En dålig dag

Det finns jobbiga dagar, gnälliga dagar, sega dagar och dåliga dagar. Och så finns det Dåliga Dagar. De med stora bokstav. Typ en sån här.

Igår när jag precis gick och la mig så vaknade Gunnar till. Inget ovanligt med det. Det ovanliga var att han inte somnade om på en minut utan att han höll sig vaken till kl 03.30. Halv fyra!!! På natten!!! Fattar ni? Och han var ju inte precis nöjd och glad och klarade sig själv, utan han höll mig vaken också. Och Andreas en hel del. Plus att han väckte Bertil en stund också. Jag var sååååå arg efter ett par timmar, och helt vimmelkantig av trötthet, innan han till slit gav och upp vi fick sova några timmar.

När vi sedan gick upp på morgonen vid halv åtta räknade vi med gnäll och trötthet. Det vi däremot inte räknade med var magsjuka. Framförallt inte för Bertil. Om Gunnar hade blivit sjuk kunde det ju förklara nattens bravader. Men Bertil? Jaha, så det var bara att ställa in dagens planer och hålla oss hemma. Och så segt det har varit. Trötta och gnälliga, både barn och föräldrar.

Som tur var – halleluja!!! – så sov båda barnen middag i en och en halv timme. Ovärderligt. Sen började Bertil äta igen och efter det har han varit pigg som en mört. Matchklar med brorsan dessutom, i matchande fotbollsställ. På kvällen syntes regnbågen på himlen och jag tar det som ett tecken på att natten och morgondagen blir bättre. Tack på förhand. /Desperat småbarnsförälder

Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Vardagsutmaningen

Nej, det här är inte en rubrik till en hurtig “Så klarar du plankan i fem minuter efter en månad”-utmaning. Jag menar liksom själva utmaningen att hantera det faktum att det är vardag. Jag är inte så bra på det. Att gå till jobbet, komma hem trött och utan ork kvar till familjen, att försöka ta tag i tvätt och disk, hitta tid till lite pluggande…

Nej, det var bra mycket skönare att vara föräldraledig. Det är också galet intensivt att vara hemma på heltid med två småbarn, men man är så mycket mer i nuet. De är hungriga – de får mat – problem solved. Allt är med rakt på, hands on, vilket känns mindre uttröttande för hjärnan.

Jag tycker det jobbigaste med att lägga så mycket energi på jobbet är att jag får så dåligt tålamod med barnen när jag väl är hemma. Jag är väl för trött, helt enkelt. Och så pressen (från mig själv) att det måste bli mysigt de där timmarna på kvällen, för det är ju den enda tiden vi har tillsammans. Då blir det lätt tvärtom istället, gnäll och tjafs när alla är trötta.

Den här veckan är det extra mycket att göra på jobbet, men som tur var blev det en bra kväll just idag. Det behövde jag. Ett sista besök av morfar innan han åker hem till Australien, bra respons på en textinlämning och en musikstund med min man. Nu orkar jag lite mer vardag.

Välbehövlig timme

Jag är inne i en period när jag inte mår helt hundra. Känner igen den där deppiga, nedstämda sinnesstämningen som inte riktigt vill lyfta trots sol, värme, ledig påskhelg, tid med familjen…

Ikväll när barnen hade somnat tänkte jag sätta mig och plugga. Men så ville Andreas ha hjälp att lyssna igenom ett par låtar som han jobbar med i sin musikproduktionskurs, och plötsligt hamnade vi en hel timme vid pianot. Sjöng igenom en massa gamla låtar, hittade sånt vi hade glömt bort att vi hade skrivit till och med. Mest barnlåtar, men också den sången som jag skrev till vår vigsel, och en sång som vi sjöng när Andreas pappa begravdes. Och så avslutade vi med vår absoluta favorit – Like The Wheel med Tallest Man on Earth.

Det här var tydligen precis vad jag behövde – bara släppa alla måsten och spela musik med min vansinnigt musikaliska och begåvade man. Nu känns allt lite lättare en stund.

Påskafton

Om man bortser från svajigt humör, så måste ju påskaftonen få fem solar av fem möjliga i betyg. Det är sannerligen inte ofta man kan åka till stranden på påsk. Barnen gömde och letade (och tappade bort) ägg, åt en massa godis och grävde i sanden. Björkvik var lika fint som vanligt, och det var en hel del andra människor där idag men grillar, spel och fika.

På förmiddagen ritade barnen påskkort och klädde ut sig, och gick runt och önskade glad påsk hos grannarna. Korgen blev full av godis som tack. En påskkärring, Super Mario och en farlig dinosaurie var tydligen väldigt populära besökare.

Redan less

Usch, det är verkligen som att energin har runnit ur mig de senaste dagarna. Inte ens tre veckor har jag hunnit jobba innan jag börjar känna mig stressad och trött. Det har blivit väldigt mycket svårare att hinna med all den vanliga administrationen som krävs – mejl, meddelanden, möten, kvällsaktiviteter, hålla koll på allt kring skolan… På jobbet pratas det om nya grejer att ta tag i varenda dag. Jag vill inte dras med i den här hetsen och stressen.

På fredag ska jag dessutom åka till Vimmerby för skolårets sista träff. Det ska bli kul, men innebär också extra mycket plugg under veckan. Egentligen kliar det i fingrarna och jag vill bara ha tid att skriva på mitt manus. Det får vänta några dagar.

Australien känns så avlägset. Jag kan bara snudda vid känslan av lugn och värme. Drömmer mig tillbaka. Drömmer om att hitta ett sätt att göra den tillvaron till verklighet igen.

Vegoburgare

En inte särskilt bra dag idag, trots att jag har varit ledig och solen skiner. Bertil har blivit ordentligt förkyld och jag har sovit dåligt en period. Plus homecoming blues som inte släpper. Så allt har känts segt och motigt idag.

Vi muntrade i alla fall upp den här måndagen med att åka till Bastard Burgers i Farsta centrum för att äta deras vegoburgare. De gör en special tillsammans med Jävligt gott (@javligtgott) varje månad och ny för april var Jävligt japanskt. Noristekt grönkål, friterade ramennudlar, sriracha och misomajo. Plus en burgare som var så förvillande lik kött att jag var orolig att jag hade fått fel. Den var riktigt god, även om den var i saltaste laget för min smak. Men jag kan verkligen rekommendera att testa – även om man råkar vara lite skeptisk till vegomat. Barnen hade fullt upp med krulliga pommes och ketchup och ville inte smaka på burgaren. Mer till oss då!

Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Vardagen börjar

Exakt en vecka tog det att komma över jetlaggen. Imorse sov jag till strax innan kl 6. Yes! Jag har inte lyckats sova förbi kl 05 en enda gång sen vi kom hem, vilket har varit segt. Barnen har somnat väldigt snabbt på kvällarna men ändå sovit lite längre på morgonen för varje dag. Och nu verkar vi vara hyfsat i fas i alla fall.

Och då – då slår vardagen till med full kraft. Sixten och Judith kom hit idag, så imorgon bitti måste vi upp för att hinna till skolan. Dessutom ska jag gå till jobbet för första gången sen i juni 2017. Jag försöker låtsas som ingenting och vill inte känna efter för mycket. Då skulle jag nog bli golvad av ackumulerad söndagsångest. Det blir säkert helt okej, men jag skulle ju tusen gånger hellre fortsätta vara hemma med familjen. Men det viktigaste är ju att barnen får fortsätta vara hemma!

Nu ska jag titta på Bäst i test med de stora barnen och fortsätta stoppa huvudet i sanden. Imorgon är en heeelt vaaaanlig dag.

Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.