka till skrivandet igen. Nu har jag sökt fortsättningskursen till hösten och så får jag se om jag har tid och motivation att fortsätta plugga på deltid. Annars får jag skriva på egen hand – och med stöd av mina nya skrivarkompisar från kursen. Så kul att träffa likasinnade och både kunna ge och få respons även efter att kursen avslutas. Nu ska jag fortsätta bearbeta mitt manus och målet är att våga skicka det till några förlag efter sommaren.

Ett samtal om hjärtat

Bertil hoppar på studsmattan. Han ropar till mig:
“Mamma, hur låter hjärtat?”
“Dunk, dunk, dunk.” Jag går fram och hjälper honom att lägga handen på sin bröstkorg. “Här sitter hjärtat. Känner du hur det slår?”
Hans ögon glittrar till.
“Ja! Jag känner! Dunk dunk dunk!” Han tänker på något. “Doktorn kan höra det med en sån där…”
Han pekar på öronen.
“Ja, ett stetoskop”, säger jag. “Varför tror du läkaren vill lyssna på hjärtat då?”
“För att höra att man mår bra. Om hjärtat inte slår, då mår man inte bra.”
“Nej, då är man till och med död.”
Bertil studsar vidare.
“Död som gammelfarmor?”
“Nej, gammelfarmor är inte död. Hon lever ju fortfarande.”
“Men vem är död då?”
“Ja… min mormor och morfar. Och farfar Berth.”
“Jaha. Då slår inte deras hjärtan. Men gammelfarmors hjärta slår.”
“Precis.”
Bertil fortsätter studsa.
“Ska vi leva jättelänge, mamma?”
“Ja älskling, vi ska leva jättejättelänge.”