En fredag

En dag bland alla andra. En trött fredag. En sån då livet liksom bara händer runtomkring. En dag när vi har försökt laga vårt krånglande kylskåp, fållat mörkläggningsgardiner, kämpat på med Gunnars potträning, dammsugit och sedan behövt sopa hela golvet igen två timmar senare, tvättat, grävt i rabatten, kört tre fulla diskmaskiner och tappat tålamodet på grund av tjatiga småbarn.

På eftermiddagen satt jag ute på altanen en kort stund. Andreas och Sixten grävde ner kantstenar till en ny rabatt och Bertil och Gunnar kröp upp i mitt knä. Det var en smula förvirrande att sitta i solen och titta på plommonträdet i full blom samtidigt som snöflingorna singlade ner på oss. Våren har stannat av helt, och vårt japanska körsbärsträd är redo att slå ut men inget har hänt på flera dagar nu. Men snart kommer vi att bo under en ljusrosa himmel under några dagar.

Morfar och gammelfarmor

Idag fick vi besök av morfar, som är hemma i Sverige. Alltid lika mysigt att träffas. Gunnar passade på att lära sig säga morfar precis igår, så det kunde han imponera med. Pussel, lunch, promenad och tid att prata var dagens aktiviteter.

Sen åkte jag med morfar hem till gammelfarmor en stund. Nu orkar hon inte längre komma och hälsa på hos oss. Men å andra sidan hade hon promenerat fram och tillbaka till centrum igår med sin rullator, så hon kämpar onekligen på. “Man ska ju inte bli så här gammal, men det rår jag ju inte för att jag är.”

Det var första gången på många år som jag är där utan barnen, vilket betydde att vi faktiskt kunde sitta och prata ordentligt. Med sina hörlurar och förstärkare hörde hon mig riktigt bra. Det är imponerande hur hon hänger med, vi pratade om hur det ser ut i skolorna, om klimatet och vilka förändringar vi måste göra för att rädda världen. 102 år är hon, och med hennes perspektiv blir det ju galet hur utvecklingen har sett ut. Hon berättade att hon minns när hon i tidiga tonåren åkte bil och att det var en stor händelse som de pratade länge om. Hon berättade om hur man sydde om kläder och aldrig slängde något. Hon konstaterade: “Det är mycket som har blivit bättre, men priset har varit för högt.”

När jag gick därifrån stod hon som alltid i köksfönstret och vinkade. Det var fint att ses idag och jag vet att hon kommer glädjas åt det länge.