Save the Veggie Burger

Igår lagade Andreas jättegoda burgare på gröna sojabönor, potatis och cashewnötter. Till det hade vi vegomajo, srirachasås, picklad rödlök och asiatisk sallad. Väldigt goda smaker, även om jag hade önskat lite mer tuggmotstånd i burgaren.

Enligt ett förslag i EU får detta snart inte kallas – eller åtminstone säljas – som burgare. Det ska vara ett namn som är förbehållet köttprodukter. Samma sak gäller korv och stek. Det här är förstås samma sak som att all växtmjölk måste säljas under namnet havredryck eller motsvarande. @javligtgott har skrivit om detta och startat uppropet #savetheveggieburger. Förslaget är ju totalt idiotiskt, och gör att vegomat ska fortsätta vara på undantag. Det finns så klart många matproducenter som vill att normen ska fortsätta vara att äta kött, men att EU ska stötta detta när allt pekar på att vi måste ställa till klimatsmartare matvanor är ju inte klokt.

Gå gärna in på @javligtgott och klicka på länken för att skriva under uppropet!

Fredagsambivalens

Blandade känslor denna fredag. Glad över att vara ledig med Andreas och de två små. Långpromenad till och från Nyckelviken, korvgrillning och söta lamm på plussidan. När solen kom fram var det ganska skönt. När den gick i moln var det olidligt kallt. Men jag kände ändå att det finns hopp om våren. Och livet.

Ändå snurrar tankarna. Var ska vi ta vägen? Det känns som att jag saknar riktning, jag vill något annat men jag vet inte vad. Vet bara att jag inte orkar mer kyla, mörker och vinter. Jag har redan ångest för att den kommer en ny vinter. Då har vi ändå sluppit tio veckor av vintern den här säsongen. Som vanligt landar jag mest i frustration när vi försöker hitta vägar, eftersom alla spår känns som återvändsgränder. Jag försöker att inte fastna i hur hopplöst omöjligt det känns. Det måste finnas en väg!

Nu blir det skrivtid. Jag har en förhoppning om att kunna sätta punkt för första utkastet av mitt manus den här helgen. Så nu ska jag umgås med mina låtsaskompisar och hoppas att de gör som jag vill. Trevlig helg!

Gunnar pratar

Det är så roligt att följa Gunnar nu när han börjar prata. Än så länge är det mesta helt obegripligt utanför familjen, men ändå. Tänk att han kan börja göra sig förstådd med ord och uttryck. Så häftigt, även när det är fjärde barnet.
Mamma, pappa, Dadda (Sixten), Bibbi eller Diidit (Judith) och Gagga (Gunnar) har han koll på. Men även Bertil heter Gagga, även om vi kämpar med att få honom att säga Beppe istället. Det går sådär, för Gunnar är ju av den envisaste sorten. Nu har han bytt ut ljuden ouff-ouff och aaajjj (mjau) till orden hund och katt. Apan säger han också, och så kan han ju sjunga “Här kommer Radioapan” (fast man hör mest apan på slutet). Bäa (bära) är nog han favoritord just nu. Han säger också ja och nej väldigt tydligt, och har börjat med artigheter som “Nej tatt” (nej tack) t.ex. när han springer iväg för att han inte vill borsta tänderna.

Annat som han kan förmedla är muuu (smör), kokoko (skor), hatt (hatt eller mössa), bom (boll), bijälamm (Bä bä vita lamm = öppna förskolan), blääää (oätbar mat), pippiapa (Pippi och apan-muggen = dricka vatten), uppuppupp (lyft upp mig), heeej (telefonen), Bibbi Dadda hoppa heeeej (titta på filmklippet där Judith och Sixten hoppar i poolen).Ja, ni hör ju att man behöver ett lexikon för att hänga med. Allra gulligast är ju att Gunnar och Bertil faktiskt pratar med varandra. Att de kan säga saker till varandra som båda förstår. Det är så man blir tårögd nästan. Tänk så mycket roligt de kommer att ha tillsammans framöver.







Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Adelaide Zoo

Vi har väntat in svalare väder för att gå på zoo. Idag var den kallaste dagen på hela resan, så kyligt att vi behövde byxor och långärmad tröja. En regnskur på det så frös vi ordentligt. Men som vanligt här så kommer solen ändå fram till slut, och då blev det varmt och skönt igen.

Morfar var med på dagens utflykt, och vi såg massor av djur. Aporna var Gunnars favorit medan Sixten och Judith var mest förtjusta i pandan. Bertil var imponerad av flodhästen som masade sig upp ur vattnet för att sedan ställa sig och bajsa. Succé förstås. “Den är jättebig!” ropade han när den klev upp på land. Sen fanns det en hel del inhemska djur också, och här finns ju många udda figurer. Tasmanian Devil, possum, trädkänguru och cassowary är några ni kan googla om ni inte stött på dem tidigare.

Belair

Målet för dagens utflykt var Belair National Park. Där har vi varit vid varje Australien-besök, för det är ett av de säkraste ställena att få se vilda koalor. Den här gången har vi ju haft turen att få koalabesök här hos morfar, men vi ville gärna se fler. Mitt mål var att få se sex stycken och som bonus önskade jag att få se en unge. Men utdelningen var betydligt bättre än så – vi tappade räkningen vid 15 st! Och vi såg två honor med lite större ungar, och vid båda tillfällena passade ungen på att klättra iväg från mammans rygg och ut på eget äventyr i trädet. Så häftigt att få se. Bertil upptäckte en koala alldeles själv, och han var hemskt stolt över att bli utnämnd till koalaspanare.
.
Morfar, Ronnie och Lena var också med, och vi hoppas få några proffsbilder från Ronnie, för tyvärr är det svårt att fånga koalorna på bild med mobilkameran. De är väl kamouflerade mot eukalyptusträdets gråa stammar. Vi avslutade med picknick och hade sällskap av skrattande kokaburror i träden.
.
På vägen hem körde vi en slingrande väg över bergen, och passerade genom byn Clarendon. Det är också namnet på ett klassiskt typsnitt (och ett Instagram-filter, noterade jag nyss). Kuriosa – byn grundades 1846, bara ett år efter att typsnittet skapades. Jag kan däremot inte hitta någon information om att namnen har någon koppling till varandra. Men hur kan man göra en Welcome to Clarendon-skylt med ett annat seriftypsnitt än just Clarendon? Obegripligt. Vägen var i alla fall fin och utsikten slående, men Sixten blev åksjuk och kräktes när vi kom hem. Så nu tar vi en lugn kväll med Harry Potter-bok, AC och middag.

Kängurur och eld

Nu har värmeböljan kommit, och temperaturen på eftermiddagen var strax över 35 grader. Varmt, varmt, varmt. Det ska hålla sig så i en hel vecka och snarast bli varmare, uppemot 38-39 grader nästa helg. Det är ett måste att hålla sig inomhus de varmaste timmarna på eftermiddagen.

På kvällen kunde vi däremot åka ner till Aldinga Scrub och titta på vilda kängurur i fantastiskt kvällsljus. Gunnar ropade “Hej hopp!” och vinkade till dem. Bertil sprang efter dem och ville klappa. Sixten och Judith var smartare, och smög närmare för att kunna ta bilder. Ronnie och Lena var också med, med sin värstingkamera i högsta hugg. Deras foton blir rätt mycket bättre än mina mobilbilder, där det ser ut som att vi står en kilometer ifrån djuren.

När vi kom hem var det sovdags, och Sixten och Judith satte sig på altanen för att läsa. Efter ett par minuter ropade Judith “Det brinner!”, och när jag kom ut var det rök och eld på andra sidan grusvägen bara ett par hundra meter bort. Det blev en dramatisk halvtimme. Jag sprang och sa till pappa och Ronnie och Lena, de ringde brandkåren och vi rafsade ihop pass, barnvagn, dator, mobiler och insulin och ställde upp bilarna på rad, redo att evakuera om det skulle behövas. Men vi hade tur, vinden höll sig lugn och låg snarare åt motsatt håll, och när brandbilarna väl kom så tog det bara tio minuter innan elden var under kontroll. Judith var riktigt skärrad och grät, och det var skönt att kunna säga att vi såg att brandmännen tog det lugnt och att det snart skulle vara säkert igen. Nu ska vi sova, och det känns skönt att veta att det är minst fem brandbilar kvar på platsen och att de kommer jobba med eftersläckningen hela natten.

Urimbirra Wildlife Park

Vi åkte tillbaka till Urimbirra idag, för det ville så klart Sixten och Judith också besöka. Det blev inte riktigt så bra som vi hade tänkt, för Judith blev av någon anledning vettskrämd av fåglarna som är lösa där. Framförallt är det en flock änder som går efter kängururna och hoppas på att få äta av deras mat. Judith fick något som närmast liknade panikångest, och det tog en bra stund innan vi lyckades lunga henne. Men hon var tapper och lyckades få klappa några kängurur och koalor, så att besöket ändå slutade på plus. Övriga syskonskaran skuttade glatt runt bland djuren och var mer än nöjda. Judith började sedan frysa och på vägen hem däckade hon i bilen. Nu ligger hon nerbäddad med 39 graders feber medan övriga familjen badar i poolen. Ingen toppendag för henne, stackaren. Hoppas hon frisknar till snabbt.

Urimbirra Wildlife Park

Vi åkte tillbaka till Urimbirra idag, för det ville så klart Sixten och Judith också besöka. Det blev inte riktigt så bra som vi hade tänkt, för Judith blev av någon anledning vettskrämd av fåglarna som är lösa där. Framförallt är det en flock änder som går efter kängururna och hoppas på att få äta av deras mat. Judith fick något som närmast liknade panikångest, och det tog en bra stund innan vi lyckades lunga henne. Men hon var tapper och lyckades få klappa några kängurur och koalor, så att besöket ändå slutade på plus. Övriga syskonskaran skuttade glatt runt bland djuren och var mer än nöjda. Judith började sedan frysa och på vägen hem däckade hon i bilen. Nu ligger hon nerbäddad med 39 graders feber medan övriga familjen badar i poolen. Ingen toppendag för henne, stackaren. Hoppas hon frisknar till snabbt.

Urimbirra Wildlife Park

Efter en katastrofal morgon vad gäller Bertils humör, så kändes dagen inte så lovande. Dessutom blåser det nästan storm ute, så stranden var inget alternativ. Men vi bestämde oss för att åka till Urimbirra, som är en liten djurpark där de bara har inhemska djur. Vi har varit där flera gånger tidigare och gillar just att det är så litet och inte så mycket folk.

Idag fick vi klappa och mata kängurur, gå in och hälsa på koalorna, se saltvattenskrokodiler, bli skrämda av en cassowary, se echidnan på promenad och titta på en massa fina fåglar. Ett bra tillfälle att fota de fåglar som flyger förbi i stora flockar varje dag, men som är svåra att fånga på bild. Kakaduor (vita med gul tofs), galah (gråa med rosa bröst) och rainbow lorikeets (gröna med rött bröst och gulblå vingar) är några favoriter. Gunnar är familjens djurälskare och matade och klappade helt orädd, fast kängururna var större än honom själv. Dessutom blev Bertil på bra humör och eftermiddagen blev riktigt bra.

Idag är vi precis halvvägs genom vår resa. Ångest. Fantastiskt skönt att vi har lika lång tid kvar så klart, men det känns så jobbigt att vi nu går mot slutet. Vill stanna här för alltid. När Sixten och Judith kommer om två veckor kommer jag bara vilja stoppa tiden!