Sötpotatisröra

Nu blir det mera mat. Jag har verkligen fått ny fart på matlagningen sedan jag gick över till i princip helt växtbaserat. Roligt! Det här är ett improviserat recept i ett försök att efterlikna den goda sötpotatisröran som vi åt mycket av i Australien. Där finns den att köpa färdig, men innehåller oftast parmesan. Detta är en 100% vegansk variant som jag tycker blev precis lika god och ännu krämigare.

Röran passar perfekt som tillbehör till en bowl eller sallad, men är också god att röra ner i nykokt pasta tillsammans med vitlöksstekta champinjoner och bladspenat. Jag tog med mig en liten burk till min matlåda idag, som också innehöll quinoa, rostade kikärtor, jordnötsmarinerad tofu och picklad morot. Jag längtade till lunchen redan när jag kom till jobbet på morgonen.

Här kommer receptet, som vanligt höftar jag friskt. I med mer cashew för mer crunch eller mixa längre för en slätare röra.

Sötpotatisröra med cashewnötter

  • 2 sötpotatisar
  • 1,5 dl naturella cashewnötter
  • 1/2 pkt cannelinibönor
  • 2 msk olivolja
  • 2 msk näringsjäst (b-jäst)
  • 1 msk pressad citron
  • 1 tsk salt
  1. Halvera sötpotatisarna, lägg med snittytan nedåt på en plåt och baka i ugnen på 200 grader till de är helt mjuka, ca 30-40 min.
  2. Rosta cashewnötterna i torr stekpanna.
  3. Skölj bönorna noggrant.
  4. Dra av skalet på sötpotatisen. Mixa slätt tillsammans med bönor, olivolja, pressad citron, näringsjäst och salt.
  5. Smaka av med salt och eventuellt mer citron eller olja. Lägg sist i cashewnötterna och mixa några sekunder. Se till att det är mycket bitar kvar för att få lite gott tugg i röran.

Hot Cross Buns

Vi hittade en favorit i Australien, nämligen Hot Cross Buns. Det är vetebullar med russin eller frukt, och de hör traditionellt ihop med påsken även om de verkar säljas året om. Idag provade vi att baka egna så här på långfredagen. Nästan lika goda som jag minns dem!

Jag ska förbättra receptet till nästa gång men det här var en bra utgångspunkt. Nästa gång kommer jag använda torrjäst i mindre mängd och längre jästid, för att få mindre jästsmak. Jag ska också snabbkoka äppelbitarna i kanel och lite socker. Bullarna är veganvänliga, och originalreceptet kommer från @lazycatkitchen.

Hot Cross Buns

12 st

  • 500 g vetemjöl
  • 1,5 tsk salt
  • 25 g jäst eller 7 g torrjäst
  • 50 g socker
  • 2 tsk kanel
  • 100 g russin (eller ett halvt äpple tärnat i småbitar)
  • 50 g äppelmos
  • apelsinzest
  • 1,25 dl växtmjölk
  • 1,25 dl ljummet vatten
  • 2 msk oliv- el rapsolja

Korset

  • 50 g vetemjöl
  • 0,5 dl vatten

Glaze

  • 1 msk sylt el marmelad
  • 1 msk vatten
  1. Lös upp jästen i vatten och växtmjölk.
  2. Rör ner äppelmos, apelsinzest, kanel, salt och russin eller äpple, och sist olja.
  3. Blanda i mjölet och knåda eller arbeta i maskin tills degen är blank och slät, ca 10 min. Täck med bakduk och låt jäsa till dubbel storlek, 1-2 timmar.
  4. Tippa ut degen på mjölat bord och tryck ut luften med fingrarna. Dela i 12 lika stora delar, använd gärna våg. Forma bitarna till runda bullar. Lägg med skarven neråt i en form. Bullarna ska knappt nudda varandra, de kommer att jäsa ihop och det är meningen.
  5. Låt jäsa till dubbel storlek under bakduk, ca 30-60 min och värm ugnen till 200 g under tiden.
  6. Blanda mjöl och vatten till korsen. Det ska bli en seg, klistrig röra. Spritsa ut kors över bullarna och grädda sedan 15-20 minuter. De ska fortfarande vara lite degiga när man tar ut dem, så låt dem inte gå för länge.
  7. När bullarna strax är klara, så värm sylt och vatten i en kastrull eller i micron. Använd helst slät sylt, som aprikos eller apelsin. Jag tog jordgubb, det gick också bra. Ta ut bullarna och pensla med rikligt med glaze så att bullarna blir glansiga och fina.
  8. Låt svalna, bryr isär och ät!

Redan less

Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.

På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.

Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Jetlag

Barnen somnade huller om buller igår. I soffan, i knät, innan vi ens hann öppna boken… Vid 19.00 hade alla fyra somnat. Andreas och jag käääämpade oss vakna tills tvätten var klar, sen stupade vi i säng och somnade före klockan 20. Strax efter halv tre började folk vakna – Bertil och jag först, sedan Andreas och Gunnar, sedan Sixten vid halv sex och sist Judith vid kvart i sju. De stora kom tappert iväg till skolan på morgonen, medan vi andra har ägnat oss åt att packa upp, tvätta, handla mat och fixa med bilen. Nu har de små somnat strax efter klockan 19, och vi hoppas att de kan sova längre inatt. Själv har jag som mål att vara vaken till kl 21 – just nu bedömer jag chanserna som små.

Solen sken idag. Men fem minusgrader, hjälp så kallt! Vi kom ut på en långpromenad före lunch och det var ljust och härligt, och när vi väl hade fått upp värmen var det… okej. Inte skönt men i alla fall acceptabelt. Jag är så himla gl

ad att vi har sluppit en så stor del av den här vintern. Det kändes fint att gå vår vanliga runda och tänka på alla timmar vi gått där och dröm om och planerat för vår resa – och nu vet vi hur det blev. (Bättre än vi någonsin hade vågat hoppas!)

Hemma

Vi överlevde resan. Nu har vi landat i Stockholm och kommit hem till vårt lilla radhus – som känns överraskande stort efter att ha delat på ett rum med litet kök i tio veckor. Det är ljusare än när vi åkte, och i rabatten utanför dörren blommar vintergäck.

Redan har gått okej. Första delen gick toppen – vi sov en hel del och hade massor av tomma sittplatser som vi fick utnyttja. Andra delen var jobbigare, men vi kom ju ändå fram. Nu ska vi duscha, packa upp, handla mat och försöka hålla oss vakna. Det går sådär. Judith sover middag, och Bertil ligger däckad med 39 graders feber. Inte samma härliga sorts värme som vi är vana vid.

Även om vi hellre hade stannat kvar, så är vi ändå glada att hemresan är avklarad. Och nu gungar det ordentligt i huvudet…

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

Surf’s up

Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.

Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.