Belair

Målet för dagens utflykt var Belair National Park. Där har vi varit vid varje Australien-besök, för det är ett av de säkraste ställena att få se vilda koalor. Den här gången har vi ju haft turen att få koalabesök här hos morfar, men vi ville gärna se fler. Mitt mål var att få se sex stycken och som bonus önskade jag att få se en unge. Men utdelningen var betydligt bättre än så – vi tappade räkningen vid 15 st! Och vi såg två honor med lite större ungar, och vid båda tillfällena passade ungen på att klättra iväg från mammans rygg och ut på eget äventyr i trädet. Så häftigt att få se. Bertil upptäckte en koala alldeles själv, och han var hemskt stolt över att bli utnämnd till koalaspanare.
.
Morfar, Ronnie och Lena var också med, och vi hoppas få några proffsbilder från Ronnie, för tyvärr är det svårt att fånga koalorna på bild med mobilkameran. De är väl kamouflerade mot eukalyptusträdets gråa stammar. Vi avslutade med picknick och hade sällskap av skrattande kokaburror i träden.
.
På vägen hem körde vi en slingrande väg över bergen, och passerade genom byn Clarendon. Det är också namnet på ett klassiskt typsnitt (och ett Instagram-filter, noterade jag nyss). Kuriosa – byn grundades 1846, bara ett år efter att typsnittet skapades. Jag kan däremot inte hitta någon information om att namnen har någon koppling till varandra. Men hur kan man göra en Welcome to Clarendon-skylt med ett annat seriftypsnitt än just Clarendon? Obegripligt. Vägen var i alla fall fin och utsikten slående, men Sixten blev åksjuk och kräktes när vi kom hem. Så nu tar vi en lugn kväll med Harry Potter-bok, AC och middag.