Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

Hahndorf

Dagens utflykt gick till byn Hahndorf, som ligger uppe i Adelaide Hills. Som namnet avslöjar så har byn tyska anor, vilket märks på att man ser tyska flaggor, tyska namn och att vart och vartannat ställe serverar tysk korv och sauterkaut. Så lättlurade var inte vi. Barnen åt belgiska våfflor, Andreas åt indiska samosas och jag åt en vegansk smoothie bowl till lunch. Vi gick upp och ner längs byns enda stora gata, spanande i små souvernirbutiker, provsmakade choklad hos en liten chokladtillverkare och lekte en stund i en park. Sen blev det alldeles för varmt vid 13-tiden så då åkte vi hemåt igen. Det här är en riktig turisthåla av någon anledning, men den har sin charm. Jag var mest imponerad av ett litet art gallery med aboriginsk konst. Helt fantastiska mönster och vackra detaljer, som man tyvärr inte fick fotografera.

Jag sov inget vidare igår natt, och Gunnar vägrade sova middag mitt på dagen. Humöret har varit därefter. Jag känner hur ångesten börjar bli riktigt jobbig att hantera nu. Jag vill INTE INTE INTE åka härifrån. Orkar inte med tanken på att det fortfarande är vinter hemma. Önskar att vi hade hunnit mycket längre i våra funderingar om vad som är nästa steg för oss, att vi hade några konkreta tankar på hur vi ska kunna vistas utomlands i längre perioder. Som vanligt när jag inte känner att något alternativ är riktigt rätt, så får jag ångest istället. När flera saker hopar sig som jag önskar att jag visste vad jag ville och vilket beslut som var rätt, så blir det bara jobbigt istället. Jag hoppas på bättre sömn inatt så att jag kan tänka klarare imorgon, men att jag framförallt ska kunna släppa tankarna och bara njuta av att vara right here, right now.

En annan verklighet

Om två veckor landar vi i Sverige. Åh vad jag absolut inte längtar. Jag har varit lite svajig i humöret de senaste dagarna, för det känns som att verkligheten tränger sig på alltför mycket. Sen tänkte jag igen – det här är ju precis lika mycket verklighet. För just nu är vi här och lever drömliv. Och om jag ska gissa så kommer de här tio veckorna lämna större avtryck än tio vardagsveckor hemma. I alla fall, om två veckor är det här äventyret slut. Då ska vi ha vinterkläder, passa tider, börja jobba (!!!) och stå på en blåsig busshållplats. Det finns säkert något positivt med att komma hem också, det är bara svårt för mig att komma på det nu. För min längtan efter sommar och ett enklare liv har inte blivit mindre, snarare ännu större, efter vår tid här.

Samtidigt vill jag verkligen njuta av tiden här, ända in i det sista. Så jag försöker koppla bort tankarna på hemresan så gott det går. Vi har fått galet varmt väder igen, men förmiddagen tillbringade vi på stranden och det var helt ljuvligt. Knappt något folk, svalt och skönt i vattnet, ingen vind. Underbart. Sedan lite plugg på eftermiddagen medan de andra handlade, och på kvällen gemensam pizzamiddag och prat på altanen tills solen gick ner och Bertil sa “Nu går vi och lägger oss”. Så nu gör vi det.

Hästar, oliver och ångest

Dagen har varit lite upp och ner. Andreas och jag hade förberett för att vi skulle åka till stranden nästan direkt när vi vaknade, för att hinna titta på alla hästar och ryttare som är där före kl 9. Vi skulle ta med frukost och ha det mysigt. Förslaget möttes av totalt sammanbrott från Bertils sida, så han fick tjuvstarta med liten frukost hemma för att vi skulle komma iväg.

På stranden var det jättefint. Massor av folk som ledde eller red sina hästar på den långa sandstranden eller ute i vågorna. Gunnar som verkar älska djur var mer än nöjd. Bertil däremot ville helst gå till lekplatsen. Det gjorde vi också, och så åt vi frukost med världens vackraste utsikt. Fast det gick ju inte att sitta ner och äta när Gunnar skulle hänga efter Bertil i klätterställningen. Lägg på PMS-ångest som gör att jag får panik när jag tror att barnen ska ramla ner och slå ihjäl sig eller bryta nacken från den livsfarliga (tidigare helt normala) klätterställningen, så förstår ni att det inte var en alldeles fantastisk morgon. Man är ju inte immun mot gnäll och ångest på semestern heller.

På vägen hem stannade vi till på en vingård med ölbryggeri och fårklippningsstation. Only in Australia. Roligt med de här små lokala verksamheterna och deras alltid lika pratglada ägare. När vi gick ut till bilen hade ett får hamnat på fel sida staketet, så vi fick stå och vakta så det inte smet ut på vägen medan ägaren försökte lura in den i hagen igen. Gunnar har “berättat” om detta många gånger under dagen, genom att säga “bäää” och göra stora ögon.

Vi stannade också vid en olivodling som hade den pyttigaste lilla butiken – en liten låda där man kunde köpa oliver och olja, och så lämnade man pengar helt enkelt. Det säger något om tilltron till att folk är ärliga i det här landet.

Ångestvecka

Usch, det här skulle ju vara en mysig lovvecka, men det har inte precis känts så. I alla fall inte för min del. Jag har varit tröttare än vanligt, deppig över mörkret och vintern som ligger framför. Dessutom har jag haft riktigt ordentlig ångest, och det var ett tag sedan jag drabbades av det sist.

Först kom det för två veckor sedan, och då kändes det som att det hängde ihop med för mycket stress kring studier kombinerat med hemmaförälderliv. Men nu är jag bra i fas med pluggandet och känner mig inte så stressad. Ändå ökade ångesten i början av veckan, och på onsdagen var jag helt under isen. Hade konstant tryck över bröstet och var på så uselt humör att jag skämdes över hur dålig mamma jag lyckades vara på en dag.

Men förklaringen kom. Det var visst PMS. Herregud, detta helvete. Jag har varit förskonad från den hormonella bergochdalbanan sedan jag blev gravid med Bertil för snart fyra år sedan. Jag hann bara precis sluta amma honom innan jag blev gravid med Gunnar. Och visst är det lite upp och ner med hormonerna när man är gravid också, men under amningen mår jag så bra. Men nu när Gunnar bara ammar en gång på dagen så räcker det inte för att hålla hormonerna i schack längre. Jag började yra om att vi borde fortsätta skaffa barn fram till klimakteriet för att slippa det här, men det känns väl inte som en rimlig lösning. Jag hoppas på att kroppen är lite mer sansad nästa månad, kanske det var en hormonchock när systemet startade igen? Håller tummarna för det, för så här vägrar jag må var fjärde vecka.

Sömnstatus

Ja, nu undrar ni förstås hur vi har det med SÖMNEN i det här huset? Jo då, om man ser till barnen så går det betydligt, betydligt bättre. Framförallt är det ju Gunnar som numera sover rätt så bra om nätterna. Han vaknar till några gånger och måste klättra lite på mig för att kunna somna om, men han är vanligtvis inte vaken någon längre stund. (Vanligtvis. Det kan alltså hända. Vilken natt som helst. Här jinxas ingenting.) Vi hade någon knasig natt i början av veckan när Gunnar trasslade lite framåt fem-tiden, och när han somnade bytte Bertil av, och han i sin tur väckte Sixten, som inte kunde somna om… Men annars går det på det hela taget bra.

Men tror ni att jag sover för det? Nej, för sjutton. Jag har ju så i grunden rubbad sömnrytm att jag inte kan sova ens när jag får chansen. Det inneburit några nätter med riktigt orolig sömn och långa vakna timmar mitt i natten. Det är sån ångest, för det betyder ju att jag kommer att vara dödstrött hela dagen och bara längta efter att få sova.

Igår fick jag nog. Jag har ju haft stora sömnsvårigheter tidigare, när jag var sjuk i depression och även under mina graviditeter. I medicinskåpet fanns det Atarax, och det räckte med en halv tablett igår kväll för att jag skulle sova mig igenom natten.Jag hade vaknat till av Gunnar som vanligt, men inte haft några problem att somna om. Men ffattar ni känslan av att vakna vid kvart över sju och tänka: “Är det så här det känns att SOVA?” Sen kom förmiddagshuvudvärken som ett brev på posten vid klockan tio, men det fick det vara värt.

Höstchock

Idag slog min höstångest till på allvar. Vaknade till ösregn, blåst och 5 plusgrader. Sån misär. Och ändå bara en försmak av det hopplösa som väntar. Usch vad många gånger jag har gnällt om det usla vädret och sorgliga klimatet som vi har här, men tyvärr är det lika sant varje år – jag avskyr det från djupet av mitt hjärta.

Det är inte bara att jag ogillar kylan och mörkret, utan att jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det. Jag får ont i kroppen och spänner mig när det blir kallt, och jag får så starka obehagskänslor att jag önskar att jag fick bo under täcket när termometern visar lägre än +10 grader. Jag blir nedstämd och tycker det mesta känns tungt och motigt. Dessutom blir allt värre av att jag går runt med en konstant känsla av att jag väntar bort mer än halva livet, för från september till april längtar jag bara efter sommaren.

26 september idag. Det är så oändligt länge tills det är sommar igen. Oändligt. Allt det jobbiga ligger framför mig. Enda dagen som det känns deppigare är väl när första snön faller…

Med en blogg som heter Never enough summer, så fattar ni nog att det kommer vara lite gnäll här ibland framöver. Känsliga läsare varnas! Men jag ska försöka hålla fokus på det som ändå är roligt i vardagen med barnen, pluggandet och annat smått och gott. Men just idag gick det visst inte, idag tog vemodet överhanden.

Till slut – ett ja!

När saker väl börjar hända så blir det lätt ketchupeffekt. Jag skrev igår att jag hade börjat mina två distanskurser och att det kändes roligt. Och att det lite framsteg på jobbfronten. Det kändes så skönt! Beslutsångesten började lägga sig.

Och så idag kom mejlet. Det där som jag har väntat och hoppats på sedan mitten av juli. “Du är antagen till kursen Att skriva barnlitteratur.” Jag gjorde ett litet glädjetjut och var överlycklig. I ungefär en halv minut, innan tankarna snurrade igång i hjärnan igen. Jag hade släppt tanken på kursen. Ställt om till slut. Efter att ha mejlat och frågat upprepade gånger om det skulle bli någon reservantagning och i början av förra veckan fått beskedet nej, ingen reservantagning. Men tydligen ändå.

Så nu beslutsångest igen. Hade det varit en kurs helt och hållet på distans hade jag inte tvekat. Men det är tre obligatoriska träffar i Vimmerby, den första av dem redan nästa fredag-lördag. Jag kan inte åka bort i två dagar utan barnen. Det kanske låter fånigt eller som att jag borde släppa taget lite grann, men det svartnar på riktigt framför ögonen när jag tänker på det. Jag började kolla upp tåg och fick en rejäl ångestattack och började nästan gråta. För jag vill ju samtidigt gärna gå kursen. Hade behövt mer framförhållning för att hinna planera och hitta lösningar.

Så nu sitter jag och läser igenom studieguiden, vrider och vänder på mina alternativ. Igen. Story of my life just nu.

Det är en sån här dag, när saker bara ramlar över en, som man dessutom hittar en hundralapp på trottoaren. Inte en människa i sikte och långt ifrån närmaste hus. Tack världen.

Valdag och slut på energi

Lite varannan-dag-känsla här för tillfället. Dålig dag i fredags, betydligt bättre igår, men idag känns det väldigt motigt igen. Då har jag ändå fått sova hyfsat två nätter i rad. Fast det är klart, två hyfsade nätter räcker knappast för att återhämta sig när man lider av kronisk sömnbrist.

Just nu kryper det av ångest i kroppen. Allt känns så jobbigt. Bertil har varit olidligt gnällig idag, jag har varit en usel mamma och skrikit på honom, jag håller på att bli galen av alla ljud runtomkring mig, Judith som hostar och ställer tusen ologiska frågor, Gunnar som måste stoppas från grejer hundra gånger i timmen, Sixten som ser så uttråkad ut och retas med sin syster, alla grejer som ligger utspridda i huset, all tvätt som jag inte hinner med… Och det är ju inte barnen som är jobbiga, det handlar ju bara om att min energi är slut. Och så alla dessa omöjliga beslut som jag aldrig kan fatta, om jobb, resa, föräldraledighet, framtid… Usch, bara depp och gnäll från mig idag.

Vi var i alla fall och röstade på morgonen. Promenerade i höstsolen hela familjen och gjorde vår medborgerliga plikt. Högtidligt och fint. Jag tog en bild av oss på skolgården och insåg att vi hade blått på oss allihop. Det var kanske smart att kamouflera sig här i det väldigt blåa Nacka, men i valkuverten blev det förstås grönt och rött. Nu blir det ett öga på valvakan under kvällen och jag hoppas innerligt att det blir ett resultat som går att leva med de närmaste fyra åren. “May your choices reflect your hopes, not your fears”. Ett citat av Nelson Mandela som jag såg på Instagram. Tänk om folk hade fattat det. Så annorlunda debatten och valresultatet hade kunnat se ut.