Author Archives: mimmikvist

Ikea och inredningsångest

En talang som vi verkligen saknar i det här hushållet är att inreda snyggt och praktiskt. Det blir liksom okej men inte mer. Det blir halvfärdigt, halvdant, och så tappar vi lust och ork att göra färdigt. Det var ett stort problem i lägenheten där vi bodde tidigare, men när vi flyttade till vårt radhus i början av sommaren var vi naivt övertygade om att nu minsann blir det annorlunda.

Det blev det så klart inte. Jo, på många sätt bättre för vi har mer plats, fler rum och vi har målat om så att det blev jättefint. Men vi får ändå inte riktigt till det där hemtrevliga och ombonade. Så ni är vi i färd med att göra om Sixtens sovrum.

Sixten och Judith har varsitt rum, men Judith vill aldrig sova ensam utan sover alltid på en madrass på golvet inne hos storebror. På tal om att lyckas med inredningen… En madrass, täcken och kuddar som slängs hit och dit, en matta som halkar runt, för många gosedjur. Nej, inte särskilt lyckat. Dessutom har madrassen varit i vägen när de ska spela rörelsespel på WiiU, så något måste göras. Sixtens rum får bli gemensamt sovrum, och Judiths rum ett lek- och TV-rum.

Vad gör man när man ska möblera om och fixa till? Man åker till Ikea. Och det blir ju alltid kul, det är sen gammalt. Andreas och jag är oftast överens om saker och ting, men när det kommer till inredning kan vi bara konstatera att vi tänker helt olika. Så först bråkade vi lite om det, och sen åkte vi till Ikea. Ni hör ju vilken härlig dag! Men det blev faktiskt helt okej ändå, vi lyckades bli på bättre humör båda två och vi hittade en hel del grejer som vi tror kan passa i barnens sovrum. Gunnar sov sig igenom besöket i sjalen, och Bertil var pigg och glad till en början och sinnessjukt trött mot slutet. Han la sig på golvet på Tag-själv-lagret och sa “Beppe sova här.”

Nu återstår bara att packa upp, montera och sätta upp på väggarna. Just precis nu så känns det fortfarande som att det kommer bli snyggt och bra. Någon gång borde det ju bli det! Kan lika gärna sluta med att vi lämnar tillbaka allt och ger upp. Fortsättning följer oavsett.

Fars dag

Vi kan bara konstatera faktum – vi har världens bästa pappa och bonuspappa i år igen.

En helt fantastisk pappa som kramas, viker tvätt, uppmuntrar, improviserar låtar på gitarr, går barnvagnspromenader, leker, lägger pussel, nattar barn, mixar smoothies, pussas, påminner om gympapåsar, dödar stora spindlar, kollar läxor, byter blöjor, storhandlar, svarar på frågor, spelar tv-spel, går på utvecklingssamtal, plockar upp leksaker, återvinner, fixar frukost, diskar kastruller och tusentals andra saker som han gör för vår familj.

En sån tur vi har. Vi älskar dig!

En blandning av vardagar och stora stunder med världens bästa pappa.

101-åringen

Idag har vi varit hos min farmor Sara och hälsat på. Igår fyllde hon otroliga 101 år. En sån järnlady hon är!

Hon var precis som hon brukar, alltså hyfsat pigg, klar i huvudet och lite bitsk. Däremot är det illa med både hörsel och syn, men just idag fungerade hörapparaterna ganska bra. Hon blev som vanligt väldigt glad för besök, men lite sur för att vi hade insisterat på att ta med oss fika. Vi hade köpt glass, vilket hon själv ofta bjuder på och äter med god aptit, men hon avstod idag. Hon tyckte det var dags att hålla igen lite och dra ner på sötsaker eftersom hon rör sig så lite. Herregud, om jag blir hundra år ska jag inte tänka på vikten eller midjemåttet! Till saken hör att hon är tunn som en sticka och lever på knäckebröd, kaffe och honung. Jaja, hon är envis som en åsna och det har ju tagit henne en bra bit igenom livet.

Hon fick en flaska whisky i present. Det unnar hon sig i alla fall, berättade hon. För några år sedan när vi hälsade på, när hon inte var mer än typ 97, erkände hon att hon brukar ta ett litet glas på kvällen. “Då sover jag gott. Fast sen hörde jag på radion att då kan man tydligen bli alkoholist.” Paus. “Men det tror jag inte att jag hinner.”

Tänk att ha en gammelfarmor som har en Facit skrivmaskin, en rullator att åka på och mönstermatchade tapeter och gardiner. I princip allt i lägenheten är original från inflyttningen ca 1970. Men 100-tavlan är ny förstås, den målade jag till hennes 100-årsdag.

 

100% mjölkfritt

Nej, ingen kolik eller kraftiga eksem. Men helt nöjd är lilla Gunnar definitivt inte. Oftast brukar ju magont hos bebisar minska runt 3 månader, men här går det tvärtom åt fel håll. De senaste tio dagarna har han haft mycket mer ont och varit mer skrikig. Så jag känner att jag måste testa att utesluta mjölk för att se om det gör skillnad.

Symptomen är lite diffusa – magknip, gaser, skrikighet, små röda prickar runt munnen efter amning, ständigt täppt i näsan, kräks ofta och skummigt eller slemmigt bajs (ursäkta detaljerna). Allt kan ju vara helt normalt för en liten bebis, men sammantaget så tycker jag det finns tillräckligt med anledningar att i alla fall prova. Jag undviker ju redan massor av mat för att skona hans lilla känsliga mage, men kanske helt i onödan om det är mjölken som är boven. Så nu ska jag läsa innehållsförteckningar. Alla former av mjölk och grädde ska bort så klart, men också skummjölkspulver, vassle, kasein och andra ingredienser som innehåller komjölksprotein. Det blir lite trixigt till en början. Framförallt känns det svårt redan nu att hinna få i mig mat på dagarna, och hur gör jag då om jag inte kan slänga i mig en macka? Jag får se det som en påtvingad men välbehövlig smörgås-detox.

Om magontet beror på mjölk så borde vi märka skillnad ganska snabbt. Tre veckor rekommenderas man att prova, men många ser resultat mycket tidigare än så. Kan Gunnar på så sätt må bättre och bli en nöjdare bebis så är det ju fantastiskt. Och hjälper det inte så har han i alla fall inte komjölksproteinallergi, och det är ju också toppen. Plus detox på köpet, det är ju nästan för bra! Jag anar att min über-positiva inställning falnar redan vid frukosten imorgon, eller allra senast nästa gång jag är sugen på choklad. Det inträffar garanterat innan kvällen.

Backe upp och backe ner

Upp och ner för samma backe. En gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger… Hur kan en dödstrött 2-åring stå emot att somna så länge? Bertil klipper med ögonlocken, lutar sig mot suffletten, hänger sig framåt, gäspar. Men somna tänker han inte göra. Men idag ger jag mig inte. 

Vi har haft sämsta sortens morgon som började alldeles för tidigt. Andreas var snäll och tog med Bertil upp vid halv sju, då jag precis hade lyckats somna om efter nattens 20:e amning eller så. Men jag hörde hur det gnälldes om fel blöja, nej inte sån smoothie, annan flaska, osv. Sen blev det tjafsigt mellan mig och Andreas innan han skulle gå till jobbet, sånt där tjafs om småsaker som det bara blir när man är trött och sur redan när man vaknar. Och så mera gnäll från Bertil, och gnäll från Gunnar, och huvudvärk på det. Jaha och då minsann tänker Gunnar INTE sova på förmiddagen. Någon gång skulle ju vara den första så klart. 

Så jag tog med barnen i vagnen på en sovpromenad. Den blev lååååång. Gunnar låg vaken och tänkte då inte somna. Inte i sjalen heller, visade det sig. Nappen hjälpte inte. Bertil såg vansinnigt trött ut redan från början, men kunde förstås inte somna när Gunnar krånglade och gnällde. Men till slut, trots skrik och protester, så lyckades jag få Gunnar att stänga ögonen. Bara Bertil kvar då. 

Så upp och ner för backen går jag. En helikopter stör, sen en bil, sen en grävmaskin. Men jag ger mig inte. Och till slut orkar han inte stå emot längre, utan somnar gott. Seger!

Jag gick hem och värmde lite lunch, och innan jag hann sätta mig ner så vaknade Gunnar… 

Nystädat 

Vi har städat!!! Det är banne mig värt ett eget inlägg. Så sjukt svårt att lyckas genomföra en vettig städning just nu att jag måste klappa mig själv på axeln som lyckades. Tillsammans med Andreas förstås – på egen hand hade jag inte ens försökt. 

Det är liksom en flerstegsraket där varje moment riskerar att haverera av hundra anledningar. Vi ska lyckas plocka upp allt från golvet och sortera och lägga undan, men det måste gå fortare än Bertil plocka fram. Oftast sker det med Gunnar i sjalen, vilket betyder att varje sak som ska upp från golvet är en extra utmaning för knän och rygg. Eftersom det skulle vara en riktig städning och inte bara den vanliga panik-plocka-undan innan man får gäster så skulle det också dammtorkas. Nu låter det inte alls svårt, men hela proceduren avbryts ju med ojämna mellanrum av amning, tjat, blöjbyten, tvååring som balanserar på en pall, bebis som vaknar, akut hungersnöd och annat väntat. 

När det var tillräckligt rent för att börja dammsuga sa Andreas att det blir roligare att städa om man tar ett glas vin. Värt att testa, tänkte jag, och fick ett glas bubbel i handen. Här någonstans gav vi upp om att lyckas få Bertil att inte riva fram alla leksaker igen, och lät honom titta på tv medan vi fortsatte. Efter dammsugningen var klar behövde vi äta middag, och insåg att badrumsrengöringen fick vänta till nästa dag. 

Så imorse var det jag som putsade speglar, gnuggade handfat och skurade toaletter redan innan frukost. Det låter kanske som om jag drog nitlotten, men frågan är om det inte var värre för Andreas som försökte parera Bertils minst sagt lynniga morgonhumör och varierande frukostönskemål, och efter en stund även en hungrig bebis. Men då var jag klar och hade rent av hunnit duscha också. 

Det kommer ju vara stökigt om två timmar igen, men det är i alla fall rent under. Dagens tröst.

Att vänta med förskola

Just nu är jag föräldraledig med Gunnar, som är tre månader gammal. Det är ju inget konstigt med det. Däremot har vi valt att låta Bertil vara hemma också, och det är ju att gå lite utanför normen. Åtminstone här i Nacka, där storasyskonen har rätt att gå 25 timmar i veckan på förskola.

Bertil har precis fyllt två år, och den vanligaste frågan vi får är “Och när ska han börja på förskolan?”. Det har blivit så självklart med förskola att det nästan anses lite konstigt att ha en tvååring hemma. Jag hör många föräldrar som uttrycker sig i stil med “Jag kan omöjligt underhålla hen längre, nej nu när hen är två så behöver hen den stimulansen som förskolan ger”. Jag förstår ju hur de tänker, för en tvååring kan vara ganska krävande. Men att en tvååring behöver så värst mycket stimulans känner jag mig tveksam till.

När jag tittar på Bertil så inser jag hur lite som behövs för att han ska vara nöjd. När vi går till lekparken så kan det ta en halvtimme, för han ska plocka upp stenar, knacka på lyktstolparna och jag ska fråga vem som är bor där, han ska peka på en svamp, fråga efter grävmaskiner, och så vidare. Hemma kan han vilja lägga samma pussel fyra gånger i rad, eller bygga en lyftkran av Duplo och rasa, bygga, rasa, bygga, rasa. Eller skära gurka med en smörkniv, det tar en stund kan jag meddela.

Det är fantastiskt att det finns förskolor, och många av dem är jättebra och har underbar, engagerad personal. Men jag känner verkligen att förskolan är till för föräldrarna, inte för barnen. För att föräldrarna ska kunna gå till jobbet, vilket förstås är nödvändigt. Men just nu, även om det är vansinnigt intensivt och ibland skitjobbigt att vara hemma med två så små barn, är jag så glad och stolt över att Bertil kan vara hemma. Han får ta saker i sin takt, han får tid och uppmärksamhet, han får vara med sina närmaste anknytningspersoner. Det tror jag är viktigare än allt annat.

PS. Jag har naturligtvis retroaktivt dåligt samvete eftersom storasyskonen gick på förskola från att de var ungefär 18 månader. Men då såg livet annorlunda ut, och det går inte att göra om. De gick för övrigt på världens bästa förskola, och hade det alldeles utmärkt där för det mesta.

Lördagspaus

Plötsligt händer det. Bertil och Gunnar sover middag samtidigt. Helt overkligt.

Vi har ju så klart trott att de har varit på väg att vakna hela tiden, så vi har ju  gjort något vettigt mer än att plocka in disken. Fast vi har ju förstås hunnit prata i hela meningar utan att bli avbrutna av “Mamma! Pappa!” hundra gånger i minuten, och det är ju inte så illa det heller. Men nu tog vi vårt förnuft till fånga och gör något av den här oväntade pausen. Det vill säga att Andreas spelar något gammalt Zelda-spel på Sixtens Nintendo och jag passar på att blogga. Perfekt avkoppling. Städa hinner vi ändå inte, varken nu eller någon annan dag, så det får vara.

Edit: Rätt ska vara rätt. Det var inte Zelda, det var Metroid. Någon ser det säkert på bilden och undrar vad jag är för okunnig människa som inte har koll på Nintendos klassiker. 

img_2825