Samma visa…

Äsch, det blir ju bara samma sak varenda gång – vi försöker göra ett ryck för att möblera om och snygga till här hemma, och så slutar det alltid med tjafs och att det blir liiite bättre i ett rum, men bara sämre i de andra. Andreas och jag bråkar faktiskt väldigt sällan, men just på den här punkten har vi svårt att komma överens. Jag vet att jag har skrivit om det i bloggen tidigare. Vi tänker liksom helt olika, och det är ALLTID så att om vi testar en ny möblering så tycker den ena att det blev bättre och den andra tycker det blev sämre. Så tröttsamt.

Jag är liksom lite kluven. På ett sätt är jag ju helt ointresserad av inredning och vi har varken tid eller pengar att köpa en massa och styla och sånt. Dessutom är det ju alltid stökigt pga två marodörer, även kallade barn. Jag har inga ambitioner att det ska se ut som ett inredningsmagasin. Jag vill bara ha det hemtrevligare. Mer ombonat, mer genomtänkt. Gärna mer second hand och gamla prylar istället för en massa Ikea. Så som jag tycker det ser ut hemma hos kompisar och på folk “vanliga” hemma-hos-mig-bilder på Insta. 

Men det här är tydligen vår svagaste sida. Det blir… ok. Inte mer. Allt känns provisoriskt. Som den vita hyllan som tv:n plötsligt står på, för att den blev över när vi fixade ett skrivbord i lekhörnan. Suck. Och jag velar fram och tillbaka: Flytta stora bokhyllan till sovrummet? Byta till en mysigare tv-soffa? Trängas med alla barnen i en mindre säng pga snyggare? 

Omöjligt ju! Någon som har idéer och förslag? Alla tips mottages tacksammast i den här hopplösa inredningsåtervändsgränden. 

Bye bye

Igår vinkade vi hejdå till morfar för den här gången. Dags för honom att åka hem till Australien igen. Det var härligt att vi hann ses så mycket de här veckorna. Även om vi har vant oss vid dessa avsked så var det lite jobbigare än vanligt att säga hejdå nu. Han kommer hem till våren igen, men jag hade ju hoppats att vi skulle säga “Vi ses snart i Australien!”.

Men någon långresa dit blir det knappast i vinter. Det har vi väl vetat ganska länge redan, men nu känns det så definitivt. Och deppigt. Istället för att se fram emot ett par månaders sommar, så väntar en oändlig radda mörka, kalla dagar med ungefär en miljon tillfällen att klä på barnen vinterkläder. Idag känns det hopplöst tråkigt.

Höstchock

Idag slog min höstångest till på allvar. Vaknade till ösregn, blåst och 5 plusgrader. Sån misär. Och ändå bara en försmak av det hopplösa som väntar. Usch vad många gånger jag har gnällt om det usla vädret och sorgliga klimatet som vi har här, men tyvärr är det lika sant varje år – jag avskyr det från djupet av mitt hjärta.

Det är inte bara att jag ogillar kylan och mörkret, utan att jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det. Jag får ont i kroppen och spänner mig när det blir kallt, och jag får så starka obehagskänslor att jag önskar att jag fick bo under täcket när termometern visar lägre än +10 grader. Jag blir nedstämd och tycker det mesta känns tungt och motigt. Dessutom blir allt värre av att jag går runt med en konstant känsla av att jag väntar bort mer än halva livet, för från september till april längtar jag bara efter sommaren.

26 september idag. Det är så oändligt länge tills det är sommar igen. Oändligt. Allt det jobbiga ligger framför mig. Enda dagen som det känns deppigare är väl när första snön faller…

Med en blogg som heter Never enough summer, så fattar ni nog att det kommer vara lite gnäll här ibland framöver. Känsliga läsare varnas! Men jag ska försöka hålla fokus på det som ändå är roligt i vardagen med barnen, pluggandet och annat smått och gott. Men just idag gick det visst inte, idag tog vemodet överhanden.

Valdag och slut på energi

Lite varannan-dag-känsla här för tillfället. Dålig dag i fredags, betydligt bättre igår, men idag känns det väldigt motigt igen. Då har jag ändå fått sova hyfsat två nätter i rad. Fast det är klart, två hyfsade nätter räcker knappast för att återhämta sig när man lider av kronisk sömnbrist.

Just nu kryper det av ångest i kroppen. Allt känns så jobbigt. Bertil har varit olidligt gnällig idag, jag har varit en usel mamma och skrikit på honom, jag håller på att bli galen av alla ljud runtomkring mig, Judith som hostar och ställer tusen ologiska frågor, Gunnar som måste stoppas från grejer hundra gånger i timmen, Sixten som ser så uttråkad ut och retas med sin syster, alla grejer som ligger utspridda i huset, all tvätt som jag inte hinner med… Och det är ju inte barnen som är jobbiga, det handlar ju bara om att min energi är slut. Och så alla dessa omöjliga beslut som jag aldrig kan fatta, om jobb, resa, föräldraledighet, framtid… Usch, bara depp och gnäll från mig idag.

Vi var i alla fall och röstade på morgonen. Promenerade i höstsolen hela familjen och gjorde vår medborgerliga plikt. Högtidligt och fint. Jag tog en bild av oss på skolgården och insåg att vi hade blått på oss allihop. Det var kanske smart att kamouflera sig här i det väldigt blåa Nacka, men i valkuverten blev det förstås grönt och rött. Nu blir det ett öga på valvakan under kvällen och jag hoppas innerligt att det blir ett resultat som går att leva med de närmaste fyra åren. “May your choices reflect your hopes, not your fears”. Ett citat av Nelson Mandela som jag såg på Instagram. Tänk om folk hade fattat det. Så annorlunda debatten och valresultatet hade kunnat se ut.

Beslutsångest Deluxe

Gaaah, jag blir snart galen! På riktigt. Jag har sån grav beslutsångest på alla fronter i livet just nu. Det låser sig och jag kan omöjligt bestämma mig om något alls. Sommaren är definitivt och obarmhärtigt över för i år, och idag var jag tvungen att ha jeans på mig. Hela kroppen protesterar. Jag vill inte! Jag vill bara ha mer sommar! Mest för att jag älskar sommaren och hatar vintern, men också för att när det fortfarande var sommar så hade jag fortfarande tid på mig.

Men nu är det höst. Jag måste bestämma mig om och vad jag ska plugga. Jag har i alla fall registrerat mig på en kurs i illustration som jag kommit in på. Och så har jag hastigt och lustigt slängt iväg en sen anmälan till “Bruksgitarr I”, för det vore ju festligt om jag kunde lära mig att spela gitarr lite skapligt sådär. Eller så struntar jag bara i att plugga, för att jag egentligen inte är så motiverad. Det handlar ju bara om trygghetsknarkande i form av skyddad SGI, som jag var inne på häromdagen.

Jobbet då? Hur blir det med det? När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Jag gissar att min chef skulle vilja ha svar på det när vi ses på måndag. Vore fint om jag själv visste tills dess. Men jag vill ju å andra sidan veta hur min tjänst ser ut nu, efter så lång tid borta. Vad förväntar de sig av mig? Vad är på gång? Måste jag jobba heltid (alltså 75% i mitt fall)? Vill de ens att jag kommer tillbaka, eller vill de hellre behålla min vikarie? Många svåra frågor att reda ut.

Resan då? Blir det något med Australien-planerna? Just nu ser det mörkt ut. På ett sätt vill jag super-super-super-gärna åka, men å andra sidan blir det inte alls den resa vi hade hoppats på när vi började drömma. Vi önskade ett halvår, för att riktigt få känna på att bo utomlands för en längre period. Och så skulle vi slippa hela vintern. Nu är vi nere på 9-10 veckor, på sin höjd. Och då får stora barnen bara vara med tre av dem. Förbannade skolplikt! Och alla veckorna de är hemma utan oss, hos sin pappa, hur kommer det att kännas? Kommer jag kunna njuta? Men också en aspekt som säkert låter bortskämd och konstig, men som för mig är helt relevant – rädslan för att komma hem innan vintern är över. Jag kommer ihåg den brutala ångesten som drabbade mig efter förra resan. Som att jag hade fått en aning om hur livet kan vara, men så rycktes jag hem till vinter, snö, kyla, mörker och MISÄR. När vi pratade om detta vid middagen började jag nästan gråta. Ja, det är helt sant. Så mycket avskyr jag tanken på att komma hem till vintern. På ett sätt är det alltså lättare att vara kvar hemma, och traggla sig igenom vinterhelvetet utan avbrott. För då vet man inget annat.

Ja men det här blev ju inte vidare muntert på fredagskvällen. Just nu skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden och vara mitt i sommaren igen, i värmen, solen och med gott om tid att fatta vettiga beslut.

Regn och resetankar

Aldrig har väl titeln på den här bloggen känts mer passande. Never enough summer, det är verkligen exakt så jag känner. Jag vet att vi har haft århundradets sommar, för bra väder för att vara sant, och ändå räcker det inte för mig. Första dagen med regn från morgon till kväll och jag tappar hoppet om livet direkt. Ska det vara så här nu? Jag vägrar ta på mig långbyxor och lämnar demonstrativt regnjackan hemma när vi ska åka iväg en stund.

Jag ser andra som gläds åt regnet och som längtar efter höst, varma koftor, te och innemys. Jag kan inte relatera. För mig är sommaren meningen med livet. Man kan ju mysa inne ändå, inte behövs det höst utanför fönstret för det?

Jaja, det hör ju till att jag blir lite ur balans när sommaren går mot sitt slut. Imorgon kommer i alla fall Sixten och Judith hit en stund på dagen, efter att ha varit i Spanien en vecka så saknar vi dem lite extra. Och faktiskt så ser det ut på väderprognosen som att det ska bli ganska soligt. Då kommer allt kännas lättare.

Om jag ska komma på något positivt med regnet så är det att den där Australienresan känns alltmer lockande. Vi står ju och stampar i planeringen igen, och jag fattar faktiskt inte varför det är så motigt att komma framåt. Eller jo, jag vet nog precis varför. Det är för att Sixten och Judith inte kan vara med hela tiden. Vi vill så förtvivlat gärna åka men tanken på att vara borta från dem i sex-sju veckor är svår att hantera. De ska ju komma dit och vara med tre veckor på slutet, men det är ändå fruktansvärt länge att vara utan dem. Usch, jag känner mig som världens sämsta mamma när jag tänker att jag prioriterar en semester framför att vara hemma med de stora barnen. Men ändå, den där obeskrivliga längtan efter solen, värmen, det enkla livet… Jag önskar att jag kunde få båda samtidigt.

Bullar, blåst och dåligt tålamod

Idag blåser sommaren bort. Storm på Västkusten och rejält blåsigt här också. Sen visar prognosen betydligt svalare och mer ostadigt väder. Nu kunde jag ju vara nöjd, kan man tycka. Men tyvärr inte. Jag vill alltid ha mer sommar. Och mitt goda humör blåste visst bort tillsammans med sommaren.

Andreas har bara en helg kvar innan semestern är över. Sen börjar vardagen igen. Och jag är så trött. Just nu fattar jag inte hur jag ska orka med dagarna med de två små. Gunnar är ett yrväder och behöver passas exakt hela tiden. Bertil klarar sig något mer själv, men börjar gå in i en rejäl utvecklingsperiod med allt vad det innebär i form av protester, gnäll, utbrott, bråk och känsloyttringar. Idag har mitt tålamod varit på absoluta botten och jag har varit arg på honom säkert femton gånger. Han springer iväg, lyssnar inte, gnäller konstant, och värst av allt är att han är dum mot Gunnar. Det gör mig galen.

Och mitt i allt det här så känns det som att jag måste vara tacksam och inte klaga, för jag har ju valt att vara hemma med barnen. Dessutom vet jag att Andreas längtar jättemycket efter att han ska få vara hemma med dem, och då känns det extra jobbigt att vara trött och less. Det är förstås inte ett permanent tillstånd, men just nu är jag lite matt och uppgiven inför den stundande vardagen.

Fast ändå – trots gnäll och dåligt tålamod – så gjorde vi en utflykt till ytterligare en strand idag. Det blev Älgöbadet, som var litet och mysigt men väldigt blåsigt. Bertil hittade två systrar som han genast blev kompis med. Han är så social och gick oblyg fram och började leka med dem. På förmiddagen bakade han förresten kanelbullar tillsammans med Andreas. När han åt dem testade han och doppade bullbitar i sin mjölk. Han tittade upp och sa med stora ögon: “Det var verkligen väldigt gott!” Skönt att hans glada och soliga sida kommer fram mellan gnället.

Svettigt värre

Hemma i Nacka igen. Det var den varmaste bilresan jag har gjort. Så vidrigt klibbigt och svettigt. Omkring 30 grader ute hela vägen och trasig AC på det, så kan ni ju gissa själva hur härligt det var…

Bäst på resan var vårt lunchstopp på en camping vid sjön Skagern. Det var så vackert, en stor sjö med klart vatten, mjuk sandbotten och långgrunt. Vi åt matsäck och badade en lång stund. Välbehövlig paus på vägen. Sen tog vi oss till Arboga, där vi fick stanna och tanka, äta glass och köpa dricka. Också välbehövligt.

Efter det andra stoppet somnade Gunnar i bilen (för andra gången) och sov tills vi kom fram. Det betyder att han sov middag mellan kl 16-17.30. Skönt då. Outhärdligt nu. Klockan är 22.20 och båda de små är fortfarande vakna. Andreas och jag är helt slut och genomsvettiga. Nu vore det skönt att sova.

Det härliga med att komma hem var att mötas av ett nystädat hus och fina tack-för-lånet-presenter. Och att jag tycker att vårt hus är ganska fint. Sen tog det stopp. Det är kvavt och klibbigt, packningen svämmar över, Gunnar är som en duracell-kanin som har druckit RedBull, det nyss nystädade huset är redan stökigt, tjafs med stora barnens pappa, jag är ledsen över att Sixten inte vill vara här, för trött för att packa upp, för less för att orka laga mat… Jag längtar tillbaka till sommarstugan, havet och Västkusten.

Regntung dag

Usch, det här har varit en tung och jobbig dag på många sätt. Trots att det var blåsigt så var det 28 grader varmt och klibbigt som i tropikerna. Huvudvärken från igår var minst lika illa idag. Jag fick i alla fall chansen att vila en stund på förmiddagen, så med två Alvedon och en halvtimmes sömn så mådde jag bättre.

På eftermiddagen lyckades vi efter mycket om och men ta oss iväg och handla för födelsedagskalas och kommande dagar. Det var en sällsynt stökig tillställning med två små barn som mest gnällde och skrek och två stora barn som försökte hjälpa till efter bästa förmåga.

Lagom till att vi kom hem så kom regnet. Det fullständigt hällde ner i nästan två timmar och åskan rullade fram och tillbaka över oss. Andreas, Sixten, Gunnar och jag hamnade i vårt hus, så vi passade på att spela kort och sjunga en stund. Dagens mysigaste stund.

Nu på kvällen blev Sixten hämtad av sin pappa. Han har längtat hem sen vi möttes i torsdags, och han var inte alls sugen på att åka hit till Skaftö igen. Han vill hem till Stockholm och sin egen säng, sina grejer och sin dator. Det kan jag förstå. Men det gör så ont i hjärtat att han väljer att åka härifrån istället för att vara med oss. Det har verkligen lagt sordin på hela dagen. Det värsta – men också väntade – var att han ändå blev jätteledsen och grät när han skulle åka iväg med Emil. Det här river upp många gamla jobbiga känslor hos mig, och jag önskar att jag kunde hantera dem bättre. Men det är svårt. Som en föraning om hur det kommer bli, att han kommer välja att vara hos sin pappa mer och mer. Jag förstår att det är enklare för honom att vara där, även om jag vet att han trivs hos oss också. Men just nu är jag bara ledsen.

Imorgon får bli en bättre dag. Då fyller ju Gunnar ett år och vi ska ha lite kalas. (Utan Sixten är det enda jag kan tänka på just nu…) Det blir bra.

Macken, bulan och besvikelsen

Ännu en stekhet dag, som vi tillbringade i Trollhättan. Vi hade stämt träff med en f.d. kollega till Andreas med familj, och då blev det parkhäng och utelunch. Jättetrevligt men jättevarmt. Lekplatsen var tipp-topp och riktigt uppskattad av alla – det var Roy & Rogers mack som hade förvandlats till en underbar lekstad med husvagn, Saaben, tankstation och trafikljus, och pricken över i var att man kunde sätta på musik och lyssna på låtarna inne i macken. Alla nöjda och glada.

Sen blev det lunch på uteservering med alla åtta(!!) barnen, och det var väl ungefär så avslappnat och lugnt som det låter. Vår träff avslutades inte helt perfekt, för Bertils tålamod inte räckte till för att vänta på hjälp med att komma ur vagnen utan han tippade huvudstupa rakt ner i trottoaren. Inte kul alls. Det gick ändå bra och bulan i pannan ser betydligt värre ut än hur han verkade tycka att det kändes. Andreas sprang och köpte en isglass för att kyla bulan, men den ville Bertil helst äta upp direkt. Så det värsta skriket berodde på att han fick vänta på glassen.

Idag var det dags för antagningsbesked för höstterminen. Jag sökte ju flera olika kurser, men ville i första hand gå en skrivarkurs på Linnéuniversitetet (på distans). Jag skickade in urvalsprov i april och insåg att det nog skulle vara svårt att få plats. Så drömde jag två gånger inatt att jag blev antagen, och pessimist som jag är drog jag slutsatsen att det betydde tvärtom. Tyvärr hade jag rätt. Och precis som jag förutspått så fick självförtroendet en törn. Dessutom kom jag inte heller in på mitt andrahandsval, en kort kurs i illustration. Jag blev antagen till några andra kurser, men det kändes just då ointressant. Först ville jag bara vara besviken och deppig och arg på mig själv en stund.

När jag fick tillgång till dator och kunde titta på reservplaceringarna, så blev jag både peppad och lite irriterad. På skrivarkursen var 30 st antagna och jag har reservplats nr 2. Såååå nära ju! Kunde jag inte bara fått plats 30 och fått bli glad och stolt istället? Nejdå, bara nära. Och illustrationskursen – reservplats nr 1! Men hallå?! Kom igen. Å andra sidan tänkte jag imorse, när jag otåligt väntade på beskedet, att jag är inne i något slag “no flow”. Så det var väntat. Nu måste jag ändå försöka bestämma vad jag ska tacka ja till och vad jag ska stå kvar som reserv på. Inte helt lätt.