Mormor och Nisse på besök

I helgen har mormor och Nisse varit här. Vi har firat både Sixtens och Judiths födelsedagar. Judith bakade chokladtårtan helt på egen hand. Är man tio år så är man. Sen var de och handlade för presentpengarna innan de gick hem till sin pappa igen.

Vi har också fått hjälp att laga en trasig planka i golvet, inte helt lätt när man har stavparkett från mitten av 60-talet. Och så har mormor planterat krokus och pärlhyacint med hjälp av barnbarnen och vi har ställt fram utemöblerna på altanen. När mormor och Nisse hade åkt hem började det snöa, som bara för att retas.

Idag börjar sommartiden. Klockan är 19.30 och det är fortfarande ljust. Så härligt! Det finns hopp om både vår och sommar, trots att snön nyss yrde utanför fönstret.

10-åring på distans

Idag fyller Judith 10 år. Hurra för henne! Det är ju så klart bara en av alla dagar, men just på födelsedagar tycker jag alltid det känns lite extra jobbigt att inte träffa dem. Hon är hos sin pappa, men kommer hit imorgon. Så vi får förstås fira henne en dag i efterskott.

Men ändå. Jag blir ju så nostalgisk. Tänk att för tio år sedan var hon en liten nyfödd bebis i min famn, som efter en del hjälp på traven äntligen hade kommit ut. Rund och gosig och bara ett litet bylte. Och nu – tio år! Overkligt.

Hittade en bild från hennes tvåårsdag när hon fick våffeltårta. En sån goding! Söta lilla Våfflan har blivit så stor, och nu skulle jag helst vilja stoppa tiden. Det går inte, så istället får jag hänga med in i nästa del av livet, när hon närmar sig tonåren och kommer sucka åt sin töntiga mamma. Tills dess får jag passa på att pussa henne extra mycket!

Grön inspiration

Just nu är jag inne i en period när jag tycker det är kul att laga mat och testa nya recept. En massa goda, gröna grejer som gör mig glad vid matbordet. Bertil och Gunnar jublar inte över alla nya påhitt precis, men så länge de åtminstone smakar på maten så tycker jag det är okej. Jag har snöat in på bowls, vilket ju helt enkelt är oblandad sallad i en skål. Och så hummus, jag äter upp en sats på två-tre dagar. Jag har också gjort en tahinidressing och en vego-majonnäs, och har man dem färdiga i kylen så är det lätt att piffa till sin sallad.

Här är några goda favoriter från den senaste veckan:* Poké bowl med tofu, mango, stekt squash, sushiingefära, srirachamajo och mynta

* Bibimbap med svamp och spenat, picklade morötter, sesamfrön och ingefära (från Vego på 30 minuter, fortfarande min bästa vego-kokbok!)

* Grön ärtsoppa med blomkål och mynta och hembakta frallor (recept här)

* Bönburgare med guacamole och tomatsalsa (också från Vego på 30 minuter)

* Nudelsallad med haricot verts, mango, gurka, cashewnötter och stekt oumph med dressing av lime, soja, näringsjäst, socker, ingefära och vitlök (kokas ihop och hälls över salladen – så gott!)

* (No) Pig in a Blanket av smördeg och vegokorv. Vanlig korv med bröd göre sig icke besvär efter detta. (Recept från @javligtgott, följ om ni inte redan gör det!)

Inte tråkigt att äta middag här hemma! Dessutom ser jag till att det blir matlåda till dagen efter, så lunchen är också tiptop. Varsågoda, veckans gröna matinspo.

Gunnar pratar

Det är så roligt att följa Gunnar nu när han börjar prata. Än så länge är det mesta helt obegripligt utanför familjen, men ändå. Tänk att han kan börja göra sig förstådd med ord och uttryck. Så häftigt, även när det är fjärde barnet.
Mamma, pappa, Dadda (Sixten), Bibbi eller Diidit (Judith) och Gagga (Gunnar) har han koll på. Men även Bertil heter Gagga, även om vi kämpar med att få honom att säga Beppe istället. Det går sådär, för Gunnar är ju av den envisaste sorten. Nu har han bytt ut ljuden ouff-ouff och aaajjj (mjau) till orden hund och katt. Apan säger han också, och så kan han ju sjunga “Här kommer Radioapan” (fast man hör mest apan på slutet). Bäa (bära) är nog han favoritord just nu. Han säger också ja och nej väldigt tydligt, och har börjat med artigheter som “Nej tatt” (nej tack) t.ex. när han springer iväg för att han inte vill borsta tänderna.

Annat som han kan förmedla är muuu (smör), kokoko (skor), hatt (hatt eller mössa), bom (boll), bijälamm (Bä bä vita lamm = öppna förskolan), blääää (oätbar mat), pippiapa (Pippi och apan-muggen = dricka vatten), uppuppupp (lyft upp mig), heeej (telefonen), Bibbi Dadda hoppa heeeej (titta på filmklippet där Judith och Sixten hoppar i poolen).Ja, ni hör ju att man behöver ett lexikon för att hänga med. Allra gulligast är ju att Gunnar och Bertil faktiskt pratar med varandra. Att de kan säga saker till varandra som båda förstår. Det är så man blir tårögd nästan. Tänk så mycket roligt de kommer att ha tillsammans framöver.







Syverkstad

Idag är jag riktigt nöjd med mig själv. Jag har haft en symaskin i många år, men den har krånglat med stygnen så jag har inte använt den. Den har bara stått i en garderob och Andreas har velat göra sig av med den varenda gång vi har rensat. Jag har hela tiden tänkt att jag ska laga den, men det har aldrig blivit av.

Förrän idag. Jag tog fram den, provsydde några gånger och såg att undertråden verkade vara för hårt spänd. Googlade, kollade en video, skruvade på en liten skruv och sen var det fixat. Så sjukt enkelt. Heja mig!

Sen gjorde jag något jag velat göra länge – jag sydde egna grönsakspåsar att ta med till affären. Hittade en gammal vit gardin i riktigt tunt och lätt tyg, dessutom med en fåll som man kunde trä in ett snöre i. Så jag klippte, sydde raksöm, zickzackade, trädde i ett hampasnöre och sen var det klart. Nu har jag sju tygpåsar att fylla med frukt och grönt så jag slipper använda plastpåsar. Kommer underlätta i vår plastfasta.

Redan tidigare i veckan plockade jag fram nål och tråd och lagade några små hål olika kläder som hade blivit liggande i väntan på lagning. Känns toppen att laga istället för att slänga och köpa nytt. Alla små bidrag till minskad konsumtion och mindre plast känns bra i själen.

Hälsa på

Första vardagsveckan avklarad. Tack och lov att jag bara jobbar halvtid, för tre dagar borta från familjen var verkligen mer än nog. Idag är det i alla fall ledig fredag, och dessutom kom solen och det kändes verkligen som vår.

Veckans andra stora begivenhet var att vi hälsade på hos dagmamman Anna. Hon bor på vår gata, och Bertil har fått plats där från och med hösten. Vi är väldigt kluvna inför detta och hade inte trott att han skulle få plats hos henne redan i år. Men när vi fick erbjudandet så kände vi ändå att vi vill ju inte hålla Bertil tillbaka, utan vi testar och ser hur det blir. När vi har nämnt det för honom har han sagt “NEJ, jag vill bara vara hemma”. Imorse sa han fortfarande samma sak och ville inte ens gå med dit och hälsa på. Vi sa att Gunnar vill nog i alla fall gå dit och leka en stund, och då sa Bertil att han nog ville leka fast bara en liten stund.

Sen blev det förstås toppen. Han satt och pusslade med en kompis efter bara ett par minuter, och sedan lekte de att de campade och sov i tält, och han var med på sångstund och fruktmellis. När vi sa att vi skulle gå hem sa han att han ville gå dit och leka igen, och hemma berättade han stolt för Sixten och Judith att han ska börja där till hösten. Han kändes så stor!

Det var också intresserat att se att Gunnar lekte massor, men bara bredvid de andra, plus att han inte kan förklara vad han vill ännu. Så det känns helt rätt att ha honom hemma ett tag till, även om han säkert kommer vara avundsjuk när Bertil går dit och har kul med kompisarna.

Nu tar vi helg!

Hej jobbet!

Första arbetsdagen avklarad. Känns väldigt skönt att ha den överstökad. Ångesten är så klart störst inför en sån förändring, och så fort en dag är gjord så känns det lite lättare. Jag möttes av en massa fina kollegor som sa att jag var efterlängtad, och det värmde förstås. Sen har hela dagen gått åt till att komma igång med dator, mejl, mobil, tidrapporteringssystem, programvaror, osv. Och så var jag liksom så länge på en och samma plats, satt stilla och behövde inte hålla koll runtomkring. Det kanske låter skönt, men det var faktiskt ganska långtråkigt. Jag piggade i alla fall upp mig med en lunchpromenad och fick till och med känna några värmande solstrålar.

Nu sitter jag på bussen på väg hemåt och längtar väldigt mycket efter familjen. Det känns inget vidare att behöva gå iväg imorgon också, och dagen efter det och nästa vecka och nästa vecka. Jag har hört att man vänjer sig.

Jag såg att jag har bloggat varje dag i ett helt år just idag. 365 inlägg i rad, utan avbrott. Det har blivit som ett beroende. Men nu behöver jag dra ner – eftersom jag både ska jobba 50%, plugga klart min kurs och skriva färdigt mitt bokmanus, så måste jag skippa bloggen ibland. Jag vill absolut inte sluta skriva, men det blir inte varje dag framöver. Dessutom blir det mindre att fylla bloggen med när det blir vardag i alla avseenden. Men förhoppningsvis händer det lite kul i vardagen också. Hoppas ni har lust att läsa även i fortsättningen!

Vardagen börjar

Exakt en vecka tog det att komma över jetlaggen. Imorse sov jag till strax innan kl 6. Yes! Jag har inte lyckats sova förbi kl 05 en enda gång sen vi kom hem, vilket har varit segt. Barnen har somnat väldigt snabbt på kvällarna men ändå sovit lite längre på morgonen för varje dag. Och nu verkar vi vara hyfsat i fas i alla fall.

Och då – då slår vardagen till med full kraft. Sixten och Judith kom hit idag, så imorgon bitti måste vi upp för att hinna till skolan. Dessutom ska jag gå till jobbet för första gången sen i juni 2017. Jag försöker låtsas som ingenting och vill inte känna efter för mycket. Då skulle jag nog bli golvad av ackumulerad söndagsångest. Det blir säkert helt okej, men jag skulle ju tusen gånger hellre fortsätta vara hemma med familjen. Men det viktigaste är ju att barnen får fortsätta vara hemma!

Nu ska jag titta på Bäst i test med de stora barnen och fortsätta stoppa huvudet i sanden. Imorgon är en heeelt vaaaanlig dag.

Plastfasta

Just nu är det fasteperiod i kyrkan, från askonsdagen (alltså dagen efter man moffat i sig semlor) fram till påskdagen. Vi gör ingen stor grej av det, men några år har vi passat på att lägga till en bra vana eller göra någon förändring under den tiden. När Andreas nämnde fastan i år (då vi missade fettisdagen pga Australien är ett bra land på många sätt men semlor har de tyvärr inte), så sa jag direkt “Plastfasta!” Jag har försökt lite halvhjärtat att minska ner vår användning av plast, särskilt engångsgrejer, och tänkte att det här är ett perfekt tillfälle att gå in för det ordentligt.

Att skippa vatten i plastflaska är inte svårt (när man är i Sverige…) eller att skippa lock på en take away-mugg eller strunta i sugrör. Men när det kommer till förpackningar känns det nästan hopplöst. Vi var och veckohandlade på Willys idag, och vi gjorde ett aktivt val vid varje vara. Det gick inte fort i affären idag, kan jag meddela. Mitt mål med plastfasta är inte att välja bort ALL plast, utan att bli uppmärksam på hur ofantligt mycket onödig plast vi använder och välja bort så mycket jag kan. Vi skulle t.ex. köpa pasta, och då fick det bli idealmakaroner, för all formpasta var i plastförpackningar eller i en kartong men med ett plastfönster. Helt galet. Men heja Garant som gör så snygga pappersförpackningar, jag vill se fler såna!

Frukt och grönt känns som ett eget kapitel. Vi struntade i plastpåsar och la helt enkelt ner allt i en papperspåse. Jag ska nog ändå skaffa återanvändningsbara påsar, för det var lite meckigt att väga och bära. Det som känns konstigt är att nästan alla eko-varor är inplastade. Jag undrar verkligen varför. Någon som vet? Ekobananer finns bara i plastpåse men besprutade finns plastfria. Hur ska man då välja rätt? Värsta varan var småtomater – inplastat plasttråg eller plastlåda med lock. Men en stor eloge till Willys som har färska kryddor i lösvikt! Helt underbart att ta en stor knippe av koriander, bladpersilja och mynta utan att behöva köpa med plastkruka och plastomslag. Frysdisken däremot var ju katastrof, där ligger allt i plastpåsar. Och köper man en papperskartong så kan man ge sig tusan på att det är en genomskinlig påse inuti.

Jag hoppas att ni som läser blir peppade att vara mer uppmärksamma på vilka förpackningar ni väljer i affären. Plastfasta – visst är det ett catchy uttryck?!

Tålamod

När man är tre år, eller nästan tre och ett halvt, då kan man vara världens härligaste och världens jobbigaste inom loppet av en minut. Bertil testar verkligen hela känsloregistret just nu. Han blir jätteglad om vi ska göra något kul, är påhittig och rolig, sjunger låtar från Mello, pratar svengelska och skrattat högt. Men han blir också besviken så att hela världen rämnar när han inte får som han vill. När han måste stänga av teven fast han inte har sett tre program eller när han måste gå och kissa. (Jag är inte kissnödig! Jag bara dansar! är hans standardsvar.)

Mest konflikter har vi tyvärr kring maten. Han ratar precis ALLT som vi serverar. “Jag vill ha något annat” säger han varenda gång, oavsett vad som står på bordet. Det betyder att han gnäller från att vi ska äta frukost tills läggdags – för om man inte äter någon ordentlig mat på hela dagen så blir energin därefter. Det här eviga tjatet om “något annat” har fått mig att ledsna rejält. Han verkar tro att vi bedriver hotell med room service dygnet runt, och att vi har en magiskt kylskåp som fyller sig självt med olika frukter. Och även om vi serverar det han beställer så är det ändå fel. Smoothien är äcklig, det är fel bröd till smörgåsen, eller en för liten bit äpple. Vi måste verkligen bryta den här onda cirkeln av gnäll, för just nu gör den mig helt galen.

Jag föredrar ju när han kryper upp i knät och lägger huvudet på mig axel och säger “Jag älskar dig”. Det kompenserar för många utbrott.