Syskonkärlek

Det gör nästan lite ont i hjärtat av lycka när jag ser hur fin Bertil är mot sin lillebror. Jag förväntade mig ett ganska svalt intresse och en del svartsjuka. Men det har jag inte sett mycket av.

Istället är det kramar, pussar och kärlek i överflöd. Ända från Gunnars första vecka i livet har det varit så. ”Beppe bära!” var bland det första han sa till bebisen.

Igår ville han att Gunnar skulle vara med och pussla. Han petade in pusselbitar i händerna på honom och försökte visa hur man gör. Sen tröttnade han plötsligt och ryckte åt sig pussellådan. ”Den min, den!” sa Bertil bestämt. Det hör ju också till syskonskapet.

Höjdpunkten var ändå häromdagen. Bertil hade för första gången använt orden ”Jag älskar den!”. Visserligen om en obetydlig leksaksbil som han hade haft i handen i ungefär 30 sekunder, men ändå. När jag återberättade detta för Andreas så kastar Bertil sig om halsen på Gunnar och säger ”Jag älskar dig!” Vi båda höll på att svimma av kärleksöverdos, tror jag. Men vi behöll fattningen och såg till att kramen inte övergick i dra-ner-lillebror-på-stengolvet-katastrof. Det är ju sånt som hör till föräldraskapet.

Öppna förskolan

Inatt hade snön regnat bort och det var enklare att ta sig iväg hemifrån igen. Så vi åkte till öppna förskolan i Forumkyrkan för lite lek och sällskap.

Bertil älskar att vara på ÖF, för där finns massor av roliga grejer att göra och saker att utforska. Hans favoriter är flygplanet och brandstationen i Duplo, tågbanan, Pippi-huset och pusslen. Dessutom jobbar Sara där, och hon är verkligen en favorit. Jag får helst inte hjälpa honom alls, det är bara Sara som gäller. Och kompisen Mira när hon är där, förstås. Gunnar börjar också tycka det är spännande att spana på alla barn som leker och rör sig, och det är kul att dregla ner några leksaker förstås.

Öppna förskolan är ju ett fantastiskt bra påhitt, där barnen får leka i en annan miljö än hemmet och träffa andra barn. Vi går ofta dit, minst en gång i veckan. Däremot är det svårt att hitta jämnåriga kompisar, för alla andra barn börjar ju förskolan senast vid 18 mån. Vi träffar massor av trevliga barn och föräldrar på ÖF, men der blir lätt fokus på förskola och vilken ska man välja, när ska de börja, hur långa dagar orkar de med, osv.

Tur då att vi har träffat Mira och hennes mamma, och några andra hemmaföräldrar som vi kan hänga med. Bertil börjar ju ändå komma upp i åldern då det börjar bli kul att leka med andra barn. Fast än så länge vill de mest ta saker från varandra och säga Nej! Min! med arg röst. Det brukar ju ordna upp sig när de börjar skolan eller så.

Inte ropa hej

Man måste ju testa för att ha en chans att lyckas. Jag åtog mig uppdraget att lägga båda de små ikväll, samtidigt, för att se om Gunnar kunde sova för kvällen. Annars är han ju vaken med mig tills jag går och lägger mig, och ibland är han hyfsat nöjd men ofta är han trött och gnällig.

Gunnar ammade och Bertil drack sin vanliga smoothie. Gunnar grymtade och gnällde, och Bertil gjorde kullerbyttor med sin räv. Det kändes som att utsikterna för att lyckas var väldigt små. Men så bytte jag sida Gunnar, och då kom han till ro och somnade plötsligt. Kort därefter gav Bertil också upp. Jag lirkade mig försiktigt loss från två små ungar som låg tätt, tätt intill. Kände mig som en kung. Det funkade!

Det historiska klockslaget då båda hade somnat.

Satte igång en diskmaskin och hann nästan klart med att plocka undan. Sen vaknade Gunnar.

Det inte lika minnesvärda klockslaget när drömmen om en kväll med sovande barn gick upp i rök.

Olycksmorgon

Det finns inget jag tycker är värre än när barnen gör sig illa. Idag var det Bertils tur. Han klämde sitt finger i garderobsdörren och jag hörde direkt på skriket att det inte var bra. Började med att skölja i kallt vatten, men när blodet började rinna fick vi plocka fram is och handduk och klämma åt. Mitt problem är att jag är så rädd för blod och skador, så jag vågar inte titta ordentligt hur illa är det är ställt.

Tyvärr var Andreas inte hemma, så jag hade inte val annat än att ta tag i situationen själv. Så jag sprang snabbt över till grannen Inger, som är pensionerad sjuksköterska. Bättre att ta hjälp av någon som klarar av blod.

Vilken tur att hon fanns till hands. Bertil fick sitta i mitt knä och titta på tv medan Inger tejpade ihop den skadade fingertoppen. Mycket mindre dramatiskt för Bertil än att vi hade behövt åka till närakuten, vänta på läkare, sitta i en konstig miljö utan något som kan distrahera och ha någon okänd person som pillar och petar med det onda fingret.

Nu har han fått bandage och en alvedon, och sitter lite spak och vilar framför tv:n. Själv är jag skakig fortfarande.

Bästa sortens dag

Tänk om alla dagar var så här, vad enkelt det hade varit att vara förälder då. Andreas jobbade och jag och de två små var hemma och tog det lugnt hela förmiddagen. Gunnar sov 2,5 timmar, så Bertil och jag passade på att läsa säkert 20 böcker, pussla alla pussel flera gånger, sjunga Hajarna sju gånger i rad och äta mellanmål. Bäst av allt var ändå att Bertil satt på pottan, och till slut kom det kiss! Första gången – hurra!!!

Efter lunch, sådär framåt halv två, åkte buss vi till Nacka Forum och gick till biblioteket. Då sov Gunnar 2 timmar igen, medan Bertil och jag läste 20 böcker till. Så härligt kan man ha det när man är hemma och kan ta dagen som den kommer, och när dagen helt oväntat bjuder på medvind, nedförsbacke och raksträcka på samma gång.

 

Att vänta med förskola

Just nu är jag föräldraledig med Gunnar, som är tre månader gammal. Det är ju inget konstigt med det. Däremot har vi valt att låta Bertil vara hemma också, och det är ju att gå lite utanför normen. Åtminstone här i Nacka, där storasyskonen har rätt att gå 25 timmar i veckan på förskola.

Bertil har precis fyllt två år, och den vanligaste frågan vi får är “Och när ska han börja på förskolan?”. Det har blivit så självklart med förskola att det nästan anses lite konstigt att ha en tvååring hemma. Jag hör många föräldrar som uttrycker sig i stil med “Jag kan omöjligt underhålla hen längre, nej nu när hen är två så behöver hen den stimulansen som förskolan ger”. Jag förstår ju hur de tänker, för en tvååring kan vara ganska krävande. Men att en tvååring behöver så värst mycket stimulans känner jag mig tveksam till.

När jag tittar på Bertil så inser jag hur lite som behövs för att han ska vara nöjd. När vi går till lekparken så kan det ta en halvtimme, för han ska plocka upp stenar, knacka på lyktstolparna och jag ska fråga vem som är bor där, han ska peka på en svamp, fråga efter grävmaskiner, och så vidare. Hemma kan han vilja lägga samma pussel fyra gånger i rad, eller bygga en lyftkran av Duplo och rasa, bygga, rasa, bygga, rasa. Eller skära gurka med en smörkniv, det tar en stund kan jag meddela.

Det är fantastiskt att det finns förskolor, och många av dem är jättebra och har underbar, engagerad personal. Men jag känner verkligen att förskolan är till för föräldrarna, inte för barnen. För att föräldrarna ska kunna gå till jobbet, vilket förstås är nödvändigt. Men just nu, även om det är vansinnigt intensivt och ibland skitjobbigt att vara hemma med två så små barn, är jag så glad och stolt över att Bertil kan vara hemma. Han får ta saker i sin takt, han får tid och uppmärksamhet, han får vara med sina närmaste anknytningspersoner. Det tror jag är viktigare än allt annat.

PS. Jag har naturligtvis retroaktivt dåligt samvete eftersom storasyskonen gick på förskola från att de var ungefär 18 månader. Men då såg livet annorlunda ut, och det går inte att göra om. De gick för övrigt på världens bästa förskola, och hade det alldeles utmärkt där för det mesta.

Bertil 2 år!

Idag har vi firat Bertils födelsedag. Jag blir som vanligt nostalgisk på födelsedagar och tänker tillbaka på stunden då han föddes, vår första tid tillsammans och allt som hänt sedan dess. Från ett litet knyte i famnen till en sprallig, springande 2-åring som pratar nonstop och är sötare än socker.

Grattis min älskling!