Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Vardagsutmaningen

Nej, det här är inte en rubrik till en hurtig “Så klarar du plankan i fem minuter efter en månad”-utmaning. Jag menar liksom själva utmaningen att hantera det faktum att det är vardag. Jag är inte så bra på det. Att gå till jobbet, komma hem trött och utan ork kvar till familjen, att försöka ta tag i tvätt och disk, hitta tid till lite pluggande…

Nej, det var bra mycket skönare att vara föräldraledig. Det är också galet intensivt att vara hemma på heltid med två småbarn, men man är så mycket mer i nuet. De är hungriga – de får mat – problem solved. Allt är med rakt på, hands on, vilket känns mindre uttröttande för hjärnan.

Jag tycker det jobbigaste med att lägga så mycket energi på jobbet är att jag får så dåligt tålamod med barnen när jag väl är hemma. Jag är väl för trött, helt enkelt. Och så pressen (från mig själv) att det måste bli mysigt de där timmarna på kvällen, för det är ju den enda tiden vi har tillsammans. Då blir det lätt tvärtom istället, gnäll och tjafs när alla är trötta.

Den här veckan är det extra mycket att göra på jobbet, men som tur var blev det en bra kväll just idag. Det behövde jag. Ett sista besök av morfar innan han åker hem till Australien, bra respons på en textinlämning och en musikstund med min man. Nu orkar jag lite mer vardag.

Välbehövlig timme

Jag är inne i en period när jag inte mår helt hundra. Känner igen den där deppiga, nedstämda sinnesstämningen som inte riktigt vill lyfta trots sol, värme, ledig påskhelg, tid med familjen…

Ikväll när barnen hade somnat tänkte jag sätta mig och plugga. Men så ville Andreas ha hjälp att lyssna igenom ett par låtar som han jobbar med i sin musikproduktionskurs, och plötsligt hamnade vi en hel timme vid pianot. Sjöng igenom en massa gamla låtar, hittade sånt vi hade glömt bort att vi hade skrivit till och med. Mest barnlåtar, men också den sången som jag skrev till vår vigsel, och en sång som vi sjöng när Andreas pappa begravdes. Och så avslutade vi med vår absoluta favorit – Like The Wheel med Tallest Man on Earth.

Det här var tydligen precis vad jag behövde – bara släppa alla måsten och spela musik med min vansinnigt musikaliska och begåvade man. Nu känns allt lite lättare en stund.

Redan less

Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.

På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.

Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.

Vardagen börjar

Exakt en vecka tog det att komma över jetlaggen. Imorse sov jag till strax innan kl 6. Yes! Jag har inte lyckats sova förbi kl 05 en enda gång sen vi kom hem, vilket har varit segt. Barnen har somnat väldigt snabbt på kvällarna men ändå sovit lite längre på morgonen för varje dag. Och nu verkar vi vara hyfsat i fas i alla fall.

Och då – då slår vardagen till med full kraft. Sixten och Judith kom hit idag, så imorgon bitti måste vi upp för att hinna till skolan. Dessutom ska jag gå till jobbet för första gången sen i juni 2017. Jag försöker låtsas som ingenting och vill inte känna efter för mycket. Då skulle jag nog bli golvad av ackumulerad söndagsångest. Det blir säkert helt okej, men jag skulle ju tusen gånger hellre fortsätta vara hemma med familjen. Men det viktigaste är ju att barnen får fortsätta vara hemma!

Nu ska jag titta på Bäst i test med de stora barnen och fortsätta stoppa huvudet i sanden. Imorgon är en heeelt vaaaanlig dag.

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

En annan verklighet

Om två veckor landar vi i Sverige. Åh vad jag absolut inte längtar. Jag har varit lite svajig i humöret de senaste dagarna, för det känns som att verkligheten tränger sig på alltför mycket. Sen tänkte jag igen – det här är ju precis lika mycket verklighet. För just nu är vi här och lever drömliv. Och om jag ska gissa så kommer de här tio veckorna lämna större avtryck än tio vardagsveckor hemma. I alla fall, om två veckor är det här äventyret slut. Då ska vi ha vinterkläder, passa tider, börja jobba (!!!) och stå på en blåsig busshållplats. Det finns säkert något positivt med att komma hem också, det är bara svårt för mig att komma på det nu. För min längtan efter sommar och ett enklare liv har inte blivit mindre, snarare ännu större, efter vår tid här.

Samtidigt vill jag verkligen njuta av tiden här, ända in i det sista. Så jag försöker koppla bort tankarna på hemresan så gott det går. Vi har fått galet varmt väder igen, men förmiddagen tillbringade vi på stranden och det var helt ljuvligt. Knappt något folk, svalt och skönt i vattnet, ingen vind. Underbart. Sedan lite plugg på eftermiddagen medan de andra handlade, och på kvällen gemensam pizzamiddag och prat på altanen tills solen gick ner och Bertil sa “Nu går vi och lägger oss”. Så nu gör vi det.

Resfeber och strandfeeling

Det börjar dra ihop sig. Vi har börjat packa, sortera kläder, rensa kyl och frys, städa undan, skriva listor. Det är mycket att förbereda, samtidigt som allt det vanliga ska rulla på.

Idag har jag varit lite nere. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter Australien så närmar det sig också att säga hejdå till Sixten och Judith. Sju veckor ifrån varandra är betydligt mer än vi testat tidigare. Det gör ont i hjärtat att vi inte kan dela hela upplevelsen tillsammans. Anledningen till att vi i princip avstyrde reseplanerna var just att jag inte ville vara ifrån dem. Samtidigt vägde längtan efter en sån här långresa tungt. Det kommer att gå bra, men det känns tufft nu innan vi kommit iväg. Det är väl bara att tillåta känslorna att samsas, att blanda längtan och vemod.

Vi hade i alla fall en fin förmiddag då vi åkte till vår favoritstrand på Ingarö. Tittade till den i vinterskrud och kände lite strandkänsla. Nästa vecka blir det mera strandhäng. Bertil ropade glatt att han ville bada, men vi bestämde att vi väntar tills vi är framme i Australien.

Ledsen men ändå glad

Inatt sov jag dåligt på grund av ett värkande öra. Var på vårdcentralen på förmiddagen, istället för att plugga. Stannade till på apoteket på vägen hem. Kom ut och hade fått en jäkla p-bot, för att jag hade glömt lägga fram p-skivan. 450 kr. FYRAHUNDRAFEMTIO KRONOR.

Först blev jag arg. Jag körde hem och stannade bilen. Och då bröt jag ihop. Jag bara grät och grät och grät, lyckades samla ihop mig tillräckligt för att gå in, och sen började jag gråta igen. Det var som om all trötthet kom ikapp, och känslan av att hela tiden balansera på gränsen till vad energin räcker till. Och vad pengarna räcker till. Vi snålar och håller igen hela tiden, både för att kunna vara hemma med barnen och för att göra det möjligt att komma iväg på vår resa. Och jag har slitit för att orka med mina heltidsstudier, mest för att det är tre roliga kurser men också för att CSN-bidraget har varit ett välkommet tillskott i kassan. Inte fasen vill jag lägga pengarna på en p-bot då. Judith tröstade, Andreas kramade och Bertil undrade om jag kanske sluta gråta om vi lekte Octonauterna simmar?

Jag mådde bättre efter en stund. Råkade somna en stund i soffan på eftermiddagen när jag läste för Bertil. Och sen tog jag på mig en klänning och läppstift och gick på glöggmingel med familjen hos några vänner.

Och trots mitt sammanbrott känner jag mig tacksam. Glad över att jag inte är fast i det där ledsna, deppiga, utmattade träsket som jag harvade runt i så länge när jag var sjuk. För då mådde jag sådär varenda dag, månad efter månad. Nog för att jag är trött och matt och har gjort slut på energin nu också, så mår jag bra i grunden. Det är en enorm trygghet att känna det.