Namnbyte

För två veckor sedan hette Gunnar inte Gunnar. Då hette han fortfarande Fritiof, och jag hade så mycket ångest för att jag kände att hans namn inte var rätt. Vi tog mod till oss och provade att kalla honom Gunnar under den helgen, och jag tyckte nästan direkt att det kändes bättre. Gunnar var så klart inte taget ur luften, utan var ett av de tre namn vi valde mellan när han föddes. Det var Sixtens namnförslag som han med ihärdigt promotade från det att vi fick veta att bebisen i magen var en lillebror. 

Så på måndagen bestämde vi oss för att byta, och fastän det kändes som rätt beslut så var det ändå svårt och läskigt. Vad skulle familjen säga? Vad tänker folk om såna veliga och konstiga föräldrar som byter namn på sitt barn efter tre månader? Ingenting, visade det sig. Alla har varit positiva och dessutom verkligen gillat namnet Gunnar.

Nu när två veckor har gått, så kan jag inte fatta att det var så jobbigt. Att det gav mig så mycket ångest och vånda. Det känns helt självklart att han heter Gunnar, nästan som att han alltid har hetat så. Det är väldigt sällan vi säger fel namn, mer än någon enstaka gång när vi är trötta. Det är mest Bertil som fortsätter kalla honom för Flipflop, och det smeknamnet får gärna hänga kvar. Men han kallar allt oftare lillebror för Gunnar Flipflop, så det nya namnet börjar smyga sig in. Ett klockrent dubbelnamn ju. Dockan som Bertil brukar leka med har för övrigt också bytt namn till Gunnar Flipflop.

Nu är blanketten ifylld och ska skickas till Skatteverket, så att Gunnar blir Gunnar även i folkbokföringen. Tålamod är som vanligt bra när man har med myndigheter att göra. I och med den nya namnlagen som kom i somras så har de tydligen massor att göra med namnändringar, så handläggningstiden är upp till 3 månader just nu.

img_2808

img_2800

Happy Halloween 

Idag är det Halloween. Vi åkte hem från Onsala på morgonen och hann hem i tid för barnen att slänga upp lite pynt utanför dörren, hälla upp godis i en skål och dra på sig utklädningskläderna. Jag har, precis som många andra, varit lite skeptisk till Halloween och viftat bort det som ett kommersiellt jippo. Men jag börjar ändra uppfattning. För barnen är det en självklar höjdpunkt på hösten, och näst bästa högtiden på året efter julafton.

“Man måste ju inte vara något läskigt”, sa Judith och klädde ut sig till kock. Sixten var lite mer ambitiös. Han älskar Zelda just nu, och lyckades plocka ihop en riktigt fin Link-utstyrsel av kläder vi hade hemma. Pricken över i:et var mössan som Andreas tråcklade ihop av ett gammalt gardintyg fem minuter innan barnen gick hemifrån. De kom hem igen två timmar senare med en massa godis i korgarna, och verkade väldigt nöjda.

Här på gatan var det väldigt lugnt. På vår lilla del av radhusgatan bor det mest pensionärer, så jag misstänker att barnen i området inte har fått så bra utdelning här tidigare. Punschpraliner och russin kanske. Men två söta sällskap kom och knackade på och fick godis. 

Dubbeldop

Idag var det dop i Onsala kyrka. Det var så fint att det yngsta och det äldsta syskonet döptes tillsammans. Fina Gunnar och fina Sixten! Efteråt hade vi dopfika i Gottskärs hamn, och det blev en väldigt lyckad dag på alla sätt.

Dopgudstjänsten blev precis så som vi önskade, och det var väldigt speciellt att få se Sixten och Gunnar döpas tillsammans. Det var avslappnat och gjorde ingenting att Bertil hade svårt att sitta still, och någonstans i mitten började han högljutt fråga efter ”appani banan” (apelsin och banan). Andreas och jag sjöng en av mina sånger, och prästen hette som en bonus också Gunnar. Efteråt hade vi dopfika i Gottskärs hamn med släkt och vänner och massor av goda bakverk. Dopbarnen blev överösta med presenter och alla var nöjda med dagen. Gunnar orkade med hela gudstjänsten i fadder Pers famn, men sov sig sedan igenom hela kalaset.

Gunnar passade också på att bli 3 månader just idag.

En sista suck av sommar

Inatt blåste det kuling och kändes väldigt höstigt. Men på förmiddagen klarnade det upp och blev jättefint ute. Vi gick ner till stranden och där var det lä, och det kändes som en sista rest av sommaren. Men imorgon drar vi ner rullgardinen när blir det vintertid. Aldrig känns väl sommaren så avlägsen som då. 

 

På väg till Västkusten

Imorse packade vi in alla barnen och alldeles för mycket grejer i bilen och började köra mot Västkusten. När man går utanför normen om den normala familjen med max tre barn, ja då får man skaffa en mindre buss istället för en vanlig bil. Många tipsade om en normalstor bil med extra säten att fälla upp i bagaget. Men bagaget då? tänkte vi. Det är ju knappast så att vi får mindre packning när vi har ett barn till.  Så det fick bli en Chrysler med sju säten och ett hyfsat stort babageutrymme. Så nu har vi pressat in två småttingar i barnstolar, två storasyskon, två vuxna, tre väskor, blöjpaket, en dubbelvagn, en påse med presenter och en gitarr. Jag brukar säga att det märks att Andreas har spelar mycket Tetris i sina dagar.

Den här gången åker vi till Onsala för dop på söndag. Både Gunnar och Sixten ska döpas. Det blir fint. Och så några dagars höstlov och kusinhäng innan vi åker hem igen.

Trångt inne i bilen och höst utanför. 

Bertil 2 år!

Idag har vi firat Bertils födelsedag. Jag blir som vanligt nostalgisk på födelsedagar och tänker tillbaka på stunden då han föddes, vår första tid tillsammans och allt som hänt sedan dess. Från ett litet knyte i famnen till en sprallig, springande 2-åring som pratar nonstop och är sötare än socker.

Grattis min älskling!

 

Välkommen hit

Jag har längtat så efter att skriva igen. Egentligen har jag förstås inte tid med en blogg, men jag tror jag behöver ta mig den tiden helt enkelt. Inläggen får väl komma ofta eller sällan, vara långa eller korta, handla om viktiga eller oviktiga saker, beroende på vad jag hinner med.

Jag heter Mimmi Kvist och bor i Nacka. Jag är gift med Andreas, och mamma till fyra barn, Sixten (-07), Judith (-09), Bertil (-15) och Gunnar (-17).

Jag är hemma med de två yngsta, och vardagen just nu består av  amning, blöjbyten, klä på och av kläder, disk, lego på golvet, matlistor, ostädat hemma, tvätt och en allmän känsla av att ligga steget efter. Men också kramar, utflykter, bebisjoller, frihet att styra våra dagar, sagor, samtal och en möjlighet att få följa barnens framsteg på nära håll. Just nu har vi inga planer på att Bertil ska börja i förskola än på ett bra tag, och inte Gunnar heller för den delen.

Namnet på bloggen – Never enough summer – är min ständiga längtan efter sommar, värme, sol och ett enklare liv. Någon gång ska det bli verklighet.

Välkommen att läsa, du som vill.