Två surdegar och vegopepp

Så nöjd med mig själv just precis nu. Idag har jag stökat undan två såna där måste-fixa-grejer som hängt över mig länge. Det ena var att skriva ett första utkast till min läsrapport som ska lämnas in innan terminens slut, och som är den näst sista uppgiften för det här läsåret. Den är inte alls tråkigt att skriva, det handlar bara om att ha tid och ork och motivation – alla tre vid samma tillfälle. Det är det enda av mer akademisk art vi skriver på kursen, vilket betyder att jag behöver sitta med uppslagna böcker och skriva referenser och reflektioner. Jag är inte klar, men jag har åtminstone ett skelett som är lagom långt. Mycket glad över detta.

Den andra bit-ihop-och-beta-av var att ringa Försäkringskassan och försäkra mig om att jag har förstått alla regler kring att skydda den sjukpenningsgrundande inkomsten under tiden jag pluggar och framförallt under sommaruppehållet. Nu vet jag allt jag behöver veta, och jag känner mig väldigt lugnad av handläggarens svar.

Som om inte detta var nog, så har vi även haft lekkompisar på besök på förmiddagen. Äntligen var det lite vårvärme så vi kunde vara ute en stund, och sedan lekte barnen med legotåget och dinosaurierna innan vi åt lunch. Längesen vi sågs, så det var väldigt trevligt! Dessutom har den här familjen varit en stor inspiration för mig att gå över till helt växtbaserad kost. Så vi hade mycket att prata om och jag fick massor av bra tips och pepp. En fin fredag som dessutom avslutades med grillning på altanen under det blommande körsbärsträdet. Trevlig helg!

Stolt. Punkt slut.

Jag är omåttligt och orimligt stolt just nu. För idag har jag skrivit färdigt första utkastet till mitt manus. Det är en utvecklings- och kärleksroman för ungdomar mellan ungefär 12-15 år med arbetsnamnet Genom en stjärnkikare. Jag började precis före jul, och idag kunde jag sätta punkt för epilogen. 209 sidor och ca 79500 ord senare är jag både lättad och lite vemodig. Det återstår massor av jobb och många timmars arbete innan det är redo att skickas till något förlag, men jag är så stolt och glad över att jag har kommit så här långt. Vilken milstolpe!

Kursträff

Hemma igen efter två totalt fullspäckade dagar i Vimmerby. Jätteroligt men också utmattande. Och som den sömnstörda småbarnsmamma jag är, så kunde jag förstås inte alls sova ens när jag fick en ostörd natt på hotell. Men det var ändå härligt, inte minst att åka tåg själv och hinna skriva en massa.

På träffen hann vi med tre olika föreläsare, skrivövningar, responsrundor och en massa snack med varandra. Så roligt att umgås med andra skrivande människor och diskutera karaktärer, utmaningar och tankar. Med på träffen var även studenter som går påbyggnadskursen och fyra tidigare studenter som nu är på väg att debutera. Extra spännande att höra om deras erfarenheter och långa processer mot utgivning. Deras främsta uppmaning var att hålla kontakten med klasskompisarna för att kunna läsa varandras texter och ge och få värdefull respons.

Föreläsarna den här gången var Carina Gabrielsson Edling, som undervisar på kurs två men också har jobbat trettio år som redaktör på förlag, Fredrik Brouneus som är apotekare, journalist och författare, och Christin Ljungqvist som är copywriter och författare (och dessutom kommer från mina hemtrakter och tydligen gick vi samma gymnasieskola samtidigt, fast i olika årskurser). Alltid lika intressant att först läsa böckerna och sedan få höra hur de har kommit till och hur författarna har fått kämpa för att uppfylla sina drömmar om att bli publicerade. Det är konstigt att man kan gå därifrån och vara så peppad samtidigt som man hör hur extremt svårt det är att bli en av de där som passerar nålsögat.

Nu har jag fokus på att skriva klart ett första utkast av mitt manus (målbilden är att hålla en utskrift i min hand!), slipa på en text som ska med i årets kursantologi, skicka urvalsprover till påbyggnadskursen och skriva en läsrapport. Men först ska jag lägga allt åt sidan och vara med barnen hela dagen, för jag har saknat dem massor även om jag knappt har haft tid att längta efter dem.

Språkträning

Den här dagen har varit lite uppochner, av olika skäl. Och varm. 36 grader hade vi på eftermiddagen. Vi började i alla fall med ett dopp i Port Noarlunga, och äntligen tog vi med body boards till stranden. Bertil var så nöjd, han låg på sin bräda och sprattlade som en liten utombordsmotor och ropade “Jag kan! Jag kan surfa!” Eftermiddagen tillbringade vi inomhus på Colonnades, där det fanns AC och många affärer. Vi åt lunch, handlade mat och några sommarkläder till Sixten och Judith.

När Sixten fyllde år häromdagen fick han första och andra Harry Potter på engelska av morfar. Eftersom han redan har läst ut dem, så passade vi på att köpa resten av serien också. Även om han har läst hela serien nio (!!!) gånger tidigare, så är det ändå häftigt att han har blivit så bra på engelska att han läser dem utan problem. Judith har inte läst böckerna på svenska, men hon hängde på och började läsa del ett. Hon har dessutom redan hunnit plöja ett par andra böcker som hon lånade på biblioteket. Även när det gäller att förstå och prata så går det helt utan problem, både för Sixten och Judith. En häftig utveckling sedan vi var här för två år sedan. Tack Youtube, får vi väl säga.

Även Bertil snappar upp fler ord på engelska förstås. Wait for me! ropar han om han inte hinner med. Han kan också andra bra grejer som big wave, jump, dinosaur, train och more. Han har också börjar säga Sorry när han säger förlåt. Även Gunnar lär sig en massa nytt. När man säger hejdå så vinkar han och säger Bye bye! Han förstår tydligen också flera djur på engelska, för han gör rätt djurljud om man säger dog, cat, fish, kangaroo och några till. Han bästa engelska ord är ändå apple, som betyder att han vill dricka äppeljuice. Det vill han i princip från att han vaknar tills han somnar. Han lär sig nya ord på svenska också, som hatt, bäa (bära), tut (slut) och tiss (kissa). Nu sätter han också ihop flera ord och ljud till små meningar. “Mamma! Hej off-off! Hej aj! Aj pssst.” Det betyder “Mamma, säga hej till hundarna, säga hej till katten. Katten sover.” Obegripligt för en utomstående, men så häftigt för oss i familjen att kunna förstå honom! Däremot är han ju knasig när det kommer till våra namn. Mamma och pappa kan han förstås. Han själv heter Gagga. Men Bertil heter också Gagga, och det gör morfar också. Judith däremot heter Bibbi och Sixten heter Dadda. Han verkar ha blandat ihop oss med Babblarna.

Biblioteket

Ännu en varmt dag, för varm för att kunna göra något utomhus. Det kan kännas lite segt, men jämförs med fördel med att vara insnöad i Stockholm i januari. Då känns det genast lättare att uthärda.

Idag gjorde vi ett besök på Aldinga Library. Det var svalt och skönt. Och fantastiskt fint! Ett nybyggt hus med jättehärlig barnhörna, tv-spel, ritbord, en liten cafédel, stort utbud av kurser och mötesplatser för både barn och vuxna och så hylla efter hylla med böcker och tidningar förstås. Hit går vi gärna igen. Det enda som hamnar på minussidan är att Gunnar lyckades ramla och slå sig så det rann blod ur munnen. Jag tror han bet sig i tungan helt enkelt, men det såg inget vidare ut när blodet droppade. Men det kan vi knappast beskylla biblioteket för – Gunnar hade för bråttom som vanligt och krockade med en sittpuff. Efter vi hade fått stopp på blodflödet gick vi in och köpte glass i affären. Då var det inga ledsna miner längre.

Imorgon säger prognosen +43 grader. Sen vänder det äntligen. Nu längtar vi efter att kunna hänga på stranden igen! Kontrasten känns extra stor när vi pratade med Sixten och Judith på kvällen (som är deras morgon) och de berättade att det hade snöat. Aldrig har snö känts så avlägset som de här stekheta dagarna.

Biblioteket

Ännu en varmt dag, för varm för att kunna göra något utomhus. Det kan kännas lite segt, men jämförs med fördel med att vara insnöad i Stockholm i januari. Då känns det genast lättare att uthärda.

Idag gjorde vi ett besök på Aldinga Library. Det var svalt och skönt. Och fantastiskt fint! Ett nybyggt hus med jättehärlig barnhörna, tv-spel, ritbord, en liten cafédel, stort utbud av kurser och mötesplatser för både barn och vuxna och så hylla efter hylla med böcker och tidningar förstås. Hit går vi gärna igen. Det enda som hamnar på minussidan är att Gunnar lyckades ramla och slå sig så det rann blod ur munnen. Jag tror han bet sig i tungan helt enkelt, men det såg inget vidare ut när blodet droppade. Men det kan vi knappast beskylla biblioteket för – Gunnar hade för bråttom som vanligt och krockade med en sittpuff. Efter vi hade fått stopp på blodflödet gick vi in och köpte glass i affären. Då var det inga ledsna miner längre.

Imorgon säger prognosen +43 grader. Sen vänder det äntligen. Nu längtar vi efter att kunna hänga på stranden igen! Kontrasten känns extra stor när vi pratade med Sixten och Judith på kvällen (som är deras morgon) och de berättade att det hade snöat. Aldrig har snö känts så avlägset som de här stekheta dagarna.

I mål?

Vi brukar inte avge några nyårslöften här hemma, men ibland har vi skrivit ner några mål som vore kul att jobba mot under året. Jag hittade mina anteckningar i slutet av sommaren, och fotade av dem. Hade väl i ärlighetens namn glömt av dem en smula. Glömde dem igen, men letade upp fotot häromdagen. Men jag tycker ändå det är rimligt att utvärdera så här i årets sista vecka.

Välja bort kött
Har gått hur lätt och bra som helst. Jag tror det är på dagen ett år sen jag åt kött senast. Har inga planer på att börja inom överskådlig framtid heller. Tror mitt enda snedsteg har varit ett par sega godisar med gelatin i.

Inga fler barn
En rimlig målsättning, och mest nedskrivet på skämt. Samtidigt visste jag att jag säkert kunde bli lite sugen på en till när Gunnar fyllt 1 år. Det är ju 100% mysigt och 100% jobbigt det första året med en ny bebis. Men det får nog räcka nu, hur gosigt det än är med pyttesmå nyfödingar. De blir ju ett år och sjövilda också, det ska man komma ihåg.

Semester utomlands
Tekniskt sett hinner vi inte nå målet under 2018, men avresa på nyårsdagen med 10 veckor i Australien som väntar… jo, det får nog bli godkänt. Och hade vi åkt utomlands under året istället så hade vi ju inte haft råd att åka nu.

Ge ut en bok
Vi var på gång med en sångbok i slutet av 2017, som jag trodde vi skulle slutföra under det här året. Det projektet lades på is på vårt initiativ. Istället blev det skrivarkurs och fokus på barnlitteratur, och det känns faktiskt mycket roligare! Jag hoppas så klart att det kan leda till en utgiven bok så småningom.

Rensa bland grejer
Det här hade jag velat satsa mer på. Vi behöver verkligen göra oss av med en massa saker som vi inte har behov av. Gärna sälja för att få ett litet tillskott i kassan, men också skänka och slänga. Tiden och orken har inte räckt till. Det vi kan trösta oss med är att precis ALLA saker som vi inte gjort oss av med ännu finns kvar. Om det nu är någon tröst.

Nu ska jag fundera över om jag ska sätta upp några mål för nästa år, och vilka de i så fall ska vara.

En halvdan jul

Den här julen blev inte precis vad jag hade hoppats. Jag var magsjuk inatt, så istället för att åka till kyrkan och vara med på julfirandet så låg jag nerbäddad hemma. Det värsta passerade på några timmar, men jag har varit trött och matt hela dagen. Eftersom jag hade hållit mig isolerad så kändes det okej att Andreas tog med barnen till kyrkan i alla fall, så de fick se julspelet och äta jullunch. Mitt julbord bestod av två rostmackor, lite saft och en kopp te…

Framåt eftermiddagen var jag tillräckligt pigg för att komma upp till soffan, så vi kollade på Kalle Anka (första gången på väldigt många år) och öppnade några julklappar. Bertil och Gunnar blev väldigt glada, och nu leker de med dinosaurier och polisbilar och vi har läst alla fyra nya böckerna.

Även om jag så klart mycket hellre hade varit frisk, så var det ändå en ovanligt bra jul att vara sjuk. Skönt att vi för en gångs skull var här hemma, att vi inte hade kylen full av julmat och att vi inte hade massor av planer som behövde ställas in. Min enda julönskan är att ingen mer bli sjuk, tack.

God jul, ändå! Det kommer ju fler chanser!

Bokstavsskoj

Bertil har verkligen blivit intresserad av bokstäver, och det är så kul att följa och uppmuntra. Han har känt igen många bokstäver länge, men nu är det som att han håller på att ta nästa kliv. Nu kan han namnge de allra flesta versalerna, och börjar även ha koll på många gemener. Han kan också koppla ihop många ljud med rätt bokstav, så om jag säger “ssssss” så vet han att det är S han ska skriva. 

Flera gånger de senaste veckorna har han velat skriva hela alfabetet, och då sätter han sig och tittar på bokstavstavlan och försöker skriva av. När han ritar teckningar vill han gärna skriva vem den är till, och om han ritar av oss i familjen ska rätt bokstav stå på figurens tröja/mage. 

Samtidigt är han medveten om att han inte kan läsa. Om jag inte har tid eller ork att läsa för honom när han ber om det, och jag föreslår att han kan läsa själv, så svarar han “Men jag kaaaaan inte läsa!”. Jag säger att han kan titta på bilderna men det duger sällan. Och när jag läser högt för honom pekar han gärna på texten och frågar “Vad står det där? Och där? Och där?” Så jag försöker peka igenom texten för att han ska börja se att den är uppdelad i ord. 

Jag är glad att han visar intresse och är nyfiken, och jag håller tummarna för att han blir en tidig läsare. Mest för hans egen skull, för det är kul att kunna läsa. Fast han ligger ju i lä jämfört med Sixten förstås, han kunde ljuda ihop ord vid den här åldern och vid 3,5 år knäckte han läskoden ordentligt. Men det var också extremt tidigt, fattar jag. Oavsett ålder så är det roligt att Bertil har kommit igång och tycker det är roligt! När barn får följa sina egna intressen kan de ju lära sig allt.

Dear Diary

Jag håller på att börja mitt skrivprojekt för vårterminen. Det har inte varit helt självklart vad jag ska skriva om, men jag har haft två-tre olika idéer i huvudet som jag har utforskat. Nu börjar jag landa i någon sorts ungdomsbok. I ett svagt ögonblick letade jag fram en gammal dagbok, för jag ville komma åt känslan av tonåren.

Det är nästan overkligt att läsa sin egen dagbok när det har gått så många år. Att kastas tillbaka i tiden, rakt in i de känslor som jag hade då. Många stora ord. Många småsaker som man som vuxen skulle kunna vifta bort, men som var på blodigt allvar då. Massor av musik, sida efter sida om band och låtar, och om sena kvällar med kompisar med te och skivor. Och så kärlek – att titta på avstånd, en kyss, ett sårat hjärta, att vänta vid telefonen, den första pojkvännen. Ett inklistrat citat ur Douglas Couplands Microserfs, läst på ett tåg. Fasen vad fint ändå.

Att hitta en anteckning gjord på dagen 20 år sedan idag. Då svindlar det i huvudet.