Bakslag

Idag kom första ordentliga humördippen efter vår hemkomst. Det har regnat precis hela dagen och knappt blivit ljust. Jag vaknade 04.30 idag igen och kunde absolut inte somna om. Sen var jag hemma och försökte plugga/skriva medan Andreas var på öppna förskolan med barnen, men jag hade mest ångest över att mitt hemmaliv med barnen är över. Ja, jag vet. Jag har varit hemma hur länge som helst och jag ska bara jobba halvtid. Men ändå. Slutet på en era.

På kvällen tappade jag hoppet totalt. Svor över det här gudsförgätna vädret och den evighetslånga vintern som väntar år efter år, och hur deppig jag blir över känslan av att halva året slösas bort på att vänta på våren. Jag vägrar fortsätta leva såhär, och jag SKA göra något åt det. Det måste bli möjligt, men just idag känns det avlägset. Jag vet ju att det finns ett annat liv, det som var vår verklighet för bara en vecka sedan. Då sprang barnen i vågorna längs en milslång strand och ritade figurer i sanden. Jag vill bara tillbaka.

Rensa och vika

Jetlaggen hänger i. Inatt slapp vi åtminstone vara vakna flera timmar mitt i natten, men vid kl 05 hade alla hunnit vakna och kunde inte somna om. Då blir det en lång dag. Bertil var dessutom på dåligt humör redan när han gick upp, och det gör ju knappast att timmarna går fortare.
.
Vi har i alla fall haft gott om tid att fortsätta med att packa upp. Vi tömde nästan alla garderober eftersom vi skulle hyra ut huset när vi var borta, och nu passar vi på att gå igenom alla kläder, rensar och skänker bort sånt vi inte vill behålla och viker allt som ska sparas enligt den populära Marie Kondo-metoden. Ser väldigt prydligt och fint ut, och nu gäller det bara att hålla det så. En fördel med att göra garderobsrensningen efter att man varit borta är att man inser hur få plagg man egentligen behöver ha. Då är det lättare att välja bort sånt man inte verkligen gillar. Äntligen har jag gjort mig av med de där tröjorna som jag provar med jämna mellanrum men alltid byter efter fem minuter för att de är obekväma, men som jag alltid tänker att nästa gång gillar jag den säkert. Det har blivit mycket luftigare och mer överskådligt i alla våra klädskåp.
.
Nästa steg efter kläderna är att gå igenom förrådet. Där ska jag försöka orka sälja en del också. Men det får bli lite längre fram. För när man vaknar vid 04.30 så finns det väldigt lite energi kvar vid 20.30 när båda barnen har somnat. Godnatt!

Plus och minus

Det finns faktiskt flera bra saker med att vara hemma igen. Dagens väder är inte en av dem. Blötsnö på tvären från morgon till eftermiddag, då allt smälte i en vidrig slasksörja. Krånglande bromsar på bilen är inte heller särskilt kul.
.
På plussidan är istället att träffa bästa kompisarna igen! Efter tio veckor ifrån varandra var det väldigt taggade barn som härjade runt och lekte, och det var härligt att se hur glada de var att ses. Sen var det så klart en del tjafs om vem som hade vad, men det hör liksom till.
.
En annan bra grej här hemma är att ha ett större kök med mer utrustning. Det har funkat bra att bo litet, men just köket har vi saknat. Idag gjorde vi falafel med hembakade pitabröd och egen hummus. Gott! Och till frukost kokade vi rågflingegröt och åt med mandelmjölk och jordnötssmör eller lingonsylt. Inte lika lyxigt som avokadomackor och färsk frukt, men gott ändå.

Jetlag

Barnen somnade huller om buller igår. I soffan, i knät, innan vi ens hann öppna boken… Vid 19.00 hade alla fyra somnat. Andreas och jag käääämpade oss vakna tills tvätten var klar, sen stupade vi i säng och somnade före klockan 20. Strax efter halv tre började folk vakna – Bertil och jag först, sedan Andreas och Gunnar, sedan Sixten vid halv sex och sist Judith vid kvart i sju. De stora kom tappert iväg till skolan på morgonen, medan vi andra har ägnat oss åt att packa upp, tvätta, handla mat och fixa med bilen. Nu har de små somnat strax efter klockan 19, och vi hoppas att de kan sova längre inatt. Själv har jag som mål att vara vaken till kl 21 – just nu bedömer jag chanserna som små.

Solen sken idag. Men fem minusgrader, hjälp så kallt! Vi kom ut på en långpromenad före lunch och det var ljust och härligt, och när vi väl hade fått upp värmen var det… okej. Inte skönt men i alla fall acceptabelt. Jag är så himla gl

ad att vi har sluppit en så stor del av den här vintern. Det kändes fint att gå vår vanliga runda och tänka på alla timmar vi gått där och dröm om och planerat för vår resa – och nu vet vi hur det blev. (Bättre än vi någonsin hade vågat hoppas!)

Hemma

Vi överlevde resan. Nu har vi landat i Stockholm och kommit hem till vårt lilla radhus – som känns överraskande stort efter att ha delat på ett rum med litet kök i tio veckor. Det är ljusare än när vi åkte, och i rabatten utanför dörren blommar vintergäck.

Redan har gått okej. Första delen gick toppen – vi sov en hel del och hade massor av tomma sittplatser som vi fick utnyttja. Andra delen var jobbigare, men vi kom ju ändå fram. Nu ska vi duscha, packa upp, handla mat och försöka hålla oss vakna. Det går sådär. Judith sover middag, och Bertil ligger däckad med 39 graders feber. Inte samma härliga sorts värme som vi är vana vid.

Även om vi hellre hade stannat kvar, så är vi ändå glada att hemresan är avklarad. Och nu gungar det ordentligt i huvudet…

Bye bye!

Dags att säga hejdå för den här gången. Åh vad vi har ÄLSKAT att vara här! Även om det just nu känns sorgligt att behöva åka hem, så kommer känslan jag bär med mig ändå vara tacksamhet. Så oändligt tacksam för alla sommardagar, all tid tillsammans, alla upplevelser, all ovärderliga minnen vi har skapat. Det här är bland det bästa vi har gjort i hela livet.

Jag kommer alldeles särskilt ta med mig de här minnena: bad i solnedgången på Silver Sands Beach, perfekta avokador, Bertils modiga försök att leka på engelska, koalaungar i Belair, värmerekord med 46 grader, Gunnar som lindade morfar runt sitt finger, Sixtens makalösa Harry Potter-maraton, vilda kängurur, världens vackraste stränder, Judith som badade med kläderna på, att ständigt se till horisonten, att gå barfota på stranden, barnens vattenvana, ljumma kvällar på altanen… Listan kan så klart bli mycket mycket längre.

Ett alldeles särskilt tack till min pappa, som så generöst har låtit oss bo i stugan i tio veckor. Vilket fantastiskt ställe att få vara på. Massor av kärlek från oss! (Och lite extra från Gunnar förstås. BFF’s!)

Och till Andreas – tack för att vi alltid har varandra! Jag älskar dig. Vilken underbar jäkla resa det blev. Nu åker vi hem och planerar för nästa.

Bye bye, Australia. See ya soon.

Sista dagen

Då var sista hela dagen gjord. Imorgon så här dags sitter vi på flygplatsen och väntar på att få gå ombord för att göra den långa, motvilliga resan hem. Den här dagen var soligare, både i sinnet och på himlen. Det var skönt att avsluta så. Vi åkte till Glenelg en gång till, det har ju varit ett favoritställe i många år. Vi åt lunch, promenerade längs stranden och ett par av barnen lekte i fontänen.

Inne i stugan ser det ut som ett bombnedslag. Vi har inlett Projekt Packning. Det kan tyckas enkelt på hemvägen, för då ska ju allt helt enkelt bara packas ner. Jomenvisst. Försök det när en plockar upp, en bryter ihop, en ligger mitt bland grejerna och läser och en har sin mobil fastlimmad i handen… Vi har ju hela dagen på oss imorgon också, men å andra sidan vill vi komma ut och röra på oss innan vi ska sitta stilla ett helt dygn. Man kan i alla fall konstatera att vi har haft för mycket grejer med oss, i vanlig ordning.

Och så en sista kväll på altanen. Middag i kvällssol och motljus, middagen ett hopplock av sånt som fanns kvar i kylen. En vindstilla, tyst kväll och nu ser vi nymånen, de sista färgerna från solnedgången och en massa stjärnor. Jag kommer sakna detta så mycket att jag inte hittar några ord.

Solen i moln

Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen de här sista dagarna på resan. Både bokstavligt och bildligt. Av olika anledningar har det varit några tunga dagar, och när vädret dessutom börjar växla till höst här – ja då är det nog dags för oss att åka hem. Sista hela dagen imorgon, innan vi ägnar söndagen åt packning och hemresa på kvällen.

Trots mörka moln på himlen och i sinnet så fick vi en fin eftermiddag på stranden i Port Noarlunga. Vi gick en ordentlig promenad från jettyn och bort till andra änden, där floden Onkaparinga mynnar ut i havet. Vackra klippor, fina snäckor och stora vågor. Bertil ritade jättehärliga figurer i sanden, men allra mest imponerande var ändå Sixtens bild av Harry Potter. Gunnar och Bertil sprang nakna och badade och Judith hoppade i med kläderna på.

Surf’s up

Det mesta av den här dagen gick åt till plock och städning, läxor, handling, fix och förberedelser. Snart dags att packa ihop alla våra grejer och åka hemåt. Det känns som att jag har förlikat mig med tanken nu, även om jag hellre skulle ha rest vidare i Australien än att åka hem.

Men på eftermiddagen tog vi oss i alla fall till Port Willunga för att bada. Vågorna var rätt så stora, vilket gjorde att det var svårt att bada med de små. Men jag tog chansen att köra body board (som att surfa fast man ligger på mage) med Sixten och Judith. Så himla roligt! Inte helt lätt att ta vågorna rätt, men när man väl lyckas och får skjuts ända in till strandkanten så är det grymt. Glad att vi hann med det innan vi lämnar bad och strand bakom oss.

Adelaide Zoo

Vi har väntat in svalare väder för att gå på zoo. Idag var den kallaste dagen på hela resan, så kyligt att vi behövde byxor och långärmad tröja. En regnskur på det så frös vi ordentligt. Men som vanligt här så kommer solen ändå fram till slut, och då blev det varmt och skönt igen.

Morfar var med på dagens utflykt, och vi såg massor av djur. Aporna var Gunnars favorit medan Sixten och Judith var mest förtjusta i pandan. Bertil var imponerad av flodhästen som masade sig upp ur vattnet för att sedan ställa sig och bajsa. Succé förstås. “Den är jättebig!” ropade han när den klev upp på land. Sen fanns det en hel del inhemska djur också, och här finns ju många udda figurer. Tasmanian Devil, possum, trädkänguru och cassowary är några ni kan googla om ni inte stött på dem tidigare.