Sommaren i city

Idag lämnade vi Nacka och åkte vi in till Söder. Tog med oss hemmagjord pizza och hade picknick i Vitabergsparken nedanför Sofia kyrka. Sedan gick vi till den fina lekplatsen Bryggartäppan. Jag gillar verkligen den sortens lekplats som uppmuntrar till lek och fantasi, framför de som bara är till för aktivering av barn med spring i benen. När vi promenerade tillbaka till Slussen köpte vi glass. Det var trevligt i teorin, men i verkligheten var det kladdkaos i hela vagnen plus att Bertil lämnade den sista centimetern på sin Sandwich och påstod att han inte gillade den, utan ville köpa en strut istället. Men det slipper man ju höra när man tittar på bilderna från dagens utflykt.

Gunnar just nu

Gunnar har blivit så stor den sista tiden! Om en månad fyller han två år, och han har verkligen tagit flera stora utvecklingskliv på sistone.

En av de påtagligaste sakerna är att han är helt blöjfri sedan två månader. Han säger till när han behöver gå på toa, och visst händer någon liten olycka ibland men oftast går det hur bra som helst. När vi var på Västkusten en långhelg så märktes det att han blev distraherad för då glömde han bort sig. Men här hemma har han full koll. Vi har aldrig med pottan ut längre, utan han kan kissa utomhus eller så hinner vi toaletten om vi är i affären eller liknande. Så skönt, både för honom och för oss.

Talet bara forsar fram. Det är lika fantastiskt att följa med fjärde barnet. “Mamma hjälpa mig skorna” sa han till mig idag och sträckte fram en sandal som skulle av. Förra veckan upptäckte han negationerna inte och ingen. Förut sa han “nej post” om brevlådan var tomt, men nu blir det “ingen post” istället. “Pappa inte hemma, åka laga bilen” berättade han imorse. Han gulligaste ord är nog ändå “nonö-nö” som betyder jordnötssmör. Andra populära fraser är “Nej, min den!”, “Nej, Gunnar ha hela!” och “Hungrig! Gå ditåt. Kylen!” Plus det eviga “Bära! Mamma bära!” förstås. Klängig och mammig är en underdrift… Tur att han är sötare än hundra sockerbitar, för han kan verkligen tjata sönder öronen på mig.

Pod-tips och reflektion

Idag kom jag mig äntligen för att lyssna på ett pod-avsnitt som jag längtat efter länge. Posten Bortom Ekorrhjulet (@bortomekorrhjulet) har många intressanta samtal om att göra förändringar i livet för att få mer frihet, och det här avsnittet (nr 21) handlar om Åsa som slutade jobba genom att dra ner riktigt ordentligt på sina utgifter. Det var peppande på många sätt, men jag kände mig först lite besviken för att jag inte fick några mirakeltips.

Men sedan funderade jag en stund, och insåg att vi faktiskt har gjort väldigt många av de där förändringarna redan. Bara genom att avstå förskola för Bertil och Gunnar så har vi klivit utanför normen, och det har inneburit att vi steg för steg har dragit ner på kostnader för att ha råd att vara hemma. Till hösten kommer vi att klara oss på en heltidslön (då vi ska jobba 50% var) plus barnbidrag, och det tycker jag är ganska bra jobbat. Det allra bästa är att det oftast inte känns som att vi snålar på saker, utan att vi lever väldigt gott. Det är en skönt känsla att inte vara så beroende av en hög inkomst. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna göra oss ännu mer fria – men hur det ska gå till får jag fortsätta fundera på.

Inspirationen tryter

Det blir inte så mycket bloggande för tillfället. Sen jag började jobba har livet verkligen blivit så mycket vardag. Jag tycker inte det händer något särskilt spännande som känns värt att berätta om.

Sedan barnen fick sommarlov för en vecka sedan så känns motivationen att gå till jobbet ännu svårare att uppbringa. Jag vill bara vara ledig. Dessutom har det känts ganska tungt och motigt ett tag. Det känns som att vi står och stampar – vi kommer inte framåt med några planer, jag ser inga nya lösningar på de hinder som står i vägen… Vi har fullt upp med att få allt det vanliga i livet att rulla på utan att haverera. Det är disk och matlagning och tvättberg och leksaker över hela golvet.

Om lusten och inspirationen kommer tillbaka så skriver jag oftare igen. Tills dess får det vara en smula sporadiskt.

Cirkus Kvist

Ibland är vi verkligen som en hel cirkus som drar fram. Igår handlade vi hela familjen tillsammans på fredag eftermiddag. Ja, varsågoda världen!

Sixten och Judith kan förstås uppföra sig, men de två yngre förmågorna är det värre med. De lekte jage mellan hyllorna, tjatade om olika frukter, vände och sprang åt andra hållet, bråkade om scannern, tjatade om olika flingor, klättrade i och ur kundvagnen… Sen la sig Bertil helg enkelt ner på golvet och Gunnar hängde på. Så klart. När jag väl fick dem på benen igen (på tionde försöket eller så), så sprang Bertil runt och ropade högt och ljudligt “Man får inte äta djur i Sverige!” medan Gunnar rusade fram till mjölkkylen, pekade på gubben på burken med turkisk yoghurt och ropade “Tomte!”. Så stod han framför kylen och sjöng I ett hus vid skogens slut, komplett med rörelser och allt. Vi avslutade med att plåga oss igenom glass- och godishyllorna med tillhörande tjat, utbrott och sammanbrott.

Vissa dagar hade jag också brutit ihop. Kanske gett upp och antingen mutat eller gått hem. Men just igår så bekom det mig inte. Jag tyckte mest det var galet på ett roligt sätt. Däremot är jag inte helt säker på att alla kunder uppskattade när virvelvinden drog fram genom butiken. Men men, det bekom mig inte heller när jag var på så gott humör.

Sommarlov!

Nu har barnen i den här familjen fått sommarlov. De två stora alltså – de två yngre är ju lediga alla dagar året runt. Skolavslutningen var en blöt och långdragen historia, men det är ändå något visst med avslutningsdagen. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta när det var dags att säga hejdå till Sixtens lärare. Hon har verkligen varit helt fantastisk. (Och det är förstås inget fel med att börja gråta, men jag är så vansinnigt känslig och känslosam för tillfället att jag liksom inte orkade släppa lös en flod…)
.
På eftermiddagen var vi på sommarfika hos dagmamman som Bertil ska börja hos i höst. Det känns redan som att han är en del i gruppen. Han längtar och längtar, och jag börjar känna mig övertygad om att det kommer bli riktigt bra för honom. Det skulle vara picknick utomhus, men det tänkte den svenska sommaren tydligen inte bjuda på, så det blev jordgubbstårta inomhus istället.

70-årskalas

Jag har halkat efter en del med bloggandet, känner jag. Det är lite upp och ner just nu, och det är skönt att vara hemma igen efter en helg på Västkusten.

I lördags firade vi i alla fall min härliga svärmor som fyllt 70 år. Alla fem pojkarna och nästintill alla kusinerna var på plats i Onsala. 24 personer var vi, så blir det i storfamiljer. Härligt och livligt och roligt! Andreas och jag fixade en Mellanöstern-inspirerad lunchbuffé med falafel, tabbouleh, röror, oliver, klyftpotatis och libabröd. Men till efterrätt gick vi på sommarsvensk rabarberpaj. Bättre blir det ju inte.

Sen var det fotosession. Alla få alla fem bröderna Kvist att skärpa sig och se normala ut på samma bild – ja det är närapå omöjligt. Tro mig, vi har försökt vid flera tillfällen. Men till slut hamnade mamma Yvonne i mitten, och då blev det lite ordning till slut. Och sen klämde vi ihop oss och tog gruppfoto, komplett med en som fick springa och ta plats innan självutlösaren smällde av. Underbart. En sån himla fin familj jag har haft turen att bli en del av!

Sommardag

Gårdagen i baklänges ordning, så som bilderna:

• Två fina små människor blickar ut över havet hos mormor.

• Premiärbad!

• Gunnar åt glass i baksätet… Femtio mil utan AC kräver desperata åtgärder.

• Lyxade med Magnum Vegan pga födelsedag.

• Studiebesök på brandstationen.

• Andreas åkte 23 meter upp med liften.

Husligheter

Nu när det var långhelg har vi passat på att fixa här hemma. Jag gjorde ett misslyckat försök med syrénsirap, men lyckades rädda den hyfsat till slut. Tyvärr har mitt luktsinne varit helt utslaget pga envis förkylning, så det var ju trist att stå med årets sista syréner och inte känna ett uns av doften. Men jag har förhoppningar om att sirapen ska hålla länge, så vi kan smaka försommar ända in på hösten.

Andreas har gått all in på husmorsfronten nu när han är hemma på heltid. Han har fått igång både råg- och vetesurdeg och vi är nu bortskämda med helt fantastiskt bröd bakat i gjutjärnsgryta. En sån lyx! Vet inte när vi köpte bröd senast faktiskt.

Och sen är det hans odlingar. Det står skott och krukor i vartenda fönster och nu har de fått börja flytta ut på altanen. Tomatplantor, gurkor, massor av chili, sallad, kryddväxter, lök och potatis. Det låter nästan som att vi blir självförsörjande framåt hösten, men jag är realistisk och är glad om vi får något från varje sort att smaka på i alla fall.